Hade en strålande dag på Bok och Bibliotek igår. Den startade med ett seminarium om gränsen mellan ungdomsbok och vuxenbok och andra kategorier som försöker överlappa - crossover, unga vuxna, ung etc. Ingen verkar emellertid hittills hittat på kategorin "vuxna barn", kanske i mest provocerande laget. Johanna Lindbäck, namnkunnig bokhora, menade att crossover-litteraturen kunde tjäna som en mer kvalitativ övergång mellan ungdomsbok och vuxenbok än chiclit, Pojken som kallades Det och annan "skräplitteratur" (sic). En annan intressant fråga som väcktes var huruvida det verkligen var av nöd att skilja på vuxen- och ungdomsroman, varpå det gavs exempel på ett bibliotek som placerade romanerna i bokstavsordning efter författare - målgrupp oaktat. Följden hade blivit en ny kategori - arga vuxna, som kom tillbaka med sin ungdomsbok oläst, då de icke kunnat identifiera sig med målgruppen 11-15 år. Positiva effekter av försöket fick vi inte höra om denna gång. Min egen relation till ungdomboken är den som Per Nilsson exemplifierar: lärare som i tjänsten läser boken och kanske njuter lite i smyg.

Borås Tidnings debutantpris gör skillnad, konstaterade Sara Mannheimer och Daniel Sjölin i samtal med blaskans tidigare kulturchef Stefan Eklund, förläggare Svante Weiler och Ingrid Elam. Ett samtal om skrivandets mörker och ljus och vad man kan få för etthundratusen spänn - arbetsro eller en begagnad SAAB.

Jag trodde aldrig att Guillermo Arriaga skulle få en syl i vädret, men efter Jannike Åhlunds lilla inledning och författarens egna kommentarer är jag ödesbestämd att läsa hans roman En svag doft av död, inspirerad av grekisk tragedi och en död kvinnokropp på gatan i Bogotà.

Annan kuriosa:

Daniel Sjölin tror inte att han är ball. Han har en ögoninfektion, därav brillorna.

Snyggast på mässan är bedårande Paolo Giardano som skrivit Primtalens ensamhet. Jag (lyckliga) fick den signerad.

Näst snyggast var Sigge Eklund, som av kollegan C sågs DJ-battla med sig själv.

Tomas Tengby och John Ajvide Lindqvist är visst litet lika. Trodde det skulle handla om vampyrer, men det blev kokbok...

"Jag tycker det är svårt att dra några jämförelser mellan Ingmar Bergman och Christer Pettersson."

Antikrundans Knut Knutsson reflekterar över Bergmans nedklottrade nattduksbord och Petterssons gamla stövlar samt deras andrahandsvärde i Studio ett igår. 

Allom bekant är det väl, att Google ämnar scanna och publicera ALLA böcker på webben. Utan att fråga om lov har de redan publicerat sisådär en 10 miljoner verk. Rätt eller fel var frågan i P1 morgon, där Rick Falkvinge (piratpartiet) tvekade innan han osmidigt undvek frågan och påstod att det är en väldig kulturgärning att tillgängliggöra hela 1900-talets bokskatt, som ligger och vittrar bort. Jag vill minnas att han använde uttrycket vittrar bort minst två gånger.

Rick, vilka böcker är det som vittrar bort?

Är det Proust? Selma Lagerlöf? Dostojekvskij? Kanske Hjalmar Söderberg? Thomas Mann? de Beauvoir?

Rick, jag kan försäkra dig om att 1900-talets litteraturskatt läses och ständigt uppskattas av nya läsare, t.ex intelligenta ungdomar på min skola. Tillgången utgör intet problem. Varför inte göra ett studiebesök på närmsta folklbibliotek i syfte att ansöka om lånekort. Det är gratis!

En fredagkväll 1999:

Förfest/schlagerdans på Grodan

Glittersmink

Ingen tentaångest

Riesling

Corona

Corona

Corona

Burgare på Bengans

Hemma tidigast 03.00

Inga spår dagen därpå (möjligen litet glitter kvar)

En kväll samma veckodag 2009:

Tvättstuga/soffa

Hemmatofflor

Reprisen av ett P2-program

Rättningsångest

Chianti

Stavnings-quiz på SvD

Bäst att släcka vid elva

men...

absumet heres Caecuba dignior...

-Båten är lagom stor! svarar resebyråns representant på klingande skandinaviska, när jag hör mig för inne på kontoret i Parga. Kom tidigt, så du får en bra plats!

