I bilen hem från Göteborgs Stadsteater i går kväll var det många infallsvinkar och tolkningar av Becketts I väntan på Godot. Då jag p.g.a intensiv koncentration på bilkörning i mörker hade svårt att delta i diskussionen (tyckte fokuseringen på växling mellan hel- och halvljus var mer relevant vid tillfället) nedtecknas här några tankar.

Då jag är lite inne på existensialismen för närvarande tolkades allt jag såg genom ett sartreskt (?) filter. Sedd genom de intellektuellas kraftiga glasögonbågar tycktes det mig självklart vad författaren velat säga med pjäsen.

Då man, som S menar, inte kan hitta någon livsens mening utanför sig själv, utan endast i sig själv, blir de två huvudpersonerna ett par vilsna själar i sin meningslösa väntan på något vagt. Utan Godot kan de inte gå vidare med sina egna liv. De inser inte att att de har frihet att forma sin egen framtid. Frågan är om de vill ha denna frihet och det ansvar som följer med den.

Karaktären Lucky, den förslavade, som styrs av Pozzos befallningar och nycker, verkar ganska tillfreds med denna tillvaro. Med ett rep om halsen och piskan över sig gör han allt han blir tillsagd. Men hur hårt håller egentligen husbond i repet? Sedan Pozzo drabbats av blindhet blir det Lucky som ger både rep och piska till sin herre, lägger dem i hans händer, så att han kan fortsätta att befalla sin slav. 

I och med uppgivandet av sin frihet avsäger han sig också friheten att tänka fritt. När vi överlämnar våra liv till en yttre makt, världslig eller himmelsk, låter vi denna makt styra också vad och hur vi tänker. Lucky tänker inte längre några vackra eller logiska tankar och kanske vill han det heller inte.

När denna yttre makt inte uppenbarar sig - Godot kommer ju fasen aldrig - och vi inte inser att vi är fria eller att vi själva kan fylla våra liv med meningsfulla ting, blir tillvaron meningslös, vilket Estragon helt odramatiskt poängterar genom sin fråga:

-Ska vi inte hänga oss?

Bevistade under gårdagskvällen ett föredrag med Sven-Eric Liedman. Platsen var Högskolan i Borås och ämnet var bildning. Frågan om vad som är bildning och vem som är bildad dryftades och Liedman konstaterade att den som själv kallar sig bildad möjligen inte längre är just bildad, eftersom han då antyder att han avstannat i sin bildning.

Självklart, säger jag, då perfekt particip i sig uttrycker avslutad handling; aspekten är perfektiv. Den grammatiska formen avslöjar således den självbelåtne.

Carl-Johan Vallgrens nya bok, Kunzelman och Kunzelman handlar om en konstförfalskare. I SvD berättar skriftställaren själv om svårigheterna med gränsdragning mellan falskt och äkta:

"Det är till exempel svårt att prata om falskt och äkta i dagens konstsfär av ready-mades, samplingar och parafraser. Dessutom finns det mycket annat oäkta, alltifrån plastikopererade människor till förfalskade livsstilar som säljs in till folk, säger Carl-Johan Vallgren."

Inte blir det mindre förvirrande då densamme Vallgren i en tidigare roman, Den vidunderliga kärlekens historia, själv försökt sig på en språklig illusion, som med hjälp av bisatser, ordval - kort och gott stil, skall bringa läsaren till en annan tid. (Kanske är det också någon som sett likheter mellan denna roman och Süskinds Parfymen?)

Den stora skillnaden är väl aemulatio, utan vilken imitatio står sig platt och originalet efterfrågas.

Som den forntidsrelik jag är (åtminstone språkligt, i övrigt öppen för diskussion) hyser jag en viss motvilja mot språklig degenerering, eller utveckling, om du så vill; jag ogillar satsradingar, rynkar på näsan åt dom och förfasas inför journalisters bruk av kille i stället för ung man. Med svårighet hoppar jag över subjektet (oftast jag) i SMS och bloggtext, men ställer mig en smula fascinerad inför fenomenet internetslang.

