Nugae

Inlägg publicerade under kategorin Resa

Av Hanna Matilda - 5 september 2011 21:27

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela Norden som läser isländska. Här följer några tankar från denna föreläsning.


Nyligen antogs vid isländska alltinget en språklag, vilken befäster det isländska språkets ställning som nationalspråk och officiellt språk på ön. Lagen är starkt influerad av den svenska språklagen från 2009 och avser att stärka även isländskt teckenspråk samt punktskrift. Behöver verkligen isländskans ställning stärkas, kan man med fog fråga sig. Språkets talare är redan mycket medvetna språkvårdare, för att inte säga purister, och deras tungomål verkar inte alls särskilt hotat om man mäter isländskan mot de s.k språkdödskriterierna:


Ett av de viktigaste kriterierna som bör uppfyllas för att ett språk ska gå en säker död till mötes, är att dess ställning är låg. Finns det andra språk med statusanspråk, kan det vara ett hot, vilket gäller såväl i officiella som i mer privata sociala sammanhang. Isländskan har i stort sett inte haft någon konkurrens, då det norröna språkets talare under bosättningstiden dominerade och språket har sedan dess genomgått extremt små förändringar. Avsaknaden av språklig mångfald (Island har ju för knövelen knappt ens några dialekter) gör att det inte heller föreligger några konflikter om vilket språk som ska gälla i olika sammanhang. Ett lagstadgande känns i det läget kanske lite överdrivet, men kanske är man lite skraj för att de ca. 10.000 polacker som bor i landet ska börja sprida slavisk slang. Eller mer sannolikt, att engelskan vinner mark inom vissa domäner. Så okej, ett språk har i alla fall vunnit en gnutta mark.


Avsaknad av skriftspråk är i det inte så långa loppet också en språkdödare. För Islands del är det ingen fara; man har skrivit på isländska i diverse genrer ända sedan man bosatte sig på ön och det finns inte direkt någon avsaknad av litteratur, vilket även det kan påskynda språkdöd. I vissa områden i vår vida värld både talas och skrivs språk, som dock inte används eller tillåts användas inom utbildningen. Detta är naturligtvis ett symptom på språkets låga status, men indikerar också i sig att språket är hotat. Isländskan ligger emellertid inte i den riskzonen.


Traditionell livföring lär ha en språkbevarande effekt. Islänningarnas isolation har bidragit till de näringar (fiske och fårskötsel) som de stretat på med i alla år, utom kanske det senaste seklet, då de kanhända ägnat sig lite för mycket åt aktiebolag och börskurser. Nu, i krisens efterdyningar, verkar man dock åter uppskatta gamla traditioner och var och varannan öbo lallar omkring i islandströjor och käkar val.


Den isolation jag nämnde ovan har förstås ett samband med hur kommunikationerna till och från ön varit. På svårtillgängliga platser bevaras språket lättare eftersom kontakter med andra språk begränsas. Att Island är en ö som därtill ligger ganska långt ifrån andra öar och kontinenter har bidragit till bevarandet av det isländska språket. Nu skriver jag i tempus för förfluten tid, eftersom flyget gjort att Island känns lite närmare än vad det antagligen gjorde för 900-talets vikingar. Med kommunikationer avses så klart också telefon, radio, internet och dylikt, vilka sannolikt bidragit till att öka Islands korrespondenser med omvärlden under senaste seklet.


Om man talar t.ex mlabri (324 talare) eller jaqaru (740 talare) kan sista utvägen att bevara språket från total utrotning, vara genom lagskydd. Sen kan man aldrig kontrollera vad eller hur människor faktiskt väljer att tala. Tidigare isländska språkpolitiska insatser har varit mer inriktade på språket i sig snarare än kontexten, men insatserna verkar faktiskt ha fungerat. Under 1800-talet tyckte man t.ex att formläran började urholkas, då kasusändelserna hade ändrat sig en aning sedan Eddan - och vips, så genomfördes en arkaisering av böjningsmönstren, helt i nationalromantisk tidsanda. Man sysslar även med nyskapande av ord, då behov finns. Ett vanligt sätt är att använda sig av inhemska morfem i stället för de frekventa engelska lånorden som ofta är sammansatta av grekiska och latinska morfem. Nu är isländskan inte helt befriad från de latinska och grekiska lånorden, men dessa ord anses befläcka språket och återfinns inte i ordlistan. Utöver dessa slangord, som i de flesta andra språk brukar höja stilnivån, finns några vardagliga lånord som amerikanska soldater tog med sig under andra världskriget. Ockupationen inleddes av britterna, trots islands neutralitet och mängden amerikanska soldater översteg småningom antalet isländska män, vilket fick islänningarna att känna sig kränkta. Lånord från denna tid är t.ex karr (car) och görr (girl) och ses som grov slang.


