Tatueringssäsongen är här. När solen börjar värma lite och svensken, efter att han dragit av sig täckjackan och tjocktröjan, får syn på sin nästintill genomskinliga hud, drabbas han tvivelsutan av en stark lust att pryda den med allehanda budskap i frakturstil. Och det ska vara på latin.

Vissa väljer sig ett klassiskt citat, kanske något av Horatius (Carpe diem) eller en vergiliansk eklog (Amor vincit omnia). Andra vill ha något mer originellt och trycker in en lätt förvanskad vers ur Vulgata i Google translate - ett vågat tilltag, om du betänker att du ska ha din tatuering ett tag. Allt latin som finns på nätet bör för övrigt hanteras med största försiktighet, eftersom det inte sällan är avskrivet ett antal gånger. Tyvärr finns det en hel del övrigt att önska i fråga om källkritik och kasussuffix på flashbacks "tattueringstrådar", varifrån latinister och övriga lingvister håller sig på behörigt avstånd.

Därför vänder man sig till mig. Latinfröken. På en vecka har tre förfrågningar ramlat in, alla från personer som jag har svårt att säga nej till. Min princip är att jag inte gör dylika översättningar längre, men om exempelvis en ex-student har gjort ett ärligt försök på egen hand och bara vill kolla med mig innan hon så att säga lägger sig under nålen, så kan jag tänka mig att ställa upp. Om jag har tid. Och sällan utan en grammatiklektion (det är ju det som är det roliga). Och man har ju avstyrt en och annan grammatisk härdsmälta om man säger så.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några exempel, inte från de tabbar jag räddat, utan från den aldrig sinande källan Internet. (Det blir f.ö roligare om man söker på "tattuering"):

Omnium contra omnes - Glömt något? Typ ett viktigt huvudord?

Citius, alius, fortius - En liten bokstav ramlar bort och kvar blir rappakalja.

Nosce le ipsom - Devisen från athenarnas skattkammare har visst blivit svår att läsa i svanken.

Digno de amor - Amanda försöker översätta sitt latinska namn till latin med maskinöversättning?

Har ni hört? Det finns andra prepositioner i svenskan än kring. Man kan till exempel säga att man funderar över något, samtalar om något etc. Och när man diskuterar behöver man ingen preposition alls, då verbet är transitivt och tar ett direkt objekt.

Hade jag för några år sedan satsat på en preposition som skulle tränga ut alla andra, skulle jag gissat på på, en kort, vanlig preposition som är lätt att uttala, eller möjligen i, en ännu kortare preposition, som dessutom verkar vinna mark i förortssvenskan, åtminstone i rumsliga uttryck. I stället har vi valt en preposition som är svår att artikulera och löjligt vag i hur den kopplar ihop innehållet.

Språkanvändarnas känsla för vilken preposition som är den rätta är inte självklar och den verkar snabbt ha blivit svagare. Troligen är det denna osäkerhet som realiseras i det vaga kring. Och jag gillart inte.

Eftersom grammatik är min paradgren gör jag SvD:s grammatiktest och inväntar resultatet. Katastrof: 6 av 10! Hur kunde det hända?

Svaret får jag när jag läser Olle Josephsons språkspalt, som drar upp reglerna för användningen av de/dem. Josephson visar sig tillhöra de milt språkkonservativa, som fortfarande förespråkar en åtskillnad på subjekts- och objektsform i tredje person, men som verkar acceptera att man frångår denna syntaktiska riktlinje när samma objektsform följs av relativt pronomen. För dig som tycker att det blev krångligt nu, så tycker han att det är OK att skriva både "dem som" och "de som " i exempelvis meningen "Jag gillar dem/de som skiljer på de och dem".

En enkel satslösning ger ju att dem i "Jag gillar dem" är direkt objekt. Men efterföljande relativsats verkar kollra bort den instinkten hos såväl skolungdomar som yrkesskribenter och praxis har blivit att båda alternativen används.

Nu är jag övertygad om att även Josephson, om han tog ut satsdelarna i nämnda mening, skulle komma fram till samma resultat som undertecknad, vilket leder till konklusionen att hans rekommendationer baseras på en hyfsat konservativ, ehuru till viss del deskriptiv språklära.

