Nyligen avslutade jag läsningen av Carsten Jensens Vi, de drunknade, som har varit min kvällslektyr under en tid. Ofta tänkte jag att jag bara skulle läsa litet till, tills det såg lite bättre ut för karaktärerna, men fick alltsomoftast vända ganska många blad innan obehaget kunde lägga sig och jag likaså.

Romanen behandlar bl.a kvinnors och mäns olika ödeslotter, där männens arbete på sjön motsvaras av kvinnornas väntan på deras hemkomst eller dödsbesked. I sjöfararstaden Marstal ligger mest kvinnor begravda...

Många av de skildrade episoderna tilldrar sig i ofredstid och denna roman ger en liknande beskrivning av och känsla inför kriget som t.ex Remarques På västfronten intet nytt eller Johnsons Strändernas Svall - meningslösheten i krigets offer, det slumpartade urvalet (såväl din lycka som din död), kampen att hålla allt det otäcka ifrån sig, för att inte bryta samman.

Ett nytt och tankeväckande grepp är den stundom kollektiva berättarrösten, ett "berättar-vi". I början är det vi hela tiden och enskilda individer skildras ur detta kollektiv. Efterhand får vissa karaktärer träda fram i ett mer traditionellt tredjepersonsperspektiv, men vi-et dyker upp då och då, som en påminnelse om hemmahörigheten och titeln (!).

I somliga episoder framträder en mer specifik funktion i detta kollektiva vi. Det är t.ex ett gäng pojkar som, för att hämnas på den våldsamma byläraren, lockar med sig dennes hund och kastar den utför ett stup. Utan massans hets hade de säkerligen aldrig handlat så; men skulden de känner inför sitt agerande är också den gemensam, lättare att bära.

Även i krigsskildringarna får vi se liknande synsätt, fast ur annat perspektiv. En anonym person i ett flygplan är lättare att skjuta på än samme person som ensam kliver ur planet. Han var snarare ingen verklig person innan han klev ur och visade sig.

En av huvudkaraktärerna, Knud-Erik, känner svår ångest inför hur han tvingas lämna nödställda personer i vattnet - för att rädda männen på sitt eget skepp och för att undvika kollisioner med andra skepp får han inte lov att stanna för att undsätta de drunknande männen i vattnet, med de röda nödblossen som markerar deras position. Han kör rakt genom dem, ser vattnet färgas rött då de fastnar i propellern. Om detta kan han inte prata med någon; han bär det tyst, som om han vill ta på sig skulden, som kapten och frälsare, för de övrigas skull.

När han till sist yppar sin ångest över detta, som är hans värsta upplevelser med kriget: "Jag har seglat över dem", får han svaret: "Vi [...], vi har seglat över dem".

Det ligger så mycket i de orden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...