Nyligen avslutade jag läsningen av Carsten Jensens Vi, de drunknade, som har varit min kvällslektyr under en tid. Ofta tänkte jag att jag bara skulle läsa litet till, tills det såg lite bättre ut för karaktärerna, men fick alltsomoftast vända ganska många blad innan obehaget kunde lägga sig och jag likaså.

Romanen behandlar bl.a kvinnors och mäns olika ödeslotter, där männens arbete på sjön motsvaras av kvinnornas väntan på deras hemkomst eller dödsbesked. I sjöfararstaden Marstal ligger mest kvinnor begravda...

Många av de skildrade episoderna tilldrar sig i ofredstid och denna roman ger en liknande beskrivning av och känsla inför kriget som t.ex Remarques På västfronten intet nytt eller Johnsons Strändernas Svall - meningslösheten i krigets offer, det slumpartade urvalet (såväl din lycka som din död), kampen att hålla allt det otäcka ifrån sig, för att inte bryta samman.

Ett nytt och tankeväckande grepp är den stundom kollektiva berättarrösten, ett "berättar-vi". I början är det vi hela tiden och enskilda individer skildras ur detta kollektiv. Efterhand får vissa karaktärer träda fram i ett mer traditionellt tredjepersonsperspektiv, men vi-et dyker upp då och då, som en påminnelse om hemmahörigheten och titeln (!).

I somliga episoder framträder en mer specifik funktion i detta kollektiva vi. Det är t.ex ett gäng pojkar som, för att hämnas på den våldsamma byläraren, lockar med sig dennes hund och kastar den utför ett stup. Utan massans hets hade de säkerligen aldrig handlat så; men skulden de känner inför sitt agerande är också den gemensam, lättare att bära.

Även i krigsskildringarna får vi se liknande synsätt, fast ur annat perspektiv. En anonym person i ett flygplan är lättare att skjuta på än samme person som ensam kliver ur planet. Han var snarare ingen verklig person innan han klev ur och visade sig.

En av huvudkaraktärerna, Knud-Erik, känner svår ångest inför hur han tvingas lämna nödställda personer i vattnet - för att rädda männen på sitt eget skepp och för att undvika kollisioner med andra skepp får han inte lov att stanna för att undsätta de drunknande männen i vattnet, med de röda nödblossen som markerar deras position. Han kör rakt genom dem, ser vattnet färgas rött då de fastnar i propellern. Om detta kan han inte prata med någon; han bär det tyst, som om han vill ta på sig skulden, som kapten och frälsare, för de övrigas skull.

När han till sist yppar sin ångest över detta, som är hans värsta upplevelser med kriget: "Jag har seglat över dem", får han svaret: "Vi [...], vi har seglat över dem".

Det ligger så mycket i de orden.

Jaha, då har jag ägnat i stort sett hela arbetsdagen åt att skapa en powerpointpresentation om kasusändelser. Jag lyckades få med såväl Paris Hilton som Brad Pitt och Tila Tequila, vilket jag hoppas ska hotta upp ämnet en smula! Även om jag själv tycker att grammatik är kul, så får jag ju medge att långt ifrån alla ungdomar uppskattar detta nöje.

Har även avnjutit några imponerande väl förberedda redovisningar i litteraturhistoria, vilket gläder en svensklärare!