Nu får det väl ändå vara nog med dumheter ur den ahlstedtska munnen. Att just avlidna Lena Nyman var ett geni verkar ju flera vara överens om. Men Börje Ahlstedt, vars svagheter jag hittills varit beredd att försvara på grund av hans uppenbara bekräftelsebehov, kallar sin kollega för ett kvinnogeni och avslöjar därmed sin totala inskränkthet i genusfrågor: Det finns genier och det finns kvinnogenier. Det vet ju alla.

Alla snackar om Mad men-effekten. Serien har haft ett minst sagt övertygande genomslag i modemagasinens stilguide som hyllar den fylliga kvinnan, förkroppsligad av Joan, Peggy och sekreterarkollegerna på Sterlings och Coopers kontor. I höst förväntas moderna tjejer ikläda sig the "new" look som bejakar deras yppiga barm och deras kurviga bakdel. (Fast låt mig bara säga att så länge det är en trend, som i vår byts ut mot anorexia chic, så har ingenting uppnåtts.)

Än så länge har dock ganska få haft något vettigt att säga om seriens innehåll, d.v.s själva dramatiken. Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver i artikeln Såsom i Norden (Expressen kultur) om Mad mens släktskap med O'Neill, Ibsen och Bergman. Relationerna karaktärerna emellan gestaltas oftare genom handlingar och tystnader (show, don't tell) än genom repliker, vilket medger en viss intelligens hos tittaren och tillåter njutning för oss som tröttnat på snabba amerikanska kriminalserier som berättar allt på en gång. Så här var det åtminstone i de två första säsongerna av Mad men, som jag helt enkelt inte kunde få nog av. Tredje omgången uppfattade jag emellertid som mer pratig. Pladdrig kanske är en överdrift, men isberget under t.ex Peggys "Of course" börjar skymta.

Ringskog Ferrada-Noli:

Det som Elle, lifestylebilagor och rodeobloggare kallar hemmafrutrend - 40-talsuttryck, muffinsglasyrer och allmänt kakbak i klänning - kallar resten av världen backlash. Det finns inget modernt i det. Att ta den eminenta berättarkonsten i Mad men som gisslan och ha som bevis för att det är bra med riktiga män och kvinnor är bara sorgligt. Mad men är inte könsrollsromantisk. Betty Drapers midja, Joans byst och Dons skjortlådor är snarare symtom på en krånglig tid.

Nu hoppas jag på en fjärde säsong med mer kvalitetsdrama, så att serien inte slutar som ett dokument över 60-talsrealia.

Å nej, inte clownerna igen! Nu har de gett sig på Tjechov också!

123 Schtunk, i massakern på Shakespeare

Trött på Anka riktar jag uppmärksamheten mot en annan pippi - Måsen, som imorgon har premiär på Stockholms Stadsteater. Jag gillar det realistiska dramat som det kan se ut på strindbergska, ibsenska eller tjechovska och jag gillar erans strävan att skildra och belysa samtiden och dess trätoämnen. Jag gillar också en tidsenlig kostymering, vilket det ser ut som om jag kan få avnjuta när jag själv bänkar mig framför Klarascenen nästa tisdag. Man kan ju bli lätt övermätt på det sceniska upphottandet av klassiker som verkar favoriseras av många scener. Könsbyten i Hamlet, Peer Gynt i lederhosen och miljonsvenska i Pygmalion är några exempel. Ofta är det effektfullt, och omarbetningarna är väl egentligen just ett tecken på det jag gillar med realismen - man sätter samtidens frågor under debatt - men ibland vill man bara ha litet vanlig Shakespeare. Utan pridegala.

Efter helgens stora begivenhet (melodifestivalen) kan vi nu utse vinnarna i det riktigt tunga kategorierna:

Snyggast klänning: Kvinnliga programledarens första klänning (den svarta)

Fulaste frisyren: Bulgariske trumslagarpojkens permanentade 80-talshockeyfrilla

Fulast outfit: Inte, som man kanske skulle kunna tro, Ukrainas julgranspynt, utan baltiska il divo-numrets slitna jeans, frack och hög hatt. Vem har stylat dem?  Jan Johansen?

Töntigaste dansen: Med viss konkurrens från Greklands pojkpopdansare utsågs Storbritanniens flygplansdans till det pinsammaste dansnumret.

Kille man inte vill ligga med: Moldaviens långhåriga dansare eller Armeniens flöjtspelare.

Underligaste scenpynt: Armeniens träd med toapapper i.

Stort tack till Anna, Jo och Madde för franröstandet!