Denna vecka har inte färre än tre elever vid lika många tillfällen frågat mig hur använt stavas. Undringen har gällt huruvida man skriver använt eller användt. Jag har med road min påpekat att sedan stavningsreformen 1906 har vi lämnat den etymologiska stavningsprincipen och följt den mer ljudhärmande och kanske lite lättare principen (använt).

Den så kallade stavnings-ukasen medförde en förenkling av t-ljudet samt v-ljudet. Dåtidens läsare torde ha reagerat på den nya ortografin som en svensk som i kontakt med norsk rättstavning chockeras gravt av ord som sentral eller sykkel. Fördelen med den ljudhärmande stavningen är förstås att det blir enklare att stava (eftersom vi alla uttalar orden likadant i hela vårt avlånga land) medan den etymologiska stavningen gör att vi lättare kan göra semantiska kopplingar till besläktade ord.

Pre- och postreformert stavning:

hvad - vad

stafva - stava

blef - blev

rödt - rött

användt - använt

Julklapp: "egentl. med avs. på bruket att hårt klappa på dörren, innan gåvan inkastades" (Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok)

Alltså hårda klappar på den korta men specificerade önskelistan:

Urban safari av Bobo Karlsson

En svag doft av död av Guillermo Arriaga

I övigt spekuleras vilt över vad arbetsgivarens uttalat exklusiva julgåva kan tänkas bestå av. Kanhända en halsduk med skolans logga? Kanske en av skolkatalogerna som blev över från i höstas? Kanske en halv lax?

Man kan ju alltid hoppas på ett tjockt kuvert med pengar.

Vad sysslar de med i Schweiz?

Direktdemokrati?

Nej. Muselmanskräcken tar sig nu uttryck vi knappt sett sedan 40-talet och har förvandlats till ett monsterdrev utan tid till minsta eftertanke eller sakliga argument.

Dagens grekiska lånord nr. 1: xenofobi (främlingsskräck)

Grekiskt lånord nr. 2: skotofobi (mörkerrädsla)

Den kunskapstörstande kanske någon gång undrat över etymologien hos det bångstyriga ordet kronärtskocka. Ingmar Söhrman meddelar i sin bok Vägen från latinet att ursprunget är arabiskt: al-karsof. Likheten med den svenska motsvarigheten är kanske inte slående, men italienarna lånade in ordet (och grönsaken, förmodar jag) och skrev det carciofo, eller på lombardiska articiocco. Vidare spred den sig till franskan, där man kallade den artichaut, tyskan, där benämningen blev Artischocke. Danskarna stod näst i tur; artiskok fick den heta. Vi svenskar trodde det handlade om en ärta och kallade den för ärtskocka.

Läs även den Söderbergska historietten för litterära aspekter.

Töntigaste/roligaste interjektionen just nu: Kanoners!