Skolresa. Klassen, jag och kollegerna bytte Bäckäng och bamba mot Highlands och haggis (pars pro toto). En idog följare av Nugae kanske minns förra årets skoltripp med samma destination och oroar sig eventuellt över den påvra inkvarteringen; vi kunde dock lättade andas ut när vi klev in på det uppgraderade boendet, utan vare sig berusade danskar, könshår, brandlarm eller kallduschar.

Glasgow visade sig från sin bästa sida och inte heller solen blygdes, undantaget en blöt onsdagförmiddag, då utflyktsmålet Alloway hägrade. Alloway är mest känt för att ha framfött Skottlands mesta superstjärna Robert Burns, som också var huvudanledningen till denna vår utflykt. Vi hade noga förberett oss genom att läsa Tam O'Shanter, men ungdomarna såg skeptiska och morgontrötta ut och jag försökte öka det frivilliga deltagandet genom att locka med solsken och 3D-glasögon (upplevelsecentret i Burns National Heritage Park skulle ge The Tam O'Shanter Experience, en audiovisuell upplevelse av Burns mest episka dikt [so I was told]). Övertalningskampanjen resulterade i att sju vågade livet och följde med på tåget till Ayr för vidare transport till Alloway.

Solskenet lät emellertid vänta på sig och stugan där Burns var född var väl måttligt spännande. Köksträdgård och träsnidade höns tilltalar troligen få tonåringar. Vad med upplevelsecentret då? Jo, det var stängt. Inga 3D-brillor och hyfsat med nederbörd alltså. Men molnen skingrades efter lunch och adepternas svenskfröken försökte ge dem en "experience" genom att genskjuta dem på vägen till Old Kirk, ni vet, där Tam såg häxorna, för att strax därpå imitera desamma  (häxorna) i syfte att skrämma dem (de unga adepterna). Uppdraget slutfördes med viss framgång och vi fick därefter en fin promenad ner till Brig O'Doon, där O'Shanters märr berövades sin svans av en uppretad häxa.

Old Kirk

Utvärderingen av utflykten blev försiktigt positiv: Det var i alla fall ingen som ångrade att de följde med.

Burns som kylskåpspoesi

Nyheter i korthet: Codex Argenteus, aka Silverbibeln finns numer, tipsar SvD, i digitaliserad form på följande adress:

http://www.ub.uu.se/silverbibel#

Boken är det enda bevarade dokumentet på gotiska, ett utdött östgermanskt språk och förvaras av Uppsala Universitet, som hann före Google, som verkar koncentrera sig på nyare böcker, även påträffbara i bokhandeln (apropå ett äldre inlägg).

Stod i bokhandeln och letade efter den japanske författaren Haruki Murakami. Eller rättare sagt, jag fick för mig att hans förnamn var hans efternamn och sökte på H. Fast mindre framgångsrikt, eftersom jag hade fått för mig att han hette Harakiri.

Vi pratade om Harry Martinson på lunchen idag.

Fejl.

Bokförrådet i källaren behövde ett fräshare namn och jag samlade in förslag från svensklärarna, som frekventerar lokalen tillsammans med bibliotekarierna och en och annan discipel. Missade visst att tillfråga engelsklärarna, men då uppskattningsvis hälften av mina ämneskolleger besitter denna dubbla ämneskompetens tänkte jag att det nog var lugnt.

Vi fastnade ganska snabbt för "Röda rummet", trots att ingenting i detta fönsterlösa rum påminner om Berns überdekorerade utskänkningslokal, men den litterära referensen bländade oss:

-Om vi målar dörren röd (se där en objektiv predikatsfyllnad), tänkte vi, så kanske...

Beslut fattades och skolans flinka vaktmästare skred strax till verket.

Nu är ju inte Strindberg den enda skriftställare som omskrivit ett rött rum, vilket delar av engelsklärarkollegiet noga påpekade när de hörde om vårt dristiga tilltag. Unga Jane Eyre blev inlåst i the red room, hemsökt av en hädangången släkting. Bestraffning, mörker och spöken, var det något vi ville alludera på?

I ett desperat försök att vända situationen plockade jag fram Moulin Rouge och den mest sårade av kollegerna utlovade, efter denna medhårs bearbetning, cancan vid bokutlåning.

Till min förtjusning har nu dörren nyansen pompejanskt röd, vilket skapar helt andra associationer hos undertecknad.

Och vid närmare eftertanke ligger Inferno, skolans undre regioner, alldeles i närheten - mycket passande. Nästa projekt blir gissningsvis Purgatorio.

