Din frisyr kan vara ett statement, det visste du nog. The Beatles, Marcus Aurelius och alla emos på min skola får tjäna som bevis på det. Men en frisyrhistoria jag tidigare visste föga om, är att du med en kort frilla under förrförra sekelskiftet indirekt sade följande: Jag gillar inte Napoleon.

Det visste konstnären Caspar David Friedrich, aktuell med utställning på Nationalmuseum, som klippte sig i en politisk frisyr. Han var korthårig. Han var revolutionär. 

Revolutionär var på sätt och vis även hans bildkonst, som utmanade det rena avbildandet med orden: "Målaren ska inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstå från att måla vad han ser framför sig."

Med detta som credo blir Friedrichs verk fulla av symboler för liv, död, tro och hopp. Romatikens naturbilder är inte bara avbildningar av stenar och granar och månskensnätter, utan innehållsmättade i sina detaljer. Därmed blir det inte enbart konstnären som är skaparen, utan betraktaren är också medskapare till verken i och med sin tolkning.

Om vi som exempel tar bilden nedan (Vinterlandskap, National Gallery, London), så är det inte bara en bild av en kyrka, ett par granar och några stenar, utan alla motiv har sin symboliska innebörd. Granen står för människans starka tro, som i symmetri med kyrktornet nog ska visa på balansen mellan den andliga och den kroppsliga världen. Stenarna symboliserar också en bergfast tro, mot vilken man kan vila sig (och då behöver man kanske inte sina kryckor längre). Kyrktornen anas borta i dimman, liksom den andliga världen, som vi inte kan se klart, men vi vet att den finns därborta (åtminstone trodde sig Caspar veta). Krucifixet talar för sig självt.

Caspar David Friedrich - Den besjälade naturen hänger kvar på museet till 10 januari. Tisdag till fredag kl. 13 ges också introduktion i Hörsalen - mycket lärorikt. Rekommenderas.

Vi hann inte säga farväl, du och jag, innan jag upptäckte att du var försvunnen. Vårt förhållande har väl varit ganska ojämlikt - jag har varit den som sökt upp dig, men du har alltid stått utanför porten när jag behövt dig som bäst. Ibland har jag velat anförtro mina brev åt någon annan, men vid dagens slut upptäckt att jag sparat dem åt dig. Otacksamt, kan tyckas. Jag har inget försvar.

Vid mitt planerade möte med dig ikväll, upptäckte jag att din väntan utanför min port var slut. Jag irrade omkring i området, men ingenstans fanns du. Då slog det mig: du har blivit ett av många oskyldiga offer för Postens rationaliseringsåtgärder.

Aldrig mer ska jag få öppna din mun med det breda leendet och släppa ned mina räkningar som jag betalar med giro. Aldrig mer ska jag överlämna till dig mina vykort från utlandet som jag frankerat med svenska frimärken, för att min mamma ska få en förnimmelse av Medelhavet eller danska klitter. Aldrig mer...

Jag ångrar att jag inte uppskattat dig mer, kära brevlåda. Vi kanske möts igen, du trogna, i en tillvaro förskonad från pengabaserade beslut. Farväl...

Apoteket byter logga och klipper banden till klassisk mytologi. Asklepios orm som är lätt att identifiera på hyfsat många platser i världen byts ut mot en grön grej som inte påminner om någonting alls. Kanske ett grönt kors, om man verkligen anstränger sig. Eller kanske en dubbel pac man. Synd, tycker jag.

De statliga apoteken behåller emellertid gamla loggan jämte den nya, medan andra godkända apotek får nöja sig med den gröna grejen.

Gamla loggan och nya blobban 

   Björn Söder (sd) vill bo i Bullerbyn. Med bullbak och kalvar och gärdesgårdar och kärnfamilj och skridskor och lanthandel och höskullar och kanske litet bus med fröken. Det enda som hotar idyllen är en vresig skomakare. I sitt tal inför de s.k landsdagarna visar han förståelse för att helgonförklarade Astrid Lindgrens böcker skildrar ett äldre samhälle. Han uppvisar emellertid ingen större medvetenhet om att Emil i Lönneberga och bullerbyböckerna är fiktiva. Påhittade. Sagor.  

Men Bröderna Lejonhjärta verkar han i alla fall ta för skönlitteratur, då han kallar den "fantasyroman". Desto konstigare blir då liknelsen mellan brödernas kamp mot den onde Tengil med sd:s kamp mot förräderiet i riksdagens korridorer. Efter tal om svek från regering och fackföreningar (Tengil?) samt citat av Rocky Balboa avslutar Söder med litet nationalistiska folkhemstankar från 30-talet.

Valet av barnböcker som referenser indikerar utvecklingsnivån och litteraciteten hos målgruppen som med sina stående ovationer bejublar enfalden. Vad kommer härnäst? Elsa Beskow? Kanske får de färgglada tanterna påhälsning av farbror Brun...

Till sist: När Skorpan ropar åt sin älskade bror att han "ser ljuset", så är det i sitt dödsögonblick, strax innan han övergår i en annan existens. Om sverigedemokraterna, likt Skorpan, ser ljuset, så går det bra för min del. Stoppa Björnligan!

Läs Söders tal här.

