Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på grammatiken:

Före är (eller har i alla fall tills ungefär nu varit) en preposition. Prepositioner är såna där små ord som inte sällan används före platser för att ange var något befinner sig, t.ex bakom, på, inuti o.s.v Lika ofta används de i mer abstrakta sammanhang; vi talar t.ex om något, ser på TV etc. Prepositionen följs vanligen av ett substantiv eller kanske ett pronomen som då ska stå i sin objektsform (i valet mellan de och dem, ska du välja dem. Fatta!). Efter före känns det för den konservativa språkbrukaren fel att ha en bisats: *Jag dricker alltid kaffe före jag går till jobbet. Det där kändes ju helt fel, vilket jag faktiskt tror att de flesta håller med om.

Våra normföreställningar verkar däremot skifta mer när det gäller innan, som inte är någon preposition, utan en subjunktion. En underordnande konjunktion, som några säkert vill kalla det. Konjunktioner är ordklassen som binder ihop t.ex två substantiv (Kålle eller Ada) eller två huvudsatser (Kålle drar en vits och Ada skrattar). En underavdelning till konjunktionerna är alltså subjunktionerna (con betyder med och sub betyder under), vilka brukar inleda bisatser, även kallade underordnade satser. Exempel på subjunktioner är eftersom, medan, så att, enär och innan. En bisats måste, precis som en huvudsats, innehålla minst ett subjekt och ett predikat för att få kallas sats (det måste vara nåt som händer och nån som gör nåt) och du känner igen den på att om man stoppar in ett inte eller ett annat satsadverbial (kanske, emellertid, lyckligtvis, ändå, typ), så hamnar det före det finita (första) verbet. Den gamla hederliga BIFF-regeln alltså. Hursomhelst, innan behöver alltså lite fler satsdelar efter sig, varav minst ett behöver vara ett verb. Jag dricker alltid kaffe innan jag går till jobbet blir alltså helt korrekt.

Innan har emellertid allt oftare börjat användas som en preposition, som en synonym till före. De allra flesta råkar då och då göra detta i talspråk, men i skrift hejdar vi oss. Eller i alla fall några av oss. För andra känns det helt OK att både säga och skriva innan jobbet, innan semestern eller innan frosten. 

Vem som har rätt? Jag brukar säga till eleverna att de får välja själva, men att de måste vara medvetna om att de riskerar att idiotförklaras av bättre vetande språkkonservatister (fast jag lindar in det mer).

Frågor på det?

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela Norden som läser isländska. Här följer några tankar från denna föreläsning.

Nyligen antogs vid isländska alltinget en språklag, vilken befäster det isländska språkets ställning som nationalspråk och officiellt språk på ön. Lagen är starkt influerad av den svenska språklagen från 2009 och avser att stärka även isländskt teckenspråk samt punktskrift. Behöver verkligen isländskans ställning stärkas, kan man med fog fråga sig. Språkets talare är redan mycket medvetna språkvårdare, för att inte säga purister, och deras tungomål verkar inte alls särskilt hotat om man mäter isländskan mot de s.k språkdödskriterierna:

Ett av de viktigaste kriterierna som bör uppfyllas för att ett språk ska gå en säker död till mötes, är att dess ställning är låg. Finns det andra språk med statusanspråk, kan det vara ett hot, vilket gäller såväl i officiella som i mer privata sociala sammanhang. Isländskan har i stort sett inte haft någon konkurrens, då det norröna språkets talare under bosättningstiden dominerade och språket har sedan dess genomgått extremt små förändringar. Avsaknaden av språklig mångfald (Island har ju för knövelen knappt ens några dialekter) gör att det inte heller föreligger några konflikter om vilket språk som ska gälla i olika sammanhang. Ett lagstadgande känns i det läget kanske lite överdrivet, men kanske är man lite skraj för att de ca. 10.000 polacker som bor i landet ska börja sprida slavisk slang. Eller mer sannolikt, att engelskan vinner mark inom vissa domäner. Så okej, ett språk har i alla fall vunnit en gnutta mark.

Avsaknad av skriftspråk är i det inte så långa loppet också en språkdödare. För Islands del är det ingen fara; man har skrivit på isländska i diverse genrer ända sedan man bosatte sig på ön och det finns inte direkt någon avsaknad av litteratur, vilket även det kan påskynda språkdöd. I vissa områden i vår vida värld både talas och skrivs språk, som dock inte används eller tillåts användas inom utbildningen. Detta är naturligtvis ett symptom på språkets låga status, men indikerar också i sig att språket är hotat. Isländskan ligger emellertid inte i den riskzonen.

