Nu faller dagg och nu stiger sol.

Kan du höra?

Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur jag släpper den där? Fast man egentligen inte får.

"Han er jo ikke her!", som din dotter snabbt konstaterade och förvandlade minneslunden till en äventyrspark. Så mycket liv i den flickan! Nåväl, kanske är du inte här. Men jag är. Och mina tankar, som jag skickar ned till dig, men aldrig skulle säga högt på en kyrkogård; då vore jag ju lite koko. Så skriver jag istället.

"Vad vill du ha i julklapp?" frågade jag en vinter. Du körde bil, intensivt och rastlöst. Svaret kom omedelbart:

"En räserbil, en rymdraket och en hundraväxlad cykel."

Jaha. Bara det?

En annan vinter frågade jag samma sak. Du svarade på utandningen av en suck:

"Jag vill bara vara lycklig. Jag vill bara vara lycklig."

Du hade det visst lite svårt med det där att vara lycklig. Det var inte det du hade eller vilka som fanns runt dig, utan det som fanns i dig. Jag läste Aksel Sandemoses Varulven, en bok som ju betydde mycket för dig. Insåg att det var varulven som tog också dig. Varulven som åt upp dig från insidan.

Jag tänker också på Bukowski och dikten som vi läste på begravningen. Allt. Everything. Och mammas gråt när jag läste upp de inledande raderna. Såg du hennes tårar?

and

we need so much

if we only knew

what it

was

Inga önskningar mer. Bara tystnad, frid och vinden som susar i tallarna på gravkullen. Känner du hur det doftar?

Det har gått tio månader sedan du lämnade oss och jag är lite rädd att jag ska glömma hur din röst lät. Idag skulle du ha fyllt 44. Gratulera går ju inte, men jag tänker lite extra. Datum är viktiga för mig, även om de inte var det för dig. Det är därför jag sitter där jag sitter. Därför som jag på fredagarna, "litt før halv fire", som han sade i telefon, den norska poliskonstapeln, saktar ned och tänker på det otänkbara.

Klockan var 14.07 och Grimas om morgonen var det sista du ville att vi skulle höra från dig. Det är ett extranummer. Cornelis kommer in igen, bockar sig och viftar med en blomsterkvast.

Inga extranummer mer.

Nu stiger sol och nu faller dagg.

Kan du höra?

Everything av Charles Bukowski

The dead do not need

aspirin or

sorrow,

I suppose.

but they might need

rain.

not shoes

but a place to

walk.

not cigarettes,

they tell us,

but a place to

burn.

or we're told:

space and a place to

fly

might be the

same.

the dead don't need

me.

nor do the

living.

but the dead might need

each

other.

in fact, the dead might need

everything we

need

and

we need so much

if we only knew

what it

was.

it is

probably

everything

and we will all

probably die

trying to get

it

or die

because we

don't get

it.

I hope

you will understand

when I am dead

I got

as much

as

possible.

Ett stycke vardag:

Härligt med en ledig tisdag! Träffade C. och lilla O. på stan för en fika i solskenet. C. lämnade mig för en kort stund ensam med lilla O. Där stod jag med en latte i ena näven och barnvagn i den andra. Folk tittade. Tänk om de trodde att jag var en ... just det, lattemorsa, en roll som jag har mycket svårt att identifiera mig med. Latte - ja. Morsa - nej.

Lyckligtvis återvände C. innan jag stressat upp mig alltför mycket och vi travade bort mot parken och rosariet för att avnjuta latte, sol och skvaller/nyheter. Lilla O. verkade nöjd med tillvaron precis som resten av sällskapet. Vi kollade in några knarkare som körde moped och drack öl. Och man ba: "Var är snutarna?"

Sen tittade jag in på skönhetsbutiken och expediten frågade hur det hade gått med presenterna. "Jättebra, tror jag" sa jag och undrade vad hon syftade på *förvirrad*. Hursomhelst kom jag därifrån med en påse dyra crèmer och nagellack - lycka på burk.

Stan är ju iallafall full av små överraskningar; igår, när jag var på väg till Claes Ohlson för att köpa skruv, fick mitt norra öga syn på en helt vanlig tjej. Allt var helt vanligt, tills jag lade märke till att hon under armen bar... (trumvirvel) en enhjuling! Endast trettio meter längre bort råkade jag kika upp mot balkongerna på Österlånggatan, där en kille med rakad skalle och tuffa tatueringar ligger och päser i aprilsolen. Till tonerna av Abbas Take a chance on me. Snacka om stilkrock.

Och när jag kommer hem upptäcker jag att jag glömt köpa skruv.

På väg hem uppför den iskana som går under namnet Druveforskullen blir jag uppehållen av några snoriga ungar som hänger över staketet och erbjuder mig att köpa is. Is!

-Is har jag ju endel av hemma, menar jag på. (Tillgången är ju inte direkt skral.)

De unga försäljarna kontrar snabbt med att erbjuda mig sin kompis för 50 öre.

-Hm, kan jag få halva priset, prutar jag på skoj och synar varan.

Ungarna skrattar mest och jag önskar dem god affärslycka och halkar vidare uppför backen. Tur att vi inte har 25-öringar längre, tänker jag.

Svenska Klassikerförbundet höll i lördags årsmöte i Lund och lärda latinister, grecister och antiknördar vallfärdade hit för att delta. Yours truly var bland flera bloggare och bloggerskor inbjuden för att berätta om hur vi använder detta publiceringsverktyg. Lovisa, Minerva och jag fanns tillstädes för att presentera vårt eget och andra illustra bloggares gärningar.

