Är ju egentligen inte så förtjust i kriminallitteratur, men själva diskussionen kring den har jag ingenting emot. Under lördagens besök på Bok- och bibliotek bevistade jag tvenne seminarier om sådan litteratur.

Det första samtalet leddes av Kristofer Lundström (eller Ernsts lookalike, bara med lite kraftigare ögonbryn, enligt kollegan) och Liza Marklund och Thomas Bodström gjorde verbala utvik kring ämnet kriminallitteratur och verklighet. Denna diskurs blev törhända ganska förutsägbar, men mot slutet ville Lundström få in lite politik, vilket blev ganska intressant. ”Är den svenska deckaren ett vänsterprojekt?” var frågan, varpå Bodström genmälde att det kanske inte var så konstigt om hans böcker (bok?) vreds en aning åt vänster. Marklund menade att om det är vänster att skriva med empati ur brottsoffrens perspektiv, så ja. Högerdeckare skulle då kunna vara hårda, kalla skidringar ur skurkens perspektiv (Lapidus?). Fast i verkligheten, sade den före detta ministern, är det typisk borgarpolitik att ta upp hur synd det är om offren.  

Den svenska kriminallitteraturen är starkt präglad av Sjöwall/Wahlöös banbrytande deckare, som var uttalat vänsterorienterade samt trendsättande. Dessa författare bröt mot den traditionella deckarmiljön, t.ex en förstaklasskupé eller en internatskola (alltså utpräglat borgerliga miljöer). 

Senare, delvis i paltkoma (lunchbuffén tog vi seriöst), hamnade jag på ett miniseminarium med Johan Wopenka och Barbara Kapek, där man diskuterade likheter och skillnader mellan svensk och tyskspråkig kriminallitteratur. En grundläggande skillnad är att den tyskspråkiga deckaren oftast är ganska kort. Vidare skildrar den svenska deckaren hellre samhällets baksidor, medan den tyskspråkiga skildrar människans dito. 

I båda kulturerna har deckaren oftast utspelat sig i storstan, men när de tyska detektiverna började flytta ut på landsbygden, så följde de svenska efter så småningom. I den svenska deckaren är huvudpersonen ofta ett kollektiv, gärna ett väldigt politiskt korrekt sådant, med några svenska män, någon kvinna, en färgad kille, ja, du känner säkert igen dem! Deras tyskspråkiga kolleger kan däremot variera i större utsträckning. 

Den tyskspråkiga deckaren har, enligt Kapek, ett större tuggmotstånd rent språkligt, inte bara med hänseende till de tyska konsonantljuden, utan erbjuder en högre språklig kvalitet, vilket kan tyda på en annan status en den som svensk kriminallitteratur åtnjuter. Och eftersom svenska deckare översätts till tyska på löpande band, blir min obesvarade fråga således: Vad gör translatorn?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...