Traditionell livföring lär ha en språkbevarande effekt. Islänningarnas isolation har bidragit till de näringar (fiske och fårskötsel) som de stretat på med i alla år, utom kanske det senaste seklet, då de kanhända ägnat sig lite för mycket åt aktiebolag och börskurser. Nu, i krisens efterdyningar, verkar man dock åter uppskatta gamla traditioner och var och varannan öbo lallar omkring i islandströjor och käkar val.

Den isolation jag nämnde ovan har förstås ett samband med hur kommunikationerna till och från ön varit. På svårtillgängliga platser bevaras språket lättare eftersom kontakter med andra språk begränsas. Att Island är en ö som därtill ligger ganska långt ifrån andra öar och kontinenter har bidragit till bevarandet av det isländska språket. Nu skriver jag i tempus för förfluten tid, eftersom flyget gjort att Island känns lite närmare än vad det antagligen gjorde för 900-talets vikingar. Med kommunikationer avses så klart också telefon, radio, internet och dylikt, vilka sannolikt bidragit till att öka Islands korrespondenser med omvärlden under senaste seklet.

Om man talar t.ex mlabri (324 talare) eller jaqaru (740 talare) kan sista utvägen att bevara språket från total utrotning, vara genom lagskydd. Sen kan man aldrig kontrollera vad eller hur människor faktiskt väljer att tala. Tidigare isländska språkpolitiska insatser har varit mer inriktade på språket i sig snarare än kontexten, men insatserna verkar faktiskt ha fungerat. Under 1800-talet tyckte man t.ex att formläran började urholkas, då kasusändelserna hade ändrat sig en aning sedan Eddan - och vips, så genomfördes en arkaisering av böjningsmönstren, helt i nationalromantisk tidsanda. Man sysslar även med nyskapande av ord, då behov finns. Ett vanligt sätt är att använda sig av inhemska morfem i stället för de frekventa engelska lånorden som ofta är sammansatta av grekiska och latinska morfem. Nu är isländskan inte helt befriad från de latinska och grekiska lånorden, men dessa ord anses befläcka språket och återfinns inte i ordlistan. Utöver dessa slangord, som i de flesta andra språk brukar höja stilnivån, finns några vardagliga lånord som amerikanska soldater tog med sig under andra världskriget. Ockupationen inleddes av britterna, trots islands neutralitet och mängden amerikanska soldater översteg småningom antalet isländska män, vilket fick islänningarna att känna sig kränkta. Lånord från denna tid är t.ex karr (car) och görr (girl) och ses som grov slang.

Sammanfattningsvis är islänskan ett tämligen ohotat majoritetsspråk, ett språk som förvaltar en stor litteratur och vars talare äger stor språklig medvetenhet, även om vissa förändringar i livsföring och kommunikationsmönster kan skönjas det senaste seklet. Mot denna bakgrund vågar man sig på att gissa att isländskan kommer att vara i stort sett oförändrad i säkert ytterligare några hundra år - med eller utan språklagsskydd.

Háskóli Íslands 

Tatueringssäsongen är här. När solen börjar värma lite och svensken, efter att han dragit av sig täckjackan och tjocktröjan, får syn på sin nästintill genomskinliga hud, drabbas han tvivelsutan av en stark lust att pryda den med allehanda budskap i frakturstil. Och det ska vara på latin.

Vissa väljer sig ett klassiskt citat, kanske något av Horatius (Carpe diem) eller en vergiliansk eklog (Amor vincit omnia). Andra vill ha något mer originellt och trycker in en lätt förvanskad vers ur Vulgata i Google translate - ett vågat tilltag, om du betänker att du ska ha din tatuering ett tag. Allt latin som finns på nätet bör för övrigt hanteras med största försiktighet, eftersom det inte sällan är avskrivet ett antal gånger. Tyvärr finns det en hel del övrigt att önska i fråga om källkritik och kasussuffix på flashbacks "tattueringstrådar", varifrån latinister och övriga lingvister håller sig på behörigt avstånd.

Därför vänder man sig till mig. Latinfröken. På en vecka har tre förfrågningar ramlat in, alla från personer som jag har svårt att säga nej till. Min princip är att jag inte gör dylika översättningar längre, men om exempelvis en ex-student har gjort ett ärligt försök på egen hand och bara vill kolla med mig innan hon så att säga lägger sig under nålen, så kan jag tänka mig att ställa upp. Om jag har tid. Och sällan utan en grammatiklektion (det är ju det som är det roliga). Och man har ju avstyrt en och annan grammatisk härdsmälta om man säger så.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på några exempel, inte från de tabbar jag räddat, utan från den aldrig sinande källan Internet. (Det blir f.ö roligare om man söker på "tattuering"):

Omnium contra omnes - Glömt något? Typ ett viktigt huvudord?

