Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på grammatiken:

Före är (eller har i alla fall tills ungefär nu varit) en preposition. Prepositioner är såna där små ord som inte sällan används före platser för att ange var något befinner sig, t.ex bakom, på, inuti o.s.v Lika ofta används de i mer abstrakta sammanhang; vi talar t.ex om något, ser på TV etc. Prepositionen följs vanligen av ett substantiv eller kanske ett pronomen som då ska stå i sin objektsform (i valet mellan de och dem, ska du välja dem. Fatta!). Efter före känns det för den konservativa språkbrukaren fel att ha en bisats: *Jag dricker alltid kaffe före jag går till jobbet. Det där kändes ju helt fel, vilket jag faktiskt tror att de flesta håller med om.

Våra normföreställningar verkar däremot skifta mer när det gäller innan, som inte är någon preposition, utan en subjunktion. En underordnande konjunktion, som några säkert vill kalla det. Konjunktioner är ordklassen som binder ihop t.ex två substantiv (Kålle eller Ada) eller två huvudsatser (Kålle drar en vits och Ada skrattar). En underavdelning till konjunktionerna är alltså subjunktionerna (con betyder med och sub betyder under), vilka brukar inleda bisatser, även kallade underordnade satser. Exempel på subjunktioner är eftersom, medan, så att, enär och innan. En bisats måste, precis som en huvudsats, innehålla minst ett subjekt och ett predikat för att få kallas sats (det måste vara nåt som händer och nån som gör nåt) och du känner igen den på att om man stoppar in ett inte eller ett annat satsadverbial (kanske, emellertid, lyckligtvis, ändå, typ), så hamnar det före det finita (första) verbet. Den gamla hederliga BIFF-regeln alltså. Hursomhelst, innan behöver alltså lite fler satsdelar efter sig, varav minst ett behöver vara ett verb. Jag dricker alltid kaffe innan jag går till jobbet blir alltså helt korrekt.

Innan har emellertid allt oftare börjat användas som en preposition, som en synonym till före. De allra flesta råkar då och då göra detta i talspråk, men i skrift hejdar vi oss. Eller i alla fall några av oss. För andra känns det helt OK att både säga och skriva innan jobbet, innan semestern eller innan frosten. 

Vem som har rätt? Jag brukar säga till eleverna att de får välja själva, men att de måste vara medvetna om att de riskerar att idiotförklaras av bättre vetande språkkonservatister (fast jag lindar in det mer).

Frågor på det?

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resonemang att gubbe har smugit sig in i vår pejorativa vokabulär, blivit ett skällsord, precis som kärring eller hora och att den riktiga genusdebatten blir lidande av den här sortens kategoriserande pajkastning. Även jag måste tillstå att jag emellanåt använder ordet i dess mest negativa bemärkelse; tyvärr har jag fått anledning att göra det ganska ofta den senaste tiden.

Ordet gubbe kan ha olika betydelser; en gubbe kan t.ex vara en lite äldre man. Att detta skulle vara något som ligger Juholt och hans parti i fatet kan faktiskt vara sant. De feministiska frågorna har traditionellt varit viktiga för vänstern (till skillnad från exempelvis extremhögern, som ideligen förvånar med utspel där de vill att kvinnor ska få det sämre). Att ha en man som partiledare har i många fall visat sig begränsa genomslagskraften i dessa hjärtefrågor. Ta Lars Ohly till exempel, som nästan lite gulligt naivt börjar prata bröstpumpar i debatten om kön och arbetsmarknad. Visst, familjepolitiken kan säkert göra viss skillnad när det gäller föräldraledigheten och hur den distribueras, men det stora dilemmat när kvinnor försöker konkurrera om de fina jobben och de lika fina lönerna, är maktstrukturerna, som sällan eller aldrig har gynnat den kvinnliga delen av populationen. Vi får se om Sjöstedt visar bättre inblick i feminismens mysterier, men att han saknar egen erfarenhet av de orättvisor som kvinnor ständigt utsätts för, kan tyvärr göra honom mindre kvalificerad att leda den debatten än hans kvinnliga partikamrater. Men det kan han inte hjälpa.

Den andra innebörden hos ordet gubbe handlar om hur du förvaltar din slumpvis tilldelade mansroll. Lisa Magnusson exemplifierar med gubbigt beteende:

Typ när de på middagsbjudningar jäser kvar vid bordet istället för att hjälpa till att duka ut, när de i affären skiter i kön och på ett självklart sätt tränger sig före till kassan, när de sitter så jävla bredbent i tunnelbanan att de bredvidvarande inte får plats.

Hennes analys av gubbproblemet lyder:

Skälet till att de kan bete sig som hjärndöda grobianer är att vi låter dem. Gubbe är i den bemärkelsen inte ett kön och en ålder, det är en mentalitet som vi alla bidrar till.

