Citerad, diskuterad, travesterad - med mer än hundra år på nacken förnyar den gång på gång sin aktualitet och sin klassikerstatus. Det är Hjalmar Söderbergs Doktor Glas jag talar om, som just kommit ut på Bonnier Pocket.

Romanen handlar om doktor Tyko Gabriel Glas, som under rötmånadens inflytande låter beslutet växa fram att ta livet av pastor Gregorius, vars blotta uppenbarelse får den stillsamme läkaren att vilja misshandla honom med sin käpp. Gregorius, som närmar sig de sextio, är sitt frånstötande yttre till trots gift med en ung kvinna som bedrar maken med en yngre och stiligare (och opålitligare)streber. Både doktorn och läsaren (åtminstone den nutida) lyckas emellertid behålla sympatierna för den unga hustrun, vars make plågar henne om de äktenskapliga plikterna.

Glas äcklas över människans kroppsliga drifter och har själv aldrig "varit en flicka när" och då fru Gregorius yppar sina bekymmer för Glas, som på sätt och vis blir hennes förtrogne, blir han också hennes medbrottsling i och med att han med ett påhittat hjärtproblem ordinerar makarna skilda sovrum samt skickar hennes make på badsejour. Fast doktorn kan heller inte värja sig för de egna allt starkare känslorna för doktorinnan, vilka tillsammans med ett fåfängt hopp om gemensam kärlekslycka, piskar fram beslutet att förgifta pastorn. Allt detta under inflytande av pliktkänsla, lag och etik i strid med varandra.

Förutom det problematiska förhållandet till det andra könet, verkar vår huvudperson också ha svårt för andra mänskliga kontakter och som läsare får jag för mig att det finns ett slags osynlig barriär mellan Glas och hans medmänniskor. En distans, som kanske underlättar genomförandet av mordet. Men han lockas också av ett uppvaknande från denna sin tillvaro; ett av romanens mest slitna citat handlar ju om en horror vacui, en rädsla för brist på mänsklig kontakt:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Romanen är också älskad för sin miljöskildring; flanörlitteraturen kulminerar under Söderbergs sekelskiftespromenader i ett borgerligt Stockholm, staden som genom doktor Glas synintryck skickar små vykort till läsaren från en stad vi fortfarande känner igen, men som genomgått stor förvandling.

Men det är säkerligen framför allt  med de djupt filosofiska diskussionerna om konsten, lyckan och livet som Hjalmar Söderberg lyckats fånga och engagera läsare under ett helt sekel.

Ett besök i Blå tornet, Strindbergsmuseet alltså, värmde under fredagseftermiddagen min frusna lekamen och min kulturfrusna själ. Det verkade vara lågsäsong för strindbergsturismen och jag kunde i mina blå skoöverdrag helt allen tassa runt i S:s lägenhet, se hans välstädade skrivbord, idolporträttet av Gustav Vasa i matsalen, den berömda balkongen och så vidare.

Museet har även samlat material om den s.k strindbersfejden till en liten utställning, vilken roade mig. I denna kulturdebatt (egentligen inte mycket intelligentare än den s.k ranelidsfejden/solarieangreppet) låg alla i skottlinjen som på något sätt förargat den lynnige August. Det kunde t.ex vara att man inte gillade realismen eller att man, liksom Sven Hedin, fått litet för mycket uppmärksamhet för en eller annan upptäcktsresa, i synnerhet som hemkomsten av dessa resor drog offentlighetens uppmärksamhet från den egna 60-årsdagen.

Jag låter mig vidare fascineras av en målning vid namn Svartsjukans natt, vilken S målade och förärade sin fästmö Frida Uhl i förlovningspresent. Det sägs ju att Strindberg inte var något vidare bra med tjejer...

Frida ville kanske hellre ha en ring.

Till sist vill jag infoga några ord om följande dikt  (ur Sömngångarnätter på  vakna dagar, 1884) av denne kulturinstituiton, som jag tycker äger än större aktualitet idag, då var och varannan medmänniska på ett eller annat vis lägger sina liv i offentlighetens ljus, eller s.a.s hänger ut sitt hjärta på köttkroken:

Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.

Spotify är installerat. Jag lyssnar på en massa gamla låtar som jag inte visste att jag gillade och en massa gamla låtar som jag redan visste att jag gillade. Gör små spellistor. Söker på någon artist och får upp hela produktionen.

Och det är ju bra och så. Men ändå är det litet som när min syrra samlade på frimärken och hennes välmenande pojkvän gav henne en säck med ett helt kilo frimärken. Frimärkssamlandet var från den dagen inte lika spännande.

2009 - en högst subjektiv summering

Årets läsning: Cora Sandels trilogi om Alberte

Årets film: Coco avant Chanel

Årets reseminne: 3 veckor i Rom. Tack Sigurd och Einar!

Årets poet: Evert Taube

Årets eufori: Körkortet, förstås

Årets fikasnackis: Anna Odell

Årets mest saknade: Latin på Bäckäng

Årets teater: No Tears for Queers. Trodde aldrig jag skulle sluta lipa,

Årets skämskudde: Fröken Lohans samarbete med Ungaro

Årets tjatigaste: Stieg Larsson. Nej, jag har inte läst hans böcker och kommer inte att göra det. Har inte tänkt att se filmerna heller.