Citius, alius, fortius - En liten bokstav ramlar bort och kvar blir rappakalja.

Nosce le ipsom - Devisen från athenarnas skattkammare har visst blivit svår att läsa i svanken.

Digno de amor - Amanda försöker översätta sitt latinska namn till latin med maskinöversättning?

Eftersom det enligt Latinbloggen är obligatoriskt för klassikerbloggare att författa något denna dag, Idus Martiae, känner jag mig ålagd att skriva en rad eller flera - och varför inte om mannen som gjorde just detta datum så vittomskrivet?

Det handlar alltså om ett visst knivmord år 44 f.v.t., då en av historiens mesta kändisar, Caesar, led offer för en coniuratio, ledd av Cassius och två killar som hette Brutus (enligt Suetonius Kejsarbiografier, som jag läser i Ingemar Lagerströms svenska översättning från anno 2001).

Flera "tydliga" förebud hade föregått mordet, bland vilka jag finner de gråtande hästarna vid Rubicon samt det blivande offrets dröm, i vilken han hand i hand med Jupiter tar en flygtur ovan molnen, såsom de allra tydligaste. Men spåkvinnan Spurinna hade öven varnat C för Idus Martiae - denna dag skulle en fara drabba honom.

Trots dessa omen valde C att infinna sig i senaten, Spurinnamque irridens, ty det sagda datumet var inne, men C ännu icke drabbad av den förutspådda faran. Spurinna å sin sida besvarade C:s lättsinnighet med att "dagen visserligen begynt, men ännu inte gått till ända".

Nåväl, vi vet hur det slutade. 23 dolkstyng varav ett konstaterat dödligt samt en tvist om huruvida C på latin eller månne grekiska ska ha sagt något till M. Brutus (korta versionen).

Om det finns någon sensmoral i historien låter jag vara upp till läsaren att tolka. Men jag konstaterar krasst att Idus Martiae ännu har några timmar kvar att jävlas med oss.

Har i samråd med kollegan E lagt upp strategi för julbordet nästa vecka. Den går ut på följande:

• Satsa på det man gillar bäst. För vår del innebär det första bordet, d.v.s den kalla maten.

• Undvika alltför stora mängder skrymmande julmust.

• Äta rejäla måtider under de närmast föregående dagarna, för att töja liksom. Att inte öva innan är ett misstag för nybörjare.

• Sluta äta när man är mätt (misslyckas varje år).

Tänkte dela med mig av ett minne från latinavslutningen för ett par år sedan, då tjejerna i B-kursen överraskade med ett pepparkakshus designat som Colosseum. På arenan låg pepparkaksdjur, tillverkade på fri hand samt indränkta i glasyr/blod. Jag vill minnas att de bjöd på såväl panem som circenses, då de även satte upp en version av Pyramus et Thisbe på den improviserade scenen.

Sen åt vi upp pepparkakorna.

Den flaviska amfiteatern - panem et circenses

Denna vecka har inte färre än tre elever vid lika många tillfällen frågat mig hur använt stavas. Undringen har gällt huruvida man skriver använt eller användt. Jag har med road min påpekat att sedan stavningsreformen 1906 har vi lämnat den etymologiska stavningsprincipen och följt den mer ljudhärmande och kanske lite lättare principen (använt).

Den så kallade stavnings-ukasen medförde en förenkling av t-ljudet samt v-ljudet. Dåtidens läsare torde ha reagerat på den nya ortografin som en svensk som i kontakt med norsk rättstavning chockeras gravt av ord som sentral eller sykkel. Fördelen med den ljudhärmande stavningen är förstås att det blir enklare att stava (eftersom vi alla uttalar orden likadant i hela vårt avlånga land) medan den etymologiska stavningen gör att vi lättare kan göra semantiska kopplingar till besläktade ord.

Pre- och postreformert stavning:

hvad - vad

stafva - stava

blef - blev

rödt - rött

användt - använt

Vi i arbetslaget hade avtackningsmiddag för spanskläraren. Efter måltiden plockade han fram julklappspåsen, som visade sig innehålla individuellt anpassade gåvor till var och en. Jag fick augustprisvinnaren Sigrid Combüchens debutroman från 1960.

Sigrid Combüchen för oss in i salonger och tankar hos en tysk överklassfamilj. Ett stort galleri av färgrika gestalter figurerar på scenen - representanter för den generation, som var ung på trettiotalet och ingenting förstod annat än att leva angenämt, följs av deras barn, som på femtiotalet tillämpar samma princip. [---] Med ett livligt temperament ställer författarinnan så småningom samman en bild av den behagliga intigheten, den väluppfostrade egennyttan, den vackra tomheten. (Baksidan)

Intigheten...