I bilen hem från Göteborgs Stadsteater i går kväll var det många infallsvinkar och tolkningar av Becketts I väntan på Godot. Då jag p.g.a intensiv koncentration på bilkörning i mörker hade svårt att delta i diskussionen (tyckte fokuseringen på växling mellan hel- och halvljus var mer relevant vid tillfället) nedtecknas här några tankar.

Då jag är lite inne på existensialismen för närvarande tolkades allt jag såg genom ett sartreskt (?) filter. Sedd genom de intellektuellas kraftiga glasögonbågar tycktes det mig självklart vad författaren velat säga med pjäsen.

Då man, som S menar, inte kan hitta någon livsens mening utanför sig själv, utan endast i sig själv, blir de två huvudpersonerna ett par vilsna själar i sin meningslösa väntan på något vagt. Utan Godot kan de inte gå vidare med sina egna liv. De inser inte att att de har frihet att forma sin egen framtid. Frågan är om de vill ha denna frihet och det ansvar som följer med den.

Karaktären Lucky, den förslavade, som styrs av Pozzos befallningar och nycker, verkar ganska tillfreds med denna tillvaro. Med ett rep om halsen och piskan över sig gör han allt han blir tillsagd. Men hur hårt håller egentligen husbond i repet? Sedan Pozzo drabbats av blindhet blir det Lucky som ger både rep och piska till sin herre, lägger dem i hans händer, så att han kan fortsätta att befalla sin slav. 

I och med uppgivandet av sin frihet avsäger han sig också friheten att tänka fritt. När vi överlämnar våra liv till en yttre makt, världslig eller himmelsk, låter vi denna makt styra också vad och hur vi tänker. Lucky tänker inte längre några vackra eller logiska tankar och kanske vill han det heller inte.

När denna yttre makt inte uppenbarar sig - Godot kommer ju fasen aldrig - och vi inte inser att vi är fria eller att vi själva kan fylla våra liv med meningsfulla ting, blir tillvaron meningslös, vilket Estragon helt odramatiskt poängterar genom sin fråga:

-Ska vi inte hänga oss?