Årets mest överskuggade: Willy Kyrklund (av en viss Jackson)

Årets museala besök: Keats & Shelley Memorial vid Spanska trappan

Årets mest otippade i min garderob: Krossad sammet

Årest nyord: Barnfri (är särskilt förtjust i efterleden)

Årets filmiska besvikelse I: Mammut. Trodde den skulle vara bättre.

Årets filmiska besvikelse II: The Informant. Somnade.

Årets litterära missbruk: Björn Söder använder Bullerbyn och Bröderna Lejonhjärta för att peppa efterblivna sverigedemokrater

Årets mest slitna uttryck: Ligga i röret

Årets bråk: Anna Skipper och Anna Anka ser litet olika på tillvaron.

Årets frukt: Jag har lärt mig att äta avokado.

Årets överdosering: Vampyrer

Årets fest: ABBA-fest. Trivselkommitté och 206:ans pysselkillar i kreativ kombo.

Årets plagg: Panamahatt, nu utbytt mot pälsmössa

Årets årtionde: 90-tal

Årets nyårslöfte: Tänka innan man pratar

Inte för att jag gillar skadegörelse eller så, särskilt inte grov sådan, men jag tycker att det är litet kul med den här bocken i Gävle.

Nu är det jul igen!

Är på ett strålande humör, trots uppsatshögar som ligger och väntar. Det goda lynnet sätts i samband med att jag tack vare jullovets inledande fått tre nätter i rad med minst tio timmars sömn.

Katten och jag satt just bland kuddar och filtar i soffan med senaste julklappen till mig själv, Flickvännen av Karolina Ramqvist, (brydde mig inte ens om att slå in den), när den förmodade högen av julkort damp ned på hallmattan. Efter att ha lyft bort katten (vet du hur långa dom kan bli när dom sover?) gick jag med ivriga steg fram till dagens brevskörd och ämnade hämta brevkniven som bara används vid högtidliga tillfällen. Med denna i högsta hugg insåg jag att bland de fyra objekten, endast ETT var ett julkort (tack, Larssons!) medan resten var lönebesked (utan julhälsning eller julbonus för den delen), besked om inledda hyresförhandlingar (läs hyreshöjning) samt vinterupplagan av Classica, som åter livade mitt sinne, då tidskriften kändes extra tjock. Jag spar litet på läsningen av denna, eftersom SvD, min frukostblaska in spe, inte lyckas hitta till Kellgrensgatan särskilt ofta, även om det skett avsevärda förbättringar sedan mitt fyllemejl till prenumerationsavdelningen.

Ramlade på en liten stilistisk pärla, som jag inte vill undanhålla min minimala läsekrets. En julklapp från apan och mig - God helg!

Och som uppföljning på förra inlägget, vill jag bara säga (blunda nu, om du inte öppnat chefens julklapp än) att det blev en termos. Eller en "designtermos", skulle man kunna säga. TV-kanna, hade morfar sagt!

Det blev ju inte så strukturerat det här, men det gör inget, som min vän O. skulle ha sagt.

Julklapp: "egentl. med avs. på bruket att hårt klappa på dörren, innan gåvan inkastades" (Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok)

Alltså hårda klappar på den korta men specificerade önskelistan:

Urban safari av Bobo Karlsson

En svag doft av död av Guillermo Arriaga

I övigt spekuleras vilt över vad arbetsgivarens uttalat exklusiva julgåva kan tänkas bestå av. Kanhända en halsduk med skolans logga? Kanske en av skolkatalogerna som blev över från i höstas? Kanske en halv lax?

Man kan ju alltid hoppas på ett tjockt kuvert med pengar.

Ibland när jag vill få mina elever att må riktigt dåligt, kan jag plocka fram Tysk höst av Stig Dagerman. Dagerman skickades 1946 ut av sin arbetsgivare Expressen för att beskåda och rapportera om ruinläggandet av tyska städer efter det bejublade krigsslutet och resultatet blev det bästa resereportage min kollega B. någonsin läst. Det är svårt att inte instämma.

Ett smakprov från Hamburg som jag tänkte bjuda på imorgon:

Fräulein S. och jag avslutar dagen i en före detta skoltoalett i Altona. Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far, sin hustru och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona.

Redan förra veckan startade den mentala tortyren av eleverna, då jag tvingade dem att se en dokumentär om Harry Martinsons bildspråk (väldigt bra, men litet svår, kanske), och tillät endast utträde ur rummet i händelse av vaccinering, vilket skedde med jämna mellanrum. När jag, i samband med en grundlig genomgång av Mimans symboliska innebörd såsom förebådare av självmordet, tände lysrören i salen, såg stackarna minst sagt svårmodiga ut, vilket jag först förknippade med reaktionerna på vaccineringen. Lika delar vaccinering och Martinson, blev svaret.

Får se vad litet dagermansk ångest kan göra för dem...