Sammanfattningsvis är islänskan ett tämligen ohotat majoritetsspråk, ett språk som förvaltar en stor litteratur och vars talare äger stor språklig medvetenhet, även om vissa förändringar i livsföring och kommunikationsmönster kan skönjas det senaste seklet. Mot denna bakgrund vågar man sig på att gissa att isländskan kommer att vara i stort sett oförändrad i säkert ytterligare några hundra år - med eller utan språklagsskydd.


Háskóli Íslands 



Av Hanna Matilda - 4 mars 2011 22:22

Läsare av Nugae har kanhända noterat en paus i förföljandet av utbildningsministrar, kulturministrar och SD-politiker. Latinläraren och kulturpolon har också hållit sig lugna ett tag. I stället har blogg-energin en tid lagts på ett nytt projekt, nämligen resebloggen Coconuts & Skylines. Min kära syster Sofia Nordlander och jag bestämde oss för att göra något tillsammans, där vi kan kombinera våra intressen och talanger. Då Sofia är något mer talangfull i webb, är det hon som formgivit sidan (visserligen i samråd med mina sockerdippar och grymtningar). Skriver gör vi båda.


Bloggen behandlar resandets olika aspekter. Ibland blir det längre reportage, ibland korta tips om barer, museer, viktiga prylar, goda mojitos etc. Vi kan även få för oss att kommentera rese-TV och reseböcker och annat som intresserar oss. Fast golf, skidor och Thailand får ni nog läsa om någon annanstans.


 

Nugae kommer stadigt att finnas här, så att jag när andan faller på kan skriva om particip, böcker som jag och tre till har läst eller de delar av Rom som bara jag och antiknördarna, som jag vet hänger här ibland, uppskattar.


Du kan gilla oss på facebook, så får du veta när vi uppdaterar!



Av Hanna Matilda - 15 november 2010 20:54

Frågade latineleverna om de ville se mina semesterbilder och de i kör: "Jaaa!"


En och annan fråga blev till och med ställd. Om Res Gestae, Caracallas termer och Trajanuskolonnen bl.a Det värmer i själen.

Av Hanna Matilda - 7 november 2010 20:36

Rom. Fiumicino. Naturbehoven kallar på uppmärksamhet. En titt på skyltarna ovanför: Rakt fram, bra! En snabb analys av övriga skyltar gör det emellertid klart att man egentligen menar höger. OK, höger då. Inom kort står vi öga mot öga med - en hiss. Visserligen med påtaglig urindoft, men ändå! Vi chansar ändå på hissen och trycker ned oss en våning, kliver ur, följer den universella symbolen en bit till och hamnar rätt till slut.


På väg från Vicolo delle Vacche (kogränd) ett par kvarter från Piazza Navona, styr vi hågen mot Forum Romanum för lite ruinspotting. Precis när jag stoppar ned handen i väskan och famlar efter en karta (mitt lokalsinne har denna resa varit utsatt för viss misstro) får vi syn på en skylt: Piazza Venezia. Bra, bara att följa pilarna. Eller...?


Efter en stunds vandring åt samma håll som pilen visat, upphör strax skyltningen. Vi chansar lite i korsningen - och hamnar faktiskt rätt.


Vatikanmuseet, i sökandet efter Sixtinska kapellet. Här finns det gott om skyltar och man kan välja olika vägar för att nå sitt mål. (Ett problem är emellertid att alla mål inte finns med på alla skyltar.) Hursomhelst väljer vi "the short itinerary" till Sixtinska, vilket visar sig vara ett misstag; snart befinner vi oss i en brant lutande trappa tillsammans med halva Japans population samt enstaka nordamerikaner som verkar ha kommit ifrån varandra, men de hittar som tur är varandra genom att ropa högt över japanerna och mig. Sen är det för övrigt "inga problem" att följa med folkströmmen till kapellet.


Mitt huvudsakliga uppdrag med museibesöket är att finna Laokoon. Han ska stå i Pius Clementinus museum, vilket verkar omöjligt att finna om man som jag befinner sig i ett av de andra museerna. Slutligen står jag och tittar in på Hercules i Sala Rotonda. Men jag kan inte komma in i rummet, måste ta en annan väg, enligt vakterna. Suck! Jag uppbådar min sista tapperhet och testar en ny grej: Jag går vilse lite med vilje och tittar sedan på skyltarna - och kommer faktiskt fram efter att ha armbågats lite med andra hälften av Japans befolkning.


