Är ju egentligen inte så förtjust i kriminallitteratur, men själva diskussionen kring den har jag ingenting emot. Under lördagens besök på Bok- och bibliotek bevistade jag tvenne seminarier om sådan litteratur.

Det första samtalet leddes av Kristofer Lundström (eller Ernsts lookalike, bara med lite kraftigare ögonbryn, enligt kollegan) och Liza Marklund och Thomas Bodström gjorde verbala utvik kring ämnet kriminallitteratur och verklighet. Denna diskurs blev törhända ganska förutsägbar, men mot slutet ville Lundström få in lite politik, vilket blev ganska intressant. ”Är den svenska deckaren ett vänsterprojekt?” var frågan, varpå Bodström genmälde att det kanske inte var så konstigt om hans böcker (bok?) vreds en aning åt vänster. Marklund menade att om det är vänster att skriva med empati ur brottsoffrens perspektiv, så ja. Högerdeckare skulle då kunna vara hårda, kalla skidringar ur skurkens perspektiv (Lapidus?). Fast i verkligheten, sade den före detta ministern, är det typisk borgarpolitik att ta upp hur synd det är om offren.  

Den svenska kriminallitteraturen är starkt präglad av Sjöwall/Wahlöös banbrytande deckare, som var uttalat vänsterorienterade samt trendsättande. Dessa författare bröt mot den traditionella deckarmiljön, t.ex en förstaklasskupé eller en internatskola (alltså utpräglat borgerliga miljöer). 

Senare, delvis i paltkoma (lunchbuffén tog vi seriöst), hamnade jag på ett miniseminarium med Johan Wopenka och Barbara Kapek, där man diskuterade likheter och skillnader mellan svensk och tyskspråkig kriminallitteratur. En grundläggande skillnad är att den tyskspråkiga deckaren oftast är ganska kort. Vidare skildrar den svenska deckaren hellre samhällets baksidor, medan den tyskspråkiga skildrar människans dito. 

I båda kulturerna har deckaren oftast utspelat sig i storstan, men när de tyska detektiverna började flytta ut på landsbygden, så följde de svenska efter så småningom. I den svenska deckaren är huvudpersonen ofta ett kollektiv, gärna ett väldigt politiskt korrekt sådant, med några svenska män, någon kvinna, en färgad kille, ja, du känner säkert igen dem! Deras tyskspråkiga kolleger kan däremot variera i större utsträckning. 

Den tyskspråkiga deckaren har, enligt Kapek, ett större tuggmotstånd rent språkligt, inte bara med hänseende till de tyska konsonantljuden, utan erbjuder en högre språklig kvalitet, vilket kan tyda på en annan status en den som svensk kriminallitteratur åtnjuter. Och eftersom svenska deckare översätts till tyska på löpande band, blir min obesvarade fråga således: Vad gör translatorn?