Jag konstaterar således att det är skönt med en språkspalt som faktiskt ger rekommendationer i stället för historiska utläggningar om ljudskridningar eller  Äldre Västgötalagen, men även att det är fel på testet samt att det fortfarande är din svensklärare som bestämmer.

I en av landets aktade morgontidningar hängiver jag mig under lördagförmiddagen åt en av mina svagheter - att läsa dödsannonserna. Risken att runan tillägnas någon jag känner är minimal, då det inte är lokalblaskan, men jag gillar att fundera över namntrender, hur gamla människor blir, vilken symbol deras anhöriga väljer att signifiera den döda släktingens levnad etc. Ibland blir jag till och med lite sugen på att fylla i mitt eget Vita arkiv, men jag har fortfarande inte fattat något beslut i frågan Sista vilan.

När jag nu låter blicken svepa över veckans och liemannens skörd sätter jag sånär mitt hälsote i vrång strupe. Ett malplacerat tankstreck är det som stör mitt ordningssinne. Kvinnan, vars dubbla efternamn våldförts på, kan nu knappast vila i frid; i stället för Xson-Yson heter hon nu Xson - Yson.

Tankstrecket är - till skillnad från bindestrecket - ett skiljetecken. Detta skiljetecken kan bl.a användas ungefär som semikolon (vars bruksregler också verkar tämligen oklara för dess många flitiga användare), d.v.s att satsen eller frasen som följer tecknet innebär en förklaring eller ett förtydligande av tidigare nämnda information. Tankstrecket kan också ersätta parentesen med inskjuten information inuti satsen eller markera en paus varpå något oväntat följer.

Kanske är damens andra efternamn en förklaring på det första, kanske är det tänkt att tankstrecket ska förbereda läsaren på oväntad fakta, men mer troligt är att detta skiljetecken också är ett tecken på språkanvändarnas osäkerhet. Hade felet uppträtt i villken annan text som helst, hade jag troligen inte bemödat mig om att beklaga mig offentligen, men i en dödsannons borde kraven på korrekthet och exakthet vara högre av respekt för situationen och de anhöriga.

Läs Heinrich von Kleists novell Markisinnan von O. för att upptäcka litteraturhistoriens mest betydelsefulla tankstreck!

En liten och osammanhängande betraktelse rörande normföreställningar

Vem är det nu egentligen som äger språket? Den smått tjatiga frågan väcktes för hundrafemtielfte gången i en diskussionstråd på fejjan, där någon frågade sig om latinets ord för hund, canis, uttalas som [kanis] eller [kannis]. Jag gjorde ett försök att besvara frågan utifrån den blygsamma sakkunskap jag äger samt lånad ethos från Ahlberg och grabbarna. Min poäng var att stavelsen är kort, men då vi i svenskan övergivit de korta stavelserna sedan länge, ersätter med antingen kort vokal plus lång konsonant alt. lång vokal plus kort konsonant.

Flera antagonister i frågan uppenbarade sig omedelbart, hävdande att vi i klassiskt svenskt latinuttal (frågetecken på det, men jag tror jag vet vad de menar) uttalar ordet såsom [kanis], d.v.s lång vokal, för det har vi ju gjort här så länge. Litet medhåll kom emellertid från metrikkunnig översättare som insåg värdet i att försöka efterlikna ett klassiskt (latinskt) uttal.

Ett par kloka kolleger fick lyssna på mitt "problem" och den litet mer erfarna av dem gav exempel från "förr i tiden", då svenskar lärde sig engelska via skriften. Enbart. Då uttalade man som det stod. Står det "knife", så uttalar man [knife]. Om någon som faktiskt hört en engelsktalande påstod att man sade [naif] betraktades denne såsom störd. Nejnej, HÄR säger vi som vi alltid har gjort.

Vi konstaterade efter ett tredje exempel, där Marcus Aurelius figurerade, att vi skapar oss föreställningar om olika företeelser (t.ex. antikens kejsare eller språkriktighet i Rom) utifrån mycket begränsade källor, ofta helt utan källkritik. Efter att ha gjort denna föreställning gemensam med fler personer gäller den.