Borås nattliv präglas av en huvudprincip: Bara ett ställe i taget gäller. För närvarande är detta ställe gamla gubbklubben Sands, som numera fått en ansiktslyftning och ett nytt namn som låter som en hälsoyoughurtdryck. Varför inte testa detta, frågade jag och vänninnorna oss under den trevliga förfesten som inkluderade samtal om könsorättvisor och svininfluensavaccinhysteri. Sagt och gjort - kosan styrdes mot sagda klubb, var vi möttes av en massiv kö. Efter ett tag blev kön på ett mystiskt sätt bredare, fastän icke kortare. I stället stod den halva av stans befolkning som kallas viktiga personer i en annan kö med förtur. Trötta på detta fenomen klev vi ur kön och sällskapet splittrades. Jag tillhörde den halva som testade den andra nyöppnade klubben i stan, som i enlighet med ovan nämnda princip var i det närmaste folktom (fyra killar, ett dansgolv och en rökmaskin). Sådär kul.

Jag har nu kommit på ett antal lösningar:

1. Inse att LÄRARE är de viktigaste människorna på jorden. Vi ser ju till att samhällets barn växer upp till goda medborgare och lär dem skillnaden på adverbial och predikativ och sånt; det borde om något ge förtur.

2. Inför kölappssystem på krogen. Funkar det på apoteket, kan det väl funka där med.

3. Åk till Göteborg.

RIP VIP

Trött på Anka riktar jag uppmärksamheten mot en annan pippi - Måsen, som imorgon har premiär på Stockholms Stadsteater. Jag gillar det realistiska dramat som det kan se ut på strindbergska, ibsenska eller tjechovska och jag gillar erans strävan att skildra och belysa samtiden och dess trätoämnen. Jag gillar också en tidsenlig kostymering, vilket det ser ut som om jag kan få avnjuta när jag själv bänkar mig framför Klarascenen nästa tisdag. Man kan ju bli lätt övermätt på det sceniska upphottandet av klassiker som verkar favoriseras av många scener. Könsbyten i Hamlet, Peer Gynt i lederhosen och miljonsvenska i Pygmalion är några exempel. Ofta är det effektfullt, och omarbetningarna är väl egentligen just ett tecken på det jag gillar med realismen - man sätter samtidens frågor under debatt - men ibland vill man bara ha litet vanlig Shakespeare. Utan pridegala.

Söndag:

Kliver in i det rökfria rummet som stinker rök

Hittar en död tusenfoting på heltäckningsmattan

Går ut och käkar med kolleger och en elev (kul att du ville följa med, Emil!)

Hittar ett pubeshår på lakanet (inte mitt eget)

Försöker läsa i den otillfredsställande belysningen

Överväger att förflytta läsningen till WC:t, där belysningen är riktigt bra

Försöker ignorera tågen som gnisslar mot spåren

Måndag:

Vrider på duschkranen

Inser att det bara finns kallvatten

Klär på mig utan att ha duschat

Går ned till frukosten med mössa över mitt otvättade hår

Får reda på hur man får varmvatten (tack, Jessica!)

Åker stadsrundtur

Går på museum

Åker mer stadsrundtur

Handlar loss på Willow Tea Room

Tillbaka till Euro Hostel

Gör ett mer framgångsrikt försök med duschningen

Käkar indiska tapas på Red Chilli (mums)

Åter till Euro Hostel

Lyssnar på partajande danskar, troligen under 18, då de vägrar lämna korridoren

Tisdag:

Får reda på att några av eleverna råkat i gängslagsmål under natten

Försöker reda ut fysiska och psykiska men

Tar med några elevspillror till Burns cottage i Alloway

Kollar in den skotska beachen i Air

Äter middag på mysiga Fratelli Sarti

Onsdag:

Heldag på buss till sydligare breddgrader (England)

Besöker Alnwick Castle, även känt som Hogwarts från Harry Potter-filmerna

Vidare mot Hadrianusmuren och Housestead's fort

Trampar i fårspillning (tack gummistövlar!)

Förpestar bussatmosfären under de tre timmar som hemresan tar

Sover ca 4 timmar (jäkla danskar)

Torsdag:

Vaknar megaförkyld

Tar tåget till Edinburgh

Besöker Writers' Museum

Släpar mig runt på Royal Mile och slottet

Köper fåniga souvenirer

Åker tillbaka till Glasgow och intar tapas på Cafe Andaluz

Sover flera timmar trots högljudda danskar

Fredag:

Inser att förkylmingen kan kallas PRAKT-förkylning

Stoppar handbagaget fullt med toapapper

Flyg mot Säve

Äntligen hemma

Utvärdering och konklusioner:

Vädret i Skottland är bättre än dess rykte.

Gummistövlar är bra att ha ändå.

Danskar är fulla.

I Glasgow talar man ett eget språk.

Våra elever är fantasktiska.

Robert Burns, superstar of Scotland

Idag är jag litet elak, men ämnar gottgöra vid senare tillfälle.

Carolina Gynning bedriver numera skrivarskola i DN:s hägn. Under rubriken Vardagens dramatik kan du t.ex i ett 18 sekunder långt filmklipp (de första fyra sekunderna är vinjett) höra och se Carolina själv tipsa om att man inte behöver berätta om att man åker till USA, utan att man kan lära sig att beskriva sin vardag.

Vid en snabb titt på Carolinas egen blogg kan jag ge en ännu kortare skrivkurs:

1. Skriv ihop!

2. Var sparsam med dubbel- och trippelteckning av vokaler!