Försökt hitta ut från Vatikanmuseet någon gång? Man tror att "uscita" betyder snabbaste vägen ut. Efter att ha gått förbi samma souvenirkiosk tre gånger börjar man undra om inte påven och dom går runt och flyttar på skyltarna med flit och använder övervakningsfilmerna som fredagsmysunderhållning.


Är det då så konstigt att Dan Brown väljer just Rom som miljö för romanen Änglar och demoner? I en stad där man ständigt får leta ledtrådar för att hitta nästa ledtråd för att lösa gåtan känns det inte ett dugg sökt att tro att Browns roman egentligen är based on a true story? Anagram, osynligt bläck och och dolda symboler - det är många koder som ska knäckas om man ska hitta rätt i den romerska labyrinten!


 


Nästan ute. Eller?

Av Hanna Matilda - 27 oktober 2010 21:07

De här två åker med i resväskan. Vart jag ska? Till staden med stort R...  


Av Hanna Matilda - 1 oktober 2010 22:26

Skolresa. Klassen, jag och kollegerna bytte Bäckäng och bamba mot Highlands och haggis (pars pro toto). En idog följare av Nugae kanske minns förra årets skoltripp med samma destination och oroar sig eventuellt över den påvra inkvarteringen; vi kunde dock lättade andas ut när vi klev in på det uppgraderade boendet, utan vare sig berusade danskar, könshår, brandlarm eller kallduschar.


Glasgow visade sig från sin bästa sida och inte heller solen blygdes, undantaget en blöt onsdagförmiddag, då utflyktsmålet Alloway hägrade. Alloway är mest känt för att ha framfött Skottlands mesta superstjärna Robert Burns, som också var huvudanledningen till denna vår utflykt. Vi hade noga förberett oss genom att läsa Tam O'Shanter, men ungdomarna såg skeptiska och morgontrötta ut och jag försökte öka det frivilliga deltagandet genom att locka med solsken och 3D-glasögon (upplevelsecentret i Burns National Heritage Park skulle ge The Tam O'Shanter Experience, en audiovisuell upplevelse av Burns mest episka dikt [so I was told]). Övertalningskampanjen resulterade i att sju vågade livet och följde med på tåget till Ayr för vidare transport till Alloway.


Solskenet lät emellertid vänta på sig och stugan där Burns var född var väl måttligt spännande. Köksträdgård och träsnidade höns tilltalar troligen få tonåringar. Vad med upplevelsecentret då? Jo, det var stängt. Inga 3D-brillor och hyfsat med nederbörd alltså. Men molnen skingrades efter lunch och adepternas svenskfröken försökte ge dem en "experience" genom att genskjuta dem på vägen till Old Kirk, ni vet, där Tam såg häxorna, för att strax därpå imitera desamma  (häxorna) i syfte att skrämma dem (de unga adepterna). Uppdraget slutfördes med viss framgång och vi fick därefter en fin promenad ner till Brig O'Doon, där O'Shanters märr berövades sin svans av en uppretad häxa.


Old Kirk



Utvärderingen av utflykten blev försiktigt positiv: Det var i alla fall ingen som ångrade att de följde med.


Burns som kylskåpspoesi

Av Hanna Matilda - 29 augusti 2010 13:37

En ganska stor folkhop har samlats på bron. En inte alltför atletisk kille i röda speedos klättrar över broräcket, ser ut att förbereda sig mentalt på de 25 meter luft som skiljer honom från floden Neretva. Till sist drar han efter andan och släpper taget om räcket...


Bron vi står på heter Stari Most och har givit namn åt staden Mostar, där vi gör dagens sista stopp. Nu är den gamla osmanska staden en av Herzegovinas största turistmagneter, inte minst tack vare denna smäckra bro, som med sitt enda brospann förenar bosniaker och kroater - symbolik, vars innebörd ställdes på sin spets i november 1993, då bron förstördes av kroaterna. Bosniaker och kroater hade tidigare varit allierade, men frestade av serbernas erbjudande att dela upp Bosnien mellan sig, hade kroaterna nu vänt på kappan (dock ej för sista gången). Broväktarna, de två tornen Helebija och Tara, kunde bara se på när Stari Most dukade under för de kroatiska granatattackerna.