När jag var i sjuttonårsåldern påminde mina litterära engelskspråkiga alster

stilistiskt snarast om James Joyce. Skryt lagom, kanske du tänker, men det var

inte jag som sa det, utan nätsidan "I write like", där man kan mata in några

meningar på engelska och få dem analyserade och jämförda med den litterära bank som till största andel torde innehålla manliga skriftställare, då inga av mina

resultat ger kvinnliga stiltvillingar. Min engelsklärare anno -95 har också

givit mig omdömet "very good fluency", så då kan man ju kanske förstå

kopplingen till Joyce *behagar skämta*.

Jag provar ytterligara några meningar från samma gymnasienovell som jag utan

låtsad blygsamhet valt att kalla "Portraits" och får resultatet H.P Lovecraft.

Inte illa! Joyce OCH Lovecraft på samma fyra sidor. Stream of consciousness

korsat med skräck - borde kanske satsat på en annan karriär.

Ett av mina tidigare alster, med tvångsrubriken "A sleepless night" (ålder 16)

påminner mer om Charles Dickens. Det kan man ju lättare förstå, men ändå.

Viginia Woolf skriver visst också som Dickens, visar det sig, men det tror jag

nästan enbart hänger ihop med att ifrågavarande novell frekventeras av ordet

"mantelpiece", vilket känns som ett utpräglat dickenskt ord.

Sen tar jag istället fram novellsamlingen av Somerset Maugham - med resultatet

Nabokov. Maugham skriver som Vladimir Nabokov. Han med Lolita alltså. Okidoki.

Jag har verkligen ingen aning om banken jämför ordförråd, meningsbyggnad eller

antalet semikolon, men det känns ju väldigt vetenskapligt det här, särskilt som

mitt sista experiment får en annan signifikans. Jag matar in några rader ur

Byrons Don Juan - med resultatet Mary Shelley! Jag visste det! Romantikens

kvinnor har fått stå tillbaka länge nog - nu är det bevisat att den främsta av

diktarna vid Genèvesjön den där sommaren 1816 ingalunda var Byron eller Percy

Shelley; de ville alla egentligen skriva Frankenstein. Vilket de kanske också

gjorde.

Vem skriver du som?

Vladimir och Somerset - intill förväxling lika?

Har just avslutat läsningen av Lars Westmans Fenicier (detta folkslag går även under namnen karthager eller puner). Visst hade jag litet koll på detta folk tidigare, bl.a från uppsatsskrivningen i latin, då jag valde att fördjupa mig i drottning Didos och Aeneas relation ur ett politiskt perspektiv. Romarna gillade som bekant inte detta folk och de var säkerligen inte de enda vid Medelhavets stränder som inte litade på karthagerna, krämarna. "Punica fides" (karthagisk trohet) blev ett begrepp som i den romerska världen fick stå för svek och förräderi.

Westman ger sig ut på jakt efter fenicierna och besöker platser där deras kolonier ligger begravda under lager på lager av kulturer och upptäcker att deras dåliga rykte fortfarande är i omlopp, möjligen med undantag för Hannibal, den store frihetskämpen. Han tar läsaren med på resor till Syrien och Libanon, till Ibiza och Kartago, till Benidorm och Cadiz. Källorna är många: arkeologiska utgrävningar, museer, fiskare på spanska atlantkusten, en libanesisk professor i arkeologi.

Boken är närmast uppbyggd som en reportagebok, där historiska fakta blandas med samtal och reflektioner och Westman rör sig snabbt mellan århundradena, varför det kan vara litet klurigt att utan förkunskap hänga med i feniciernas resor, även om återblickarna är många. Vi får också ta del av mindre vedertagna tankesprång av heyerdahlska mått, där fenicierna reser till Nordamerika och Bohuslän.

Det är trevlig läsning, vilket inte minst språket bidrar till, vardaglig ton, men med uppfinningsrikedom och formuleringsglädje. Helt tillfredsställd blir jag dock inte, utan lämnas med en hunger efter mer kunskap om fenicierna.

Skickade iväg en beställning av inte bara ett, utan två exemplar (det ena ska bli en present) av Iliaden - en cover av Dimitrios Iordanoglou, verksam vid Uppsala universitet. Jag gillar inledningen, där Achilles vrede uppdateras till ett psykbryt som ändar achaiernas dagar som "värsta Nobelmiddan åt hundar och fåglar". Har inte hittat några recensioner ännu; kanske blir det en här i sinom tid, men med den lästakt jag för närvarande uppvisar lär Iordanoglous "knackiga förortsprosa" (se förlaget Ruin) te sig som gatuslang i en pilsnerfilm.

Köp den på Ruin.se

Imorgon får vi veta vem som får priset och äran och alla pengarna. Heja Monica Fagerholm!