I bilen hem från Göteborgs Stadsteater i går kväll var det många infallsvinkar och tolkningar av Becketts I väntan på Godot. Då jag p.g.a intensiv koncentration på bilkörning i mörker hade svårt att delta i diskussionen (tyckte fokuseringen på växling mellan hel- och halvljus var mer relevant vid tillfället) nedtecknas här några tankar.

Då jag är lite inne på existensialismen för närvarande tolkades allt jag såg genom ett sartreskt (?) filter. Sedd genom de intellektuellas kraftiga glasögonbågar tycktes det mig självklart vad författaren velat säga med pjäsen.

Då man, som S menar, inte kan hitta någon livsens mening utanför sig själv, utan endast i sig själv, blir de två huvudpersonerna ett par vilsna själar i sin meningslösa väntan på något vagt. Utan Godot kan de inte gå vidare med sina egna liv. De inser inte att att de har frihet att forma sin egen framtid. Frågan är om de vill ha denna frihet och det ansvar som följer med den.

Karaktären Lucky, den förslavade, som styrs av Pozzos befallningar och nycker, verkar ganska tillfreds med denna tillvaro. Med ett rep om halsen och piskan över sig gör han allt han blir tillsagd. Men hur hårt håller egentligen husbond i repet? Sedan Pozzo drabbats av blindhet blir det Lucky som ger både rep och piska till sin herre, lägger dem i hans händer, så att han kan fortsätta att befalla sin slav. 

I och med uppgivandet av sin frihet avsäger han sig också friheten att tänka fritt. När vi överlämnar våra liv till en yttre makt, världslig eller himmelsk, låter vi denna makt styra också vad och hur vi tänker. Lucky tänker inte längre några vackra eller logiska tankar och kanske vill han det heller inte.

När denna yttre makt inte uppenbarar sig - Godot kommer ju fasen aldrig - och vi inte inser att vi är fria eller att vi själva kan fylla våra liv med meningsfulla ting, blir tillvaron meningslös, vilket Estragon helt odramatiskt poängterar genom sin fråga:

-Ska vi inte hänga oss?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...