Antiken är ett sådant allmängods, som alla har sin uppfattning om, oftast via filmen Gladiator (tips: alla filmer som börjar med texten "A.D. 180" är inte automatiskt sanna). I långa tider har man t.ex haft för sig att antikens marmorskapelser var vita, vilket är en efterkonstruktion från renässansen. Även om man i dessa dagar ganska ofta läser artiklar som "chockar" med upplysningen om att antiken var grällt bemålad, är detta ett tydligt exempel på en sådan kunskap som många tror på och som därför har varit "sann". Motbevisen i form av färgfragment kan dock te sig något mer övertygande än eventuella bevis för ett visst uttal under samma era. (Gissningsvis kommer också om några år  "avslöjanden" som kullkastar allt vi vet om kejsar Commodus.)

Hursomhelst, tillbaka till normföreställningarna rörande språket för en liten konklusion: Det är synbarligen upp till var och en att sätta nya normer för uttal, grammatik eller ordbildning. Trots denna vetskap verkar språkbrukarna  vrida och vända sig efter någon som kan korrigera dem. Man verkar liksom vilja att  det finns en gubbe med skägg som sitter och bestämmer allting. Men akademiledamöterna vägrar. Lärosätena vägrar. Fredrik Lindström vägrar. Tidningsredaktionerna vägrar. Irrläror sprider sig genom  självutnämnda profeter.

Ergo: Eftersom svensklärare, sedan språkråd och andra språkriktighetsmänniskor verkar ägna sig endast åt deskriptiv språklära och journalister får korrläsa sina egna texter, är den enda instans som fortfarande ägnar sig åt (påläst) preskriptiv språkriktighet i denna grammatiska anarki, känner jag och mina kloka kolleger att ett stort ansvar vilar på våra pekpinnar.

Vi claimar härmed språket. Nu är det vi som bestämmer att vi tar och skiljer på de och dem ett tag till va, och kom inte här med era presens particip med -s eller särskrivningar! För nu är det vi som har språket och makten och härligheten. Och om någon frågar dig vem det är som egentligen bestämmer över språket, är det enkla svaret: Det är min svensklärare som äger språket.

(Och det är våra normföreställningar som gäller!)

I nyaste numret av Språktidningen berättar Catharina Grünbaum om s-particip, alltså presens particip försedda med ett -s. Eftersom detta var ämnet för min C-uppsats i nordiska språk in spe (den påbörjades 2000 och är ännu oavslutad), är ämnet förstås redan behandlat i denna blogg. Som jag då viktigt påpekade, är fenomenet ett resultat av människans oförmåga att skilja på satsdelarna adverbial (beskriver predikatet) och predikativ (beskriver nominalfraser). På den tiden vi fortfarande hade en levande och intrikat kasusböjning, fanns något som hette adverbiell genitiv, vilken realiserades i adverbial med -s på. Detta -s påfördes även felaktigt vissa predikativ, i synnerhet de som utgjordes av presens particip (gåendes, sjungandes, läsandes etc.).

Grünbaum uppehåller sig mer vid formens nutida användning och konstaterar att det framför allt är ett talspråkligt drag, men att det också är flitigt förekommande i skriftliga källor, dock ofta tillgripet för att efterlikna talspråk i skrift.

Överhuvudtaget har användningen av presens particip ökat i svenskan efter påverkan från engelskans progressiva ing-form och därför är frekvensen av såväl grammatiskt korrekta som inkorrekta particip hög i den anglifierade svenskan.

Värlsbokdagen firades på skolan med Petra Revenue som läste ett par av sina sköna noveller för en åtminstone rätt så full aula. Hon förhandsvisade också en snutt av sin nya film Karaokekungen - den verkar både kul och litet tragisk!

Har också satt samman ett nytt latinprov. Formlära, meningar och basmorfem. Varför bytte jag egentligen till Fabula? Jag hade ju mängder av material till Via Nova!

Undrar f.ö när vi firar latinbokens dag.

I kursen språkvetenskaplig fördjupning uppfann vi idag ett nytt svenskt adjektiv (med latinska morfem, det medges): delegal. Kanske kan det användas om pirater av olika slag som söker sig bortan lagen...

En annan sak man kan fundera på: Hur fick katten en fläskläpp?