Lagom stor. Jojo.

En trekvart före avgång morgonen därpå äntrar jag Captain Hook. Det är fler som är tidiga och min utsikt från sittplatsen förvandlas snart till ett virrvarr av ben och flipflops. Väntan blir olidlig i värmen och jag halkar omkring på galonsätet för att finna en eventuell vindpust, fastän förgäves.

Äntligen glider båten ut! Med litet vind här i fören kommer det nog att bli en riktigt behaglig tur.

Ungefär två minuter senare känner jag att båten är precis lagom stor - för att man ska känna av sjön. Min rofyllda färd över till öarna Antipaxos och Paxos kommer att bli en kamp mellan mig och sjön - om min frukost.  Jag stirrar intensivt mot horisonten för att finna en fast punkt och håller mig i sätet tills knogarna vitnar. Scener från Mobergs Utvandrarna flimrar förbi i mitt ögas inre spelfält.

Bredvid mig på galonet sitter en gråblek kretensiska. Hennes omtänksamma pojkvän talar uppmuntrande till henne, men hon svarar inte längre på tilltal. Längre bort hör jag en svensk kille i all välmening föreslå för sin dam att ställa sig upp - det skulle säkert hjälpa!

Idiotjävel, tänker jag (som tur är) tyst. Fattar du inte att hon är helt skakis i benen (det är jag) och inte KAN stå upp?!!

Tjejen från Kreta rusar plötsligt upp mot relingen. Besättningen börjar dela ut påsar (gratis!), påsar som fylls med oroväckande hastighet. Vi på nedre sätet råkar i omedelbar fara att träffas av dinglande plastpåsar med obeskrivligt innehåll, då folk till höger och vänster försöker nå papperskorgen under sjögången. Utvandrarna...

Jag ser en enda framtid för mig nu: jag får debarkera på Paxos och bosätta mig där för evigt. Alla andra alternativ är otänkbara. Jag börjar fundera på vad jag kan arbeta med här och hur fort jag kan lära mig grekiska...

Lä till slut. Det värsta är över. Vi backar in i en fantastiskt vacker badvik med krivit sand och turkosblått vatten, där det är meningen att vi ska svalka vår lekamen. Med näppe bär mig benen utmed relingen, nedför badstegen (jag ser troligen ut som 85 på gångstilen). Väl i vattnet känns sjösjukan väck. Jag fick behålla mitt maginnehåll och har vunnit slaget.

I dagens SvD skriver Magnus Persson om den vittomtalade och under pseudonym skrivna deckaren Hypnotisören och om den hysteri kring författarens identitet som brutit ut, mestadels till följd av förlagets skickliga marknadsföring. Må så vara, men att allmänheten lockas av ett hemligt namn skulle ju kunna tyda på ett slags önskan om att slippa blödande självbiografier och kriminalromaner byggda på mer eller mindre verkliga händelser. En motreaktion på Pojken som kallades det.

Å andra sidan, förlagets uppförstoring av den mystiska skriftställaren och det faktum att publiken faktiskt nappar på detta bete, visar kanske snarare vår sensationslystenhet - vi vill så gärna ha reda på vem som skrev boken, så att eventuella autentiska drag kan utredas.

Förr i världen kunde pseudonymer användas när författaren klargjorde sin ståndpunkt i en känslig fråga eller tog upp problem till debatt eller helt enkelt bara var kvinna. Är detta syfte förlegat? Har pseusonymen reducerats till en markadsföringsploj?

Jag antar att vi inte får veta det förrän Keplers sanna jag finns på Expressens löp.

I Amelie Björcks bok om Sonja Åkessons texter (Sonja Åkesson, Natur och kultur, 2008), som numera finns på pocket, hittar jag många anledningar att läsa om Åkessons dikter. Ett av mina främsta argument är Vårkväll (Husfrid, 1963):

Den första vårdagen

kom det ingen post

och ingen hörde av sig på hela dagen.

Till middagsfärsen skalade jag lök:

ögonlocken skavde och fånades.

Hisslampan skar sig på kvällshimlen.

Barnet kom äntligen in

svettvåt och flämtande

med en påse frusna fåglar.

Kommentarer känns överflödiga.

Emedan Dilits datorer voro få till antalet samt av usel kapacitet, har jag undvikit att lägga upp bilder från Urbs. Här kommer några höjdpunkter i efterhand: