I Amelie Björcks bok om Sonja Åkessons texter (Sonja Åkesson, Natur och kultur, 2008), som numera finns på pocket, hittar jag många anledningar att läsa om Åkessons dikter. Ett av mina främsta argument är Vårkväll (Husfrid, 1963):

Den första vårdagen

kom det ingen post

och ingen hörde av sig på hela dagen.

Till middagsfärsen skalade jag lök:

ögonlocken skavde och fånades.

Hisslampan skar sig på kvällshimlen.

Barnet kom äntligen in

svettvåt och flämtande

med en påse frusna fåglar.

Kommentarer känns överflödiga.

Värlsbokdagen firades på skolan med Petra Revenue som läste ett par av sina sköna noveller för en åtminstone rätt så full aula. Hon förhandsvisade också en snutt av sin nya film Karaokekungen - den verkar både kul och litet tragisk!

Har också satt samman ett nytt latinprov. Formlära, meningar och basmorfem. Varför bytte jag egentligen till Fabula? Jag hade ju mängder av material till Via Nova!

Undrar f.ö när vi firar latinbokens dag.

Ett samtal vid återlämningsdisken på bibblan väckte några funderingar hos mig. Ämnet var ljudböcker och den återlämnande konstaterade avslutande:

-Och det bästa är att man somnar så bra till dom!

Populariteten hos ljudboken är odiskutabel och verkar ha skapat nya konsumtionstillfällen för litteratur. Nu kan man t.ex köra bil och lyssna på en bok samtidigt, vilket gjort bl.a lastbilschaufförerer till en målgrupp av icke obetydligt omfång.

Men när jag reflekterar över mitt eget och mina närståendes lyssnande, så uppenbarar sig självbedrägeriet - vi lyssnar på ljudböcker mest för att kunna somna. Det verkar som om produkten utöver underhållningssyftet fyller en viktig funktion i samhället. Inte funktionen att folkbilda - då hade det funnits litet färre deckare - utan att ta oss ur våra insomningsproblem!

Carl-Johan Vallgrens nya bok, Kunzelman och Kunzelman handlar om en konstförfalskare. I SvD berättar skriftställaren själv om svårigheterna med gränsdragning mellan falskt och äkta:

"Det är till exempel svårt att prata om falskt och äkta i dagens konstsfär av ready-mades, samplingar och parafraser. Dessutom finns det mycket annat oäkta, alltifrån plastikopererade människor till förfalskade livsstilar som säljs in till folk, säger Carl-Johan Vallgren."

Inte blir det mindre förvirrande då densamme Vallgren i en tidigare roman, Den vidunderliga kärlekens historia, själv försökt sig på en språklig illusion, som med hjälp av bisatser, ordval - kort och gott stil, skall bringa läsaren till en annan tid. (Kanske är det också någon som sett likheter mellan denna roman och Süskinds Parfymen?)

Den stora skillnaden är väl aemulatio, utan vilken imitatio står sig platt och originalet efterfrågas.

Nyligen avslutade jag läsningen av Carsten Jensens Vi, de drunknade, som har varit min kvällslektyr under en tid. Ofta tänkte jag att jag bara skulle läsa litet till, tills det såg lite bättre ut för karaktärerna, men fick alltsomoftast vända ganska många blad innan obehaget kunde lägga sig och jag likaså.

Romanen behandlar bl.a kvinnors och mäns olika ödeslotter, där männens arbete på sjön motsvaras av kvinnornas väntan på deras hemkomst eller dödsbesked. I sjöfararstaden Marstal ligger mest kvinnor begravda...

Många av de skildrade episoderna tilldrar sig i ofredstid och denna roman ger en liknande beskrivning av och känsla inför kriget som t.ex Remarques På västfronten intet nytt eller Johnsons Strändernas Svall - meningslösheten i krigets offer, det slumpartade urvalet (såväl din lycka som din död), kampen att hålla allt det otäcka ifrån sig, för att inte bryta samman.

Ett nytt och tankeväckande grepp är den stundom kollektiva berättarrösten, ett "berättar-vi". I början är det vi hela tiden och enskilda individer skildras ur detta kollektiv. Efterhand får vissa karaktärer träda fram i ett mer traditionellt tredjepersonsperspektiv, men vi-et dyker upp då och då, som en påminnelse om hemmahörigheten och titeln (!).

I somliga episoder framträder en mer specifik funktion i detta kollektiva vi. Det är t.ex ett gäng pojkar som, för att hämnas på den våldsamma byläraren, lockar med sig dennes hund och kastar den utför ett stup. Utan massans hets hade de säkerligen aldrig handlat så; men skulden de känner inför sitt agerande är också den gemensam, lättare att bära.

Även i krigsskildringarna får vi se liknande synsätt, fast ur annat perspektiv. En anonym person i ett flygplan är lättare att skjuta på än samme person som ensam kliver ur planet. Han var snarare ingen verklig person innan han klev ur och visade sig.

En av huvudkaraktärerna, Knud-Erik, känner svår ångest inför hur han tvingas lämna nödställda personer i vattnet - för att rädda männen på sitt eget skepp och för att undvika kollisioner med andra skepp får han inte lov att stanna för att undsätta de drunknande männen i vattnet, med de röda nödblossen som markerar deras position. Han kör rakt genom dem, ser vattnet färgas rött då de fastnar i propellern. Om detta kan han inte prata med någon; han bär det tyst, som om han vill ta på sig skulden, som kapten och frälsare, för de övrigas skull.

