Eoner efter alla andra har jag nu läst Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Den är bra - läs den!

Helgens nöjesresa till Stockholm  med Jo blev riktigt lyckad. Mitt resesällskap inledde med att avslöja att hon glömt både vad hotellet hette och var det låg någonstans och papprena, ja dom låg visst hemma. Gemensamt kom vi ihåg adressen på ett  ungefär och gick lite på måfå tills vi inte alls visste var vi var, men guidades fram och tillbaka av lokalbefolkningen. Mest tillbaka, tydligen, för dagen därpå upptäckte vi att hotellet låg på baksidan av terminalen var vi ankommit.

De kulturella inslagen voro tvåfaldiga: Vi kollade in Tolouse-Lautrecs alster på Nationalmuseum (ont i fötterna) och vandrade vidare mot Moderna (mer ont). Där nöjde vi oss med att avnjuta en latte i fiket och besöka museishoppen. Det gäller att plocka russinen ur kakan!

Resans huvudsyfte var dock kommersiellt; resultatet blev bl.a rosaglittriga pompoms (ja det finns ett användningsområde), paljettbeströdd handväska, Falcon Crest-inspirerad partyklänning (perfekt till studenternas vårbal) och naturligtvis den obligatoriska fulklappen till Anna, som varit kattvakt. Fulklappen bestod denna gång av en silverfärgad prydnadssnäcka (hu!) och mottogs med skeptisk blick.

På kvällen vadderade Jo sina ömmande fötter med bomullsrondeller, vilka vant fixerades med hjälp av nylonstrumpor. Inte för att vi skulle ut och dansa eller så - vi var i säng före tolv, så vi kunde anpassa oss efter butikernas öppettider.

Berusade av materiell lycka for vi på söndagen hem till lilla Borås igen.

Så var det dags för lite mastodontfilm! Till åminne av Charlton Heston visar jag Ben Hur för latinadepterna. Vi börjar tidigt i gryningen, så vi hinner klart till lunchtid! Hittills tror jag inte att jag lyckats hålla mig vaken genom hela kapplöpningsscenen någon gång, men jag har inte givit upp hoppet om att det är möjligt.

Känner mig själv stundom lite som en galärslav med högvis av rättningsarbete framför mig, där elevernas ihärdiga "när får vi tillbaka uppsatsen vi skrev igår?" trummar upp tempot.  Snart rammar vi rakt in i sommarlovet!

En vecka efter påsklovet och det är fredag igen! Mina sjuka kolleger räknar redan ner till Kristi himmelsfärd och konstaterar att det därefter bara är 5½ vecka till sommarlovet därefter. Otroligt stressande; hur ska jag hinna med allt i kurserna? Men mycket att se fram emot - En studieresa med ämnesgruppen i svenska i Aten med omnejd och direkt därpå två veckor i Atheninstitutets regi på samma ort!

I svenskgruppen läser vi som förberedelse Eyvind Johnsons Strändernas svall, som i går kväll gav mig en närapå Flaubertsk (med frågetecken på adjektivbildningen) växelscen mellan vår hjälte och Nausikaa, ej med motsvarighet i origingalets möte mellan de två, ehuru mycket effektiv i dess stegring av förväntan.

Jag ser mig själv liksom utifrån; det krampaktiga greppet om ratten (tur att den sitter fast ordentligt), blicken uppspärrad, som för att inte missa något (vilket jag förstås gör), de två vänsterfötterna som trycker ner både gas och koppling samtidigt, blicken på pedalerna och växelspaken när jag vidrör dem (och bilskollärarens "du tittar väl inte på fötterna?"). Plötsligt blir jag varse ett ljud, ett tickande. Vad kan det vara? Aha, blinkersen är fortfarande igång! Ett annat ljud - nu har jag trampat ner gasen för långt igen (jag kör på ettan)!

Redan andra lektionen fick jag växla upp till trean. Hu, vad det gick fort! Inte för att jag kunde koncentrera mig på hastighetsmätaren, men jag var säkert uppe i 40!

Min största rädsla är att jag ska döda någon. Den hänger ihop med min andra rädsla - att inte veta var bilen slutar någonstans. Båda har bidragit till mitt undvikande av att ta körkort tidigare (samt ekonomiska och tidsmässiga skäl), även om jag hävdat att jag tänker väldigt mycket på miljön; det är nästan så jag trott på det själv. Fast jag hoppas ändå på miljövänligare (eller i alla fall mindre miljöovänliga)bilar. Körkortsbokens dystopiska framtidsvision har övertygat mig om att jag valde rätt argument tidigare.

Imorgon får jag öva mer på att bromsa. Bra, tycker jag! Om jag kan det, så minskar ju  i alla fall risken att jag ska döda någon!

Jo, faktiskt!

Imorse, efter otaliga förberedelser med förlängningssladdar, bandspelare, tekniskt oförstånd etc. var jag redo att visa Antikens Rom av idag, del 2, med tillhörande ljudband. Bilderna kom väl inte riktigt i rätt ordning, men det bidrar ju till en klassisk diabildsupplevelse, liksom berättarröstens fnissframkallande dialekt. Stämningen var på topp och latintvåorna kan se fram emot projektala (kreativ adjektivbildning) visningar av allehanda ruiner...

Packade just upp delar av latininstitutionen i nygamla skåp. Idag blev det lådan med diabilder. Undrar just om jag någonsin kommer att visa "Pompeji i färg" eller "Vasmålningar". Jag bestämde mig i alla fall för att inte slänga något, då samlingarna i sig har antikvärde och visst kan det vara trevligt att få ta del av mina företrädares reseerfarenheter i diabildsformat.

Om vi nu bara hade en projektor som fungerade...

Den kunskapstörstande kanske någon gång undrat över etymologien hos det bångstyriga ordet kronärtskocka. Ingmar Söhrman meddelar i sin bok Vägen från latinet att ursprunget är arabiskt: al-karsof. Likheten med den svenska motsvarigheten är kanske inte slående, men italienarna lånade in ordet (och grönsaken, förmodar jag) och skrev det carciofo, eller på lombardiska articiocco. Vidare spred den sig till franskan, där man kallade den artichaut, tyskan, där benämningen blev Artischocke. Danskarna stod näst i tur; artiskok fick den heta. Vi svenskar trodde det handlade om en ärta och kallade den för ärtskocka.

Läs även den Söderbergska historietten för litterära aspekter.