Men det här gäller ju bara den "gulliga" delen av gubbigheten. Det tyngre gubbgardet är de som gjort härskartekniker mot kvinnor och andra i deras tycke obetydliga individer till en konstform, så naturlig att den smält samman med deras bredbenta personlighet. Jag håller absolut med Lisa Magnusson om att den allmänna anpassningen till den här äckliga strukturen är en del av problemet. Att man smickrad tackar ja till att gå med i gubbklubben, oavsett om klubben ifråga är ordenssällskapet, strikt förbehållet män, eller om det är den inofficiella konferensen i korridoren, där då och då även en kvinna kan tillåtas delta. Där kan man säga nej tack. Men hur stor är chansen att bryta gubbsens monopol, när de inte vill ha med dig i klubben? När beslutet i princip fastställdes på vickningen före mötet?

Så länge bröderna träffas på sina hemliga klubbar där de sitter och ger varandra fina jobb och kammar varandras mustascher, så är det svårt att bidra till en öppnare och ödmjukare mentalitet. Och så länge männen på ditt eller mitt jobb låtsas som om det är deras självklara rätt att skita i allmänt hyfs och kvinnor och bögar, så är det svårt att inte använda gubbe som ett skällsord. Så jag skriver den här texten i stället. Tyvärr är det nog inte så många gubbar som läser den.

Första uppdraget på skrivarkursen: Skriv en monolog i jag-form. Välj en person som är så olik dig själv som möjligt. 1 sida. Jag valde Stefan Fölster.

Det är viktigt att alla drar sitt strå till stacken. Att alla tänker på det allmänna bästa och inte ligger samhället till last. Till exempel tycker vi, som jobbar på Svenskt Näringsliv, att man måste veta vad man vill innan man börjar studera. Om man inte vet vad man vill studera, ska man låta bli att studera, särskilt sådana där fristående flumkurser som litteraturvetenskap och språk och sånt. Jag menar en fil. kand., vad ska man med det? Hur kan historia bidra till vår ekonomi? Bildning - bah! Då strular man till det för sig.

Det bästa vore om det bara fanns högskoleprogram som leder till säkra jobb, alltså inga fristående kurser alls, för då kan man veta hur lång tid utbildningen tar (det är viktigt att mäta). De som lyckas ta sin examen inom beräknad tid tycker jag ska få sina studieskulder nedskrivna. Alltså, man kan inte gå omkring och ändra sig hursomhelst eller bli med barn och vara föräldraledig och sånt om man ska studera - man måste vara lite effektiv. Det har nämligen visat sig att svenska studenter tar ut sin examen vid snittålder 29. Det är alldeles för gammalt. Det kan säkert inte alls ha något samband med att några låter bli att ta ut sin examen eller att några väljer att börja sin högskoleutbildning när de har lite arbetslivserfarenhet; det kan absolut inte ha med saken att göra. Eller att att det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden - jag kallar dem arbetslösa studenter, de som maskar sig fram genom utbildningssystemet för att de inte kan få jobb. Då är det något fel på utbildningsväsendet (inte arbetsmarknadspolitiken).

Apropå snittberäkningar och så, när man räknar ut snitt, så kan man presentera siffrorna lite som man vill och bortse från sånt som inte passar in i hur man tänkte. Det är sånt som är bra vetenskap, nyttig vetenskap, som företagen har nytta av.

Här i landet har vi ju också en demokratisk tanke om att utbildning ska vara gratis - faktiskt arbetade min mormor Alva med att demokratisera utbildningen i Sverige. Men nu är det annorlunda; nu behöver vi inte demokrati och bildning och sånt längre, eftersom det är dåligt för vår BNP. Därför vill vi på Svenskt Näringsliv att det ska kännas lite i plånboken att läsa humanistiska ämnen. Och konst. Sån lyx räcker det ju om några få privilegierade sysslar med, för det kan ju aldrig gynna tillväxten.

Vissa har fått för sig att jag inte tycker att humaniora är viktigt. Det tycker jag visst det. Men det är inte lika viktigt som entreprenörskap och ingenjörskap. I framtiden tycker jag och mina kompisar på SN att universiteten ska styras av industrins behov, för det är där som idéerna finns. Inte kan det väl vara tvärtom? Då blir det bara struligt.

Man ligger i badet och avnjuter en god, men måhända lite ålderstigen bok, och inser att boken i fråga inte är uppskuren ordentligt. Ack, forna tiders i-landsproblem!

Jag har sagt det förut. När ska skolan börja styras av vetenskap i stället för  av Björklund? Björklund har sedan en månad haft ansvaret för all utbildning från förskola till forskning, då man avskaffade högskole- och forskningsministerposten. Lyckat!

Rom. Fiumicino. Naturbehoven kallar på uppmärksamhet. En titt på skyltarna ovanför: Rakt fram, bra! En snabb analys av övriga skyltar gör det emellertid klart att man egentligen menar höger. OK, höger då. Inom kort står vi öga mot öga med - en hiss. Visserligen med påtaglig urindoft, men ändå! Vi chansar ändå på hissen och trycker ned oss en våning, kliver ur, följer den universella symbolen en bit till och hamnar rätt till slut.