När han till sist yppar sin ångest över detta, som är hans värsta upplevelser med kriget: "Jag har seglat över dem", får han svaret: "Vi [...], vi har seglat över dem".

Det ligger så mycket i de orden.

Är ju egentligen inte så förtjust i kriminallitteratur, men själva diskussionen kring den har jag ingenting emot. Under lördagens besök på Bok- och bibliotek bevistade jag tvenne seminarier om sådan litteratur.

Det första samtalet leddes av Kristofer Lundström (eller Ernsts lookalike, bara med lite kraftigare ögonbryn, enligt kollegan) och Liza Marklund och Thomas Bodström gjorde verbala utvik kring ämnet kriminallitteratur och verklighet. Denna diskurs blev törhända ganska förutsägbar, men mot slutet ville Lundström få in lite politik, vilket blev ganska intressant. ”Är den svenska deckaren ett vänsterprojekt?” var frågan, varpå Bodström genmälde att det kanske inte var så konstigt om hans böcker (bok?) vreds en aning åt vänster. Marklund menade att om det är vänster att skriva med empati ur brottsoffrens perspektiv, så ja. Högerdeckare skulle då kunna vara hårda, kalla skidringar ur skurkens perspektiv (Lapidus?). Fast i verkligheten, sade den före detta ministern, är det typisk borgarpolitik att ta upp hur synd det är om offren.  

Den svenska kriminallitteraturen är starkt präglad av Sjöwall/Wahlöös banbrytande deckare, som var uttalat vänsterorienterade samt trendsättande. Dessa författare bröt mot den traditionella deckarmiljön, t.ex en förstaklasskupé eller en internatskola (alltså utpräglat borgerliga miljöer). 

Senare, delvis i paltkoma (lunchbuffén tog vi seriöst), hamnade jag på ett miniseminarium med Johan Wopenka och Barbara Kapek, där man diskuterade likheter och skillnader mellan svensk och tyskspråkig kriminallitteratur. En grundläggande skillnad är att den tyskspråkiga deckaren oftast är ganska kort. Vidare skildrar den svenska deckaren hellre samhällets baksidor, medan den tyskspråkiga skildrar människans dito. 

I båda kulturerna har deckaren oftast utspelat sig i storstan, men när de tyska detektiverna började flytta ut på landsbygden, så följde de svenska efter så småningom. I den svenska deckaren är huvudpersonen ofta ett kollektiv, gärna ett väldigt politiskt korrekt sådant, med några svenska män, någon kvinna, en färgad kille, ja, du känner säkert igen dem! Deras tyskspråkiga kolleger kan däremot variera i större utsträckning. 

Den tyskspråkiga deckaren har, enligt Kapek, ett större tuggmotstånd rent språkligt, inte bara med hänseende till de tyska konsonantljuden, utan erbjuder en högre språklig kvalitet, vilket kan tyda på en annan status en den som svensk kriminallitteratur åtnjuter. Och eftersom svenska deckare översätts till tyska på löpande band, blir min obesvarade fråga således: Vad gör translatorn?

Så var det snart dags för årets Bok & Bibliotek i Göteborg! Sjukt svårt att välja seminarier - Darwin ställs mot Boström/Marklund, Bob Hansson mot Benedictsson etc. Trilskande tågtider orsakar emellertid att jag inte behöver välja mellan "Den svenske bögen" och P O Enquist.

Inser också till min förfäran att jag glömt utlysa kändistävlingen detta år. Förra året segrade kollegan som blivit såväl välsignad av som fotograferad med Kristi brud. Bidraget segrade bl.a över kollegan som vid Svenska Akademiens seminarium frågade Bo Ralph vad sekreteraren egentligen menade i sitt föredrag, varvid de båda tvingades vända sig ad fontem, vilket domaren (undertecknad) tyckte var en aning komiskt. Historien kunde dock inte mäta sig med den grad av engagemang hos kombattanten som den fotografiska dokumenteringen uppvisade.

...och i morgon firar jag internationella språkdagen.

Eva-Carin Gerös bok Grekiska med undertiteln Språket Kulturen Myterna är en trevlig bekantskap. Den linguala delen kräver måhända viss grammatisk förkunskap, men ger en grundläggande typologisk beskrivning av språket. Exempelvis får den oinvigde en förklaring av aorist och aspekttänkandet kring användandet av detta, något jag själv tidigare enbart stött på i turkiskan.

Gerö gör ett försök att tillgängliggöra de gamla grekerna genom att ersätta äldre uttolkares högtidliga prägling med populärkulturella referenser, såsom Bon Jovis och Rammsteins texter. (Törs jag gissa att författaren lyssnat en del på hårdrock?) Som gymnasielärare gillar jag förstås detta grepp.

Jag hoppas att Eva-Carin Gerö fortsätter i denna anda och på så vis bidrar till återväxten av grecister. Det är välkommet, med särskild åtanke om att Sture Linnér hunnit fylla 91, som en klok kollega uttryckte det!