Detta språk har ett förhållandevis nytt syfte - att tala i skrift. Fort ska det därtill gå, varför man överger långa formuleringar till förmån för mer eller mindre vedertagna förkortningar. Närmare bekantskap med språket fick jag då en elev räckte över en förteckning över de mest frekventa uttrycken. Vissa förkortningar kände jag faktiskt igen (!), då de använts också under stenåldern, som ASAP (as soon as possible). Andra uttryck fyllde mig med häpnad, då jag inte insett att det fanns behov av dylika uttryck (t.ex. NIFOC, naked in front of computer).

Men jag inser också potentialen i detta språk, som jag ser överföras till nya sammanhang, där det också ska gå fort och det kortfattade uttrycket är av högsta vikt, närmare bestämt vid rättning av elevtext!

Några exempel:

Till den som citerar eller refererar galet:

RTFS (Read the fucking source)

När den röda tråden är helt borttappad:

OT (off topic)

Till den som behagar skämta:

PMSL (pissing myself laughing)

Vid otillräcklig källhänvisning:

STFW (Search the fucking web!)

Som kommentar till uselt arbete:

TGIF (Thank God it's Friday!)

När eleven fabulerar:

IRL (in real life) 

Hög frånvaro:

LTNS (long time no see)

Ologiskt resonemang:

SMH (Shaking my head)

När ett vassare ordalag krävs:

IMNSHO (in my not so humble opinion)

Trassligt resonemang:

KISS (Keep it simple, stupid!)

Riktigt uselt:

KOS (Kill on sight) eller BSOD (blue screen of death)

När eleven verkligen behöver hjälp:

TANSTAAFL (There ain't no such thing as a free lunch!)

HAND

I jakt på aktuella kröniketexter stötte jag av en slump på en referens till den s.k humorsiten 1000 apor. Det visade sig vara relativt enkelt att hålla sig för skratt, då humorn består av dels uppdiktade elakheter dels fiktiva intervjuer med kändisar som parodierar sig själva på ett sorgligt vis. Inte en enda gång lyckades jag skratta, trots att jag vanligen uppskattar såväl ironi som parodi.

Det som mest frapperade var den uppblåsta uppmärksamheten inslagen fått - långa kolumner av kommentarer, vars upphovsmän tydligen vikt sig tredubbelt av skratt åt att en av sitens medarbetare kallat en robinsondeltagare bög och en annan för avliden i tsunamin. Ha ha! Eller...?

Paul Grice's konversationsregler dök osökt upp i mitt medvetande. Dessa går ut på att man ska tala sanning, bara säga det som är nödvändigt och relevant samt att säga det på begripligt sätt. Den regel, som jag tror ap-sitens skapare bryter mot, är den om nödvändigheten. Om man måste kalla en demokrati för en demokrati, så är det nog något lurt bakom. Och om man måste kalla en humorsite för en humorsite, så är den kanske inte heller så kul.

Avslutade under småtimmarna den tredje och sista delen av Anne B Ragdes romanserie Berlinerpopplarna, Ligge i grönne enger. Måste säga att böckerna vida överträffar den gråtråkiga TV-serien som sändes för en tid sedan, även om denna trilogi inte riktigt nådde upp till mina högt ställda förväntningar efter att ha läst Arsenikktårnet.

Lärorikt är det hursomhelst; min norska vokabulär inom lantbruk och naturliv har definitivt utökats. Min favoritglosa är kjöttemeis, som talande nog betyder talgoxe!

Söndagafton är numera en TV-kväll att se fram emot! Mad Men botar såväl baksmälla som tristess och är hösten snyggaste serie. Och äntligen har den tidigare så fördragande Betty kastat ut sin vanemässigt vänstrande make! Nu väntar vi bara på att Peggy får nog...

Jag visste det redan innan jag hörde det på Vetenskapsradion i morse, men nu är det bevisat: Lycka och givmildhet hänger visst ihop!  Det påstår psykologiforskaren Anna Berner, som studerat den mänskliga hjärnan med magnetröntgenkamera och funnit att givande till välgörenhet stimulerar områden i hjärnan som är relaterade till välbefinnande. Sen är det som med hönan och ägget, att man inte riktigt vet vilket som kommer först (d.v.s. om lyckliga männsikor skänker mer eller om donerandet i sig medför lycka). Därför är det nog bäst att ta det säkra före det osäkra och lägga lite pengar i bössan nästa gång någon skramlar med den framför näsan!

Enligt artikeln funkar det även om någon mot din vilja tar dina pengar och skänker till välgörande ändamål.