På väg från Vicolo delle Vacche (kogränd) ett par kvarter från Piazza Navona, styr vi hågen mot Forum Romanum för lite ruinspotting. Precis när jag stoppar ned handen i väskan och famlar efter en karta (mitt lokalsinne har denna resa varit utsatt för viss misstro) får vi syn på en skylt: Piazza Venezia. Bra, bara att följa pilarna. Eller...?

Efter en stunds vandring åt samma håll som pilen visat, upphör strax skyltningen. Vi chansar lite i korsningen - och hamnar faktiskt rätt.

Vatikanmuseet, i sökandet efter Sixtinska kapellet. Här finns det gott om skyltar och man kan välja olika vägar för att nå sitt mål. (Ett problem är emellertid att alla mål inte finns med på alla skyltar.) Hursomhelst väljer vi "the short itinerary" till Sixtinska, vilket visar sig vara ett misstag; snart befinner vi oss i en brant lutande trappa tillsammans med halva Japans population samt enstaka nordamerikaner som verkar ha kommit ifrån varandra, men de hittar som tur är varandra genom att ropa högt över japanerna och mig. Sen är det för övrigt "inga problem" att följa med folkströmmen till kapellet.

Mitt huvudsakliga uppdrag med museibesöket är att finna Laokoon. Han ska stå i Pius Clementinus museum, vilket verkar omöjligt att finna om man som jag befinner sig i ett av de andra museerna. Slutligen står jag och tittar in på Hercules i Sala Rotonda. Men jag kan inte komma in i rummet, måste ta en annan väg, enligt vakterna. Suck! Jag uppbådar min sista tapperhet och testar en ny grej: Jag går vilse lite med vilje och tittar sedan på skyltarna - och kommer faktiskt fram efter att ha armbågats lite med andra hälften av Japans befolkning.

Försökt hitta ut från Vatikanmuseet någon gång? Man tror att "uscita" betyder snabbaste vägen ut. Efter att ha gått förbi samma souvenirkiosk tre gånger börjar man undra om inte påven och dom går runt och flyttar på skyltarna med flit och använder övervakningsfilmerna som fredagsmysunderhållning.

Är det då så konstigt att Dan Brown väljer just Rom som miljö för romanen Änglar och demoner? I en stad där man ständigt får leta ledtrådar för att hitta nästa ledtråd för att lösa gåtan känns det inte ett dugg sökt att tro att Browns roman egentligen är based on a true story? Anagram, osynligt bläck och och dolda symboler - det är många koder som ska knäckas om man ska hitta rätt i den romerska labyrinten!

Nästan ute. Eller?

I en av landets aktade morgontidningar hängiver jag mig under lördagförmiddagen åt en av mina svagheter - att läsa dödsannonserna. Risken att runan tillägnas någon jag känner är minimal, då det inte är lokalblaskan, men jag gillar att fundera över namntrender, hur gamla människor blir, vilken symbol deras anhöriga väljer att signifiera den döda släktingens levnad etc. Ibland blir jag till och med lite sugen på att fylla i mitt eget Vita arkiv, men jag har fortfarande inte fattat något beslut i frågan Sista vilan.

När jag nu låter blicken svepa över veckans och liemannens skörd sätter jag sånär mitt hälsote i vrång strupe. Ett malplacerat tankstreck är det som stör mitt ordningssinne. Kvinnan, vars dubbla efternamn våldförts på, kan nu knappast vila i frid; i stället för Xson-Yson heter hon nu Xson - Yson.

Tankstrecket är - till skillnad från bindestrecket - ett skiljetecken. Detta skiljetecken kan bl.a användas ungefär som semikolon (vars bruksregler också verkar tämligen oklara för dess många flitiga användare), d.v.s att satsen eller frasen som följer tecknet innebär en förklaring eller ett förtydligande av tidigare nämnda information. Tankstrecket kan också ersätta parentesen med inskjuten information inuti satsen eller markera en paus varpå något oväntat följer.

Kanske är damens andra efternamn en förklaring på det första, kanske är det tänkt att tankstrecket ska förbereda läsaren på oväntad fakta, men mer troligt är att detta skiljetecken också är ett tecken på språkanvändarnas osäkerhet. Hade felet uppträtt i villken annan text som helst, hade jag troligen inte bemödat mig om att beklaga mig offentligen, men i en dödsannons borde kraven på korrekthet och exakthet vara högre av respekt för situationen och de anhöriga.

Läs Heinrich von Kleists novell Markisinnan von O. för att upptäcka litteraturhistoriens mest betydelsefulla tankstreck!

Apropå Jimmie "jag ångrar ingenting" Åkessons utstörtande ur storkyrkan tidigare idag, så kan man fråga sig:

Verkligen?

Ingenting?

Inte ens knätofsarna?