Efter denna utflykt i cyberrymden färdades vi mot sydost i sällskap av Allan Klynne, författare till Kleopatra - Liv och legend, som livfullt berättade om hur ett populärhistoriskt författande kan te sig samt om olika tiders syn på och konstnärliga tolkningar av nämnda drottning. Mycket uppskattat! Boken kommer inom kort att införskaffas till klassiska institutionen på min arbetsplats (institutionen = undertecknad).

Även medlemmarnas smaklökar togs på en resa österut med härlig medelhavsbuffé (vin saknades inte heller), ackompanjerade av Luren och Martinas skönsång, vilka också hämtat toner från orienten denna afton.

Nya och gamla bekantskaper berikade min kväll, liksom en militärhistorisk pocket om de puniska krigen, som överräcktes som ett tack för mina obetydliga insatser - det är ju jag som ska tacka!

Vad styr vårt läsande? Eftermiddagens konferens bjöd på livfulla diskussioner om vad som lockar unga att läsa. En kollega berättade att hon i gymnasieåldern såå gärna ville vara en sån som läser Dostojevskij. Hon forcerade sig igenom en kanske litet för svår roman med ett persongalleri som på grund av rysk förkärlek för ologiska smeknamn inte direkt underlättade läsningen. Men hon blev en sån som läser Dostojevskij.

Litteraturen vi väljer när vi är unga blir en del av vår identitet. Du är vad du läser. Eller? Min egen gymnasielektyr bestod till stor del av beatförfattare, somliga av dem tämligen obegripliga för mitt oskuldsfulla sinne, men jag ville ju så gärna vara en sån som läser Kerouac och Ginsberg.

Men ibland kan våra läsvanor också vara en motreaktion, ett upproriskt läsande. När jag gick i nian fick vi göra fördjupningar i olika svenska (manliga) författarskap och vår svensklärare Strandberg varnade oss: "Läs inte de här böckerna!" Antagligen ville han avråda oss från att i allt för unga år läsa romaner vi inte var mogna för. Men varningen hade motsatt effekt på mitt 15-åriga jag, som fick Borås stadsbibliotekarier att titt som tätt masa sig ned i magasinet för att hämta upp diverse gamla utgåvor med den där speciella lukten och jag inledde kärleksförhållanden med Söderberg, Martinson, Strindberg, Lagerkvist... Kanske kan ett "Don't try this at home, kids" vara det som skapar ett sug efter Madame Bovary eller Den unge Werther.

Filosofiläraren E bekräftar under fikastunden i sällskap med Sarah Bernhardt: Under introduktionen till filosofikursen på universitetet påstods kurslitteraturen inte vara "något man läser i badkaret". Var tror ni hon fick sina poäng i filosofi? Just det - i badkaret!

Nedan: tonårsidoler

Konståkning. Jag kan inte sluta titta. Herrarnas har ju varit extra spännande med ett par oldies på pallen. Jo, 24 är gammalt i dessa kretsar. Fast när vi kommer till kostymerna är herrarnas tävling mest skrattretande, medan damernas dito släpper loss alla tylldrömmar hos åttaåringen inom mig. Kiira Korpi är nog min favorit, men finskorna har överlag uppvisat god smak och undvikit för mörka nylonstrumpor över skridskor och rygg och öststatsjympadräkter. Här är några finska fullträffar och andra ljuva isprinsessor:

Citerad, diskuterad, travesterad - med mer än hundra år på nacken förnyar den gång på gång sin aktualitet och sin klassikerstatus. Det är Hjalmar Söderbergs Doktor Glas jag talar om, som just kommit ut på Bonnier Pocket.

Romanen handlar om doktor Tyko Gabriel Glas, som under rötmånadens inflytande låter beslutet växa fram att ta livet av pastor Gregorius, vars blotta uppenbarelse får den stillsamme läkaren att vilja misshandla honom med sin käpp. Gregorius, som närmar sig de sextio, är sitt frånstötande yttre till trots gift med en ung kvinna som bedrar maken med en yngre och stiligare (och opålitligare)streber. Både doktorn och läsaren (åtminstone den nutida) lyckas emellertid behålla sympatierna för den unga hustrun, vars make plågar henne om de äktenskapliga plikterna.

Glas äcklas över människans kroppsliga drifter och har själv aldrig "varit en flicka när" och då fru Gregorius yppar sina bekymmer för Glas, som på sätt och vis blir hennes förtrogne, blir han också hennes medbrottsling i och med att han med ett påhittat hjärtproblem ordinerar makarna skilda sovrum samt skickar hennes make på badsejour. Fast doktorn kan heller inte värja sig för de egna allt starkare känslorna för doktorinnan, vilka tillsammans med ett fåfängt hopp om gemensam kärlekslycka, piskar fram beslutet att förgifta pastorn. Allt detta under inflytande av pliktkänsla, lag och etik i strid med varandra.

Förutom det problematiska förhållandet till det andra könet, verkar vår huvudperson också ha svårt för andra mänskliga kontakter och som läsare får jag för mig att det finns ett slags osynlig barriär mellan Glas och hans medmänniskor. En distans, som kanske underlättar genomförandet av mordet. Men han lockas också av ett uppvaknande från denna sin tillvaro; ett av romanens mest slitna citat handlar ju om en horror vacui, en rädsla för brist på mänsklig kontakt:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Romanen är också älskad för sin miljöskildring; flanörlitteraturen kulminerar under Söderbergs sekelskiftespromenader i ett borgerligt Stockholm, staden som genom doktor Glas synintryck skickar små vykort till läsaren från en stad vi fortfarande känner igen, men som genomgått stor förvandling.

Men det är säkerligen framför allt  med de djupt filosofiska diskussionerna om konsten, lyckan och livet som Hjalmar Söderberg lyckats fånga och engagera läsare under ett helt sekel.