1566 stod bron klar. Brobyggaren Mimar Hajrudin valde att betrakta invigningen från en intilliggande kulle, för att kunna ta till sjappen ifall bron händelsevis skulle braka ihop, precis som testbron i mindre format hade gjort. Brons konstruktion, med ett enda valv, ansågs riskabel, vilket Hajrudin förstås insåg. Istället för bropelare är det brons båda mot varandra stöttande sidor som håller den på plats och för att göra stenen lättare hade man drillat små luftkanaler genom den. Allt som allt hade det tagit 15 år att färdigställa bron. Hajrudin kunde emellertid andas ut - den höll. Åtminstone i några hundra år till.


Under vår bosniska odyssé har vi sett många begravningsplatser, såväl kristna kyrkogårdar som muslimska gravplatser. Här i Mostar pekar vår guide ut en integrerad gravplats. De kristnas grå granit sida vid sida med muslimernas vita marmor. Före kriget beboddes Mostar av lika delar muslimer, kroater och serber och just denna stad hade högst frekvens av blandäktenskap i hela Bosnien-Herzegovina. Återuppbyggnaden av Stari Most innebar inte bara en rekonstruktion av en gammal bro, utan också ett försök till försoning mellan folken. Bron återinvigdes 2004. Få serber har dock återvänt.


På bron kan man höra flera olika språk. Franska turister, svenska gymnasielärare och en laddning italienska seniorer har samlats för att se tilldragelsen. Man hör knappt plasket när mannen plumsar i floden; det är för långt ned. De röda badbyxorna skymtar snart mot Neretvas gröna vatten. Acta est fabula - plaudite!


   

  

Av Hanna Matilda - 11 juli 2010 23:57

På en husvägg i centrala Sarajevo har någon klottrat på svenska: Glöm aldrig Srebrenica! Idag, 11 juli, är det femton år sedan de Mladic-ledda serbiska styrkorna intog staden och de alltför underlägsna holländska FN-trupperna överlät den muslimska befolkningen åt ett ofattbart grymt öde.


Juni 2010. En resa i studiesyfte med kollegerna tar oss till Bosnien. Med basläger i Sarajevo tar vi oss runt i det förtrollande bosniska landskapet. Stundom minerad terräng, stundom turistparadis. Alltid kulhålen i husen.



Österut, mot Srebrenica. Vackra vägar, med gröna kullar och betande får, vilket leder tankarna till en Bollywoodfilm inspelad i Schweiz. Skönheten är emellertid extremt förrädisk, vilket dödskalleförsedda avspärrningar längs vägen gör oss varse. Vår guide tror att det kommer ta runt 50 år innan landminorna är borta. Vi stoppas också på vägen av ordningsmakten, som först talar om vägarbete, men när trafiken väl släpps på, verkar det snarare handla om minröjning. De medresenärer som har bott i trakten menar att allt är båg och att man egentligen vill försvåra framkomligheten i och med uppmärksammandet av att det i år är 15 år sedan massakrerna på över 8000 bosnienmuslimer. Den bosniska landsbygden är som sagt vacker, men det går nästan inte att åka igenom en enda by, där husen inte är sargade av kriget.


När vi några timmar senare når Potocari, platsen utanför Srebrenica som hyser gravfältet och minnesplatsen över de mördade, är det svårt att hålla känslorna stången. Området är groteskt till sitt omfång och listan över offren breder ut sig till obegriplighet. Tysta går vi runt och försöker fatta.


En lokal ciceron tar oss med över vägen, till en tom fabriksbyggnad, där muslimer från området sökte skydd hos FN, en frizon som snart skulle bli skådeplats för organiserandet av de följande massakrerna. Nu är fabriken istället en plats för hågkomst, de kvarvarandes berättelser och minnet av de döda. Man visar oss en dokumentär om de där julidagarna för femton år sedan, om kvinnornas hopp att få återse sina makars och söners benknotor, som kan ha blivit utspridda i olika massgravar, sedan man flyttat runt liken för att försvåra identifiering. Montrar med de mördade männens historier, deras tillhörigheter. En näsduk. Ett fickur...


Staden Srebrenica domineras idag av serber, men många muslimer har valt att  trots allt knyta ihop då och nu, att återvända till platsen där de levt sina liv, men kanske framför allt att stanna nära sina döda. Återvändandet kulminerar under dessa minnesdagar och uppmärksammas världen runt. Försoning verkar dock avlägsen.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Läsvärt

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards