Efter helgens stora begivenhet (melodifestivalen) kan vi nu utse vinnarna i det riktigt tunga kategorierna:

Snyggast klänning: Kvinnliga programledarens första klänning (den svarta)

Fulaste frisyren: Bulgariske trumslagarpojkens permanentade 80-talshockeyfrilla

Fulast outfit: Inte, som man kanske skulle kunna tro, Ukrainas julgranspynt, utan baltiska il divo-numrets slitna jeans, frack och hög hatt. Vem har stylat dem?  Jan Johansen?

Töntigaste dansen: Med viss konkurrens från Greklands pojkpopdansare utsågs Storbritanniens flygplansdans till det pinsammaste dansnumret.

Kille man inte vill ligga med: Moldaviens långhåriga dansare eller Armeniens flöjtspelare.

Underligaste scenpynt: Armeniens träd med toapapper i.

Stort tack till Anna, Jo och Madde för franröstandet!

Läste en artikel om stök och röror i senaste ELLE, vilken tilltalade mig mycket. Man menade att avsaknaden av sortering och/eller städning var det naturliga sättet att sortera på. Det senast använda ligger överst. Alltså, om man vet ungefär när man använde det, så bör man också kunna finna det i sina  osorterade högar. Har man lagt undan det på ett smart ställe, så hittar man ju det aldrig! En viktig poäng var även jämförelsen mellan hur mycket tid som går åt att leta upp saker och hur mycket tid som går åt att sortera saker.

För egen del kan jag ju också konstatera att om jag "städar undan" något, särskilt jobbgrejer, så blir det inte gjort. Det som inte syns, det finns inte heller - i alla fall inte i mitt medvetande!

Således städar jag inte skrivbordet denna veckan heller!

Är kommunicera ett transitivt verb? Kan man kommunicera något? Eller blandar man ihop kommunicera med förmedla? För är inte kommunicera ett reciprokt verb (kan verb vara reciproka?), som innefattar ömsesidighet?

Latinets communico betyder göra gemensamt och visst, om jag menar att jag genom att överföra min information/åsikt till dig därmed gör den till vår gemensamma information/åsikt, så OK. Fast en annan betydelse av ordet är att ha gemensamt, att dela något och denna aspekt försvinner när jag hör att någon "kommunicerar något till någon".

Är det ett sätt att simulera en dialog, att vilseleda någon att tro att kommunikation faktiskt är tillstädes? (Och vad är i så fall envägskommunikation?) Eller är det en rent språklig förändring av verbets transitivitet?

Jag vet inte jag, men kanske kan det förklara varför viss kommunikation brakar samman...

Bacchus och Minerva hade ett gott samarbete i lördags. Vin och inspiration. Rena idésprutan! Undrar om M kommer ihåg att vi ska tatuera oss...

Detta gissel! Ve, det skär ända in i själen (och i öronen). En enda liten bokstav, men helt felplacerad! Jag talar om bokstaven s. Ett trevligt litet ljud i rätt sammanhang, men på fel plats slungas det som ett spjut rakt mot mina trumhinnor. Och när det används i skrift, sen! Då vill man ju bara ta fram rättningspennan...

Jag menar naturligtvis det helt missförstådda, men ack så utbredda bruket av -s på presens particip. (gåendes, sittandes etc.) Detta -s är en sammanblandning från fornsvensk tid av predikativ och adverbiell genitiv. I vissa adverbial lade man till ett genitiv-s, som faktiskt lever kvar i stelnade adverb som ingenstans, annorledes, varstädes m.m Predikativen å sin sida används ju som attribut till substantivet (subjektet), men kan lätt tolkas - och har uppenbarligen också gjort det - som ett svar på frågan hur, alltså som ett attribut till verbet (=sättsadverbial). Sen försvann emellertid bruket av genitiv-s på adverbial, men hängde stundom kvar på presensparticipen, till fasa för en språkfascist som jag själv. Förresten, inte bara hänger kvar, utan förökar sig, vinner mark och, om vi inte agerar snabbt, kanske till och med tar sig in i ordlistorna och i grammatikorna!

Detta kan ju tyckas vara ett marginellt problem vid jämförelse med exempelvis svårigheten att hantera de/dem på korrekt sätt. Icke desto mindre besvärar det mig och det sticker i ögat när jag ser dagens yrkesskribenter utföra 1200-talets grammtikfel. Agera nu för att få bukt med detta svåra missbruk!

Underbar fredag med pengar i pörtet och party på kvällskvisten. Har inte gjort nåt vettigt alls idag (utom förstås att sprida glädje bland mina medmänniskor). Och mer lär det inte bli. Shoppingen väntar; kanske har det kommit in nåt nytt som måste beses. Gaudium emendo...

Är f.ö helt fascinerad över att en minst tio år gammal klänning kommit till heders igen. Trodde aldrig att den kjollängden skulle funka en gång till!

Som vanligt sist kvar på jobbet. Har egentligen massor kvar att göra, men det går ju alltid göra en annan dag. Pank är man också, men jag har ju ingen annan än mig själv att skylla detta faktum på. Båda klänningarna var ju så fina och min nya blanka telefon vill jag ju inte byta tillbaka! Killen på the Phonehouse flabbade när jag visade min gamla... Och så böckerna jag köpte på Medelhavsmuséet förstås. Jag har till och med läst en av dem (åtminstone halva), Olympia av Staffan Stolpe. Det köps ju så lätt böcker på rea och bokmässan och så ligger de framme tills de hamnar i bokhyllan och har de väl hamnat där, så är chansen att de blir lästa inom överskådlig tid minst sagt liten. Ändå kan man inte låta bli att köpa de där luntorna man borde ha läst. Och vissa blir ju det också; kejsarbiografierna t.ex (Det ska dock erkännas att DVD-boxen Jag Caudius rönte större entusiasm).

Nåväl, ehuru fattig som en kyrkråtta kan man ju leva gott av litet, som den gode Horatius menade.