Om man korsar Stieg Larsson

med hans Eva

får man en bästsäljare...

och kanske också...

Maud Olofsson!        

Konståkning. Jag kan inte sluta titta. Herrarnas har ju varit extra spännande med ett par oldies på pallen. Jo, 24 är gammalt i dessa kretsar. Fast när vi kommer till kostymerna är herrarnas tävling mest skrattretande, medan damernas dito släpper loss alla tylldrömmar hos åttaåringen inom mig. Kiira Korpi är nog min favorit, men finskorna har överlag uppvisat god smak och undvikit för mörka nylonstrumpor över skridskor och rygg och öststatsjympadräkter. Här är några finska fullträffar och andra ljuva isprinsessor:

Grekiskans amfi betyder på båda sidor. En amfiteater är alltså en arena med åskådarläktare runtom denna. En känd sådan är den flaviska amfiteatern i Rom, a.k.a Colosseum, av vilken en modell kan beskådas nedan:

Åskådarläktarna på en teater lämnar däremot en bit öppen för scenerier och annat. Ett vackert exemplar finns i Epidauros:

Fast vad en amfibieteater är vet jag inte. Kanske är detta den mest logiska förklaringen. Begreppsförvirringen verkar vara större än befarat.

Citerad, diskuterad, travesterad - med mer än hundra år på nacken förnyar den gång på gång sin aktualitet och sin klassikerstatus. Det är Hjalmar Söderbergs Doktor Glas jag talar om, som just kommit ut på Bonnier Pocket.

Romanen handlar om doktor Tyko Gabriel Glas, som under rötmånadens inflytande låter beslutet växa fram att ta livet av pastor Gregorius, vars blotta uppenbarelse får den stillsamme läkaren att vilja misshandla honom med sin käpp. Gregorius, som närmar sig de sextio, är sitt frånstötande yttre till trots gift med en ung kvinna som bedrar maken med en yngre och stiligare (och opålitligare)streber. Både doktorn och läsaren (åtminstone den nutida) lyckas emellertid behålla sympatierna för den unga hustrun, vars make plågar henne om de äktenskapliga plikterna.

Glas äcklas över människans kroppsliga drifter och har själv aldrig "varit en flicka när" och då fru Gregorius yppar sina bekymmer för Glas, som på sätt och vis blir hennes förtrogne, blir han också hennes medbrottsling i och med att han med ett påhittat hjärtproblem ordinerar makarna skilda sovrum samt skickar hennes make på badsejour. Fast doktorn kan heller inte värja sig för de egna allt starkare känslorna för doktorinnan, vilka tillsammans med ett fåfängt hopp om gemensam kärlekslycka, piskar fram beslutet att förgifta pastorn. Allt detta under inflytande av pliktkänsla, lag och etik i strid med varandra.

Förutom det problematiska förhållandet till det andra könet, verkar vår huvudperson också ha svårt för andra mänskliga kontakter och som läsare får jag för mig att det finns ett slags osynlig barriär mellan Glas och hans medmänniskor. En distans, som kanske underlättar genomförandet av mordet. Men han lockas också av ett uppvaknande från denna sin tillvaro; ett av romanens mest slitna citat handlar ju om en horror vacui, en rädsla för brist på mänsklig kontakt:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Romanen är också älskad för sin miljöskildring; flanörlitteraturen kulminerar under Söderbergs sekelskiftespromenader i ett borgerligt Stockholm, staden som genom doktor Glas synintryck skickar små vykort till läsaren från en stad vi fortfarande känner igen, men som genomgått stor förvandling.

Men det är säkerligen framför allt  med de djupt filosofiska diskussionerna om konsten, lyckan och livet som Hjalmar Söderberg lyckats fånga och engagera läsare under ett helt sekel.

Ett besök i Blå tornet, Strindbergsmuseet alltså, värmde under fredagseftermiddagen min frusna lekamen och min kulturfrusna själ. Det verkade vara lågsäsong för strindbergsturismen och jag kunde i mina blå skoöverdrag helt allen tassa runt i S:s lägenhet, se hans välstädade skrivbord, idolporträttet av Gustav Vasa i matsalen, den berömda balkongen och så vidare.

Museet har även samlat material om den s.k strindbersfejden till en liten utställning, vilken roade mig. I denna kulturdebatt (egentligen inte mycket intelligentare än den s.k ranelidsfejden/solarieangreppet) låg alla i skottlinjen som på något sätt förargat den lynnige August. Det kunde t.ex vara att man inte gillade realismen eller att man, liksom Sven Hedin, fått litet för mycket uppmärksamhet för en eller annan upptäcktsresa, i synnerhet som hemkomsten av dessa resor drog offentlighetens uppmärksamhet från den egna 60-årsdagen.

Jag låter mig vidare fascineras av en målning vid namn Svartsjukans natt, vilken S målade och förärade sin fästmö Frida Uhl i förlovningspresent. Det sägs ju att Strindberg inte var något vidare bra med tjejer...

Frida ville kanske hellre ha en ring.

Till sist vill jag infoga några ord om följande dikt  (ur Sömngångarnätter på  vakna dagar, 1884) av denne kulturinstituiton, som jag tycker äger än större aktualitet idag, då var och varannan medmänniska på ett eller annat vis lägger sina liv i offentlighetens ljus, eller s.a.s hänger ut sitt hjärta på köttkroken:

Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.