All good things must come to an end. Så även Sture Linnérs levnads bana. Nugae överlåter åt dem som känner hans verk och dagar bättre att skildra desamma, men vill tipsa om Linnérs sommarprogram från 2007, som ger viss inblick i ett händelserikt och fascinerande äventyrligt liv.

"Jag har brottats med livet och vunnit", säger han i sin sista bok, Solglitter över svarta djup. Indeed, Sture!

Osympatisk. Det skulle man kunna kalla huvudpersonen i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen (Atlas förlag). Strax före Borås Tidnings debutantprisutdelning får jag och en grupp gymnasister träffa författaren i ett prestigelöst möte om skrivande, främlingskap och 10-sekundersregeln.

-Du har 10 sekunder på dig att fånga vårt intresse, säger en av studenterna, sedan går vi vidare till nästa text. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har emellertid lyckats med konststycket att uppehålla deras (och mitt) intresse ända till sista kapitlet. Eleverna menar att det har med hur hon skriver att göra; hennes språk och textens fragmentariska disposition påminner om bloggens, vilket får sin förklaring: Caroline berättar att hon skrev en s.k skunkdagbok och blev uppmärksammad på grund av sitt sätt att skriva och ombads skriva en roman. Ombads! Hon försöker ständigt hitta det ultimata sättet att beskriva saker på, som ska få läsare att se ut ett nytt perspektiv, säger hon och vi nickar och känner igen oss. Någon läser upp ett par exempel på just det. Mer igenkänning och nickande, litet skratt.

Huvudpersonen i Naturen är svår att tycka om; hon föraktar de flesta, hon föraktar dumma människor, hon föraktar människor med foppatofflor, tjocka människor och hon föraktar sig själv. Hon undviker närkontakt, även i situationer där den mest cyniska måste gripa in och låsa upp tvättstugan, så att en förtvivlad mamma kan hämta ut sitt barn som råkat bli inlåst. Istället hänvisar hon kallt till vaktmästaren.

Litet i taget förstår vi varför. Hon bearbetar sorgen över sin bortgångna lillebror, som distanserar henne från resten av världen. Helt renons på naturlig empati  och normala reaktioner försöker hon spela den sörjande enligt de förväntningar som hon gissar att omgivningen har:

-Hur är det, frågade man i telefonen.

-Sorgen går i vågor, förklarade jag och försökte förstå hur de kände sig.

Vågor och vågor. I själva verket blev jag huggen i bröstet och bakfrån. I bakhuvudet som med en hacka. En yxa klöv skallen. Hela tiden nedslagen.

Naturen är hon ovän med, den gröna runt omkring henne såväl som sin egen. Men mot slutet av romanen börjar hon bli vän med båda och läsaren upptäcker mänskliga sidor hos henne. Mänsklig kontakt är inte längre något otänkbart. Kanske inte lyckligt slut, men i alla fall litet lyckligare.

Om man korsar Stieg Larsson

med hans Eva

får man en bästsäljare...

och kanske också...

Maud Olofsson!        

Julklapp: "egentl. med avs. på bruket att hårt klappa på dörren, innan gåvan inkastades" (Elof Hellquist: Svensk etymologisk ordbok)

Alltså hårda klappar på den korta men specificerade önskelistan:

Urban safari av Bobo Karlsson

En svag doft av död av Guillermo Arriaga

I övigt spekuleras vilt över vad arbetsgivarens uttalat exklusiva julgåva kan tänkas bestå av. Kanhända en halsduk med skolans logga? Kanske en av skolkatalogerna som blev över från i höstas? Kanske en halv lax?

Man kan ju alltid hoppas på ett tjockt kuvert med pengar.

Ibland när jag vill få mina elever att må riktigt dåligt, kan jag plocka fram Tysk höst av Stig Dagerman. Dagerman skickades 1946 ut av sin arbetsgivare Expressen för att beskåda och rapportera om ruinläggandet av tyska städer efter det bejublade krigsslutet och resultatet blev det bästa resereportage min kollega B. någonsin läst. Det är svårt att inte instämma.

Ett smakprov från Hamburg som jag tänkte bjuda på imorgon:

Fräulein S. och jag avslutar dagen i en före detta skoltoalett i Altona. Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far, sin hustru och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona.

Redan förra veckan startade den mentala tortyren av eleverna, då jag tvingade dem att se en dokumentär om Harry Martinsons bildspråk (väldigt bra, men litet svår, kanske), och tillät endast utträde ur rummet i händelse av vaccinering, vilket skedde med jämna mellanrum. När jag, i samband med en grundlig genomgång av Mimans symboliska innebörd såsom förebådare av självmordet, tände lysrören i salen, såg stackarna minst sagt svårmodiga ut, vilket jag först förknippade med reaktionerna på vaccineringen. Lika delar vaccinering och Martinson, blev svaret.

Får se vad litet dagermansk ångest kan göra för dem...

Hade en strålande dag på Bok och Bibliotek igår. Den startade med ett seminarium om gränsen mellan ungdomsbok och vuxenbok och andra kategorier som försöker överlappa - crossover, unga vuxna, ung etc. Ingen verkar emellertid hittills hittat på kategorin "vuxna barn", kanske i mest provocerande laget. Johanna Lindbäck, namnkunnig bokhora, menade att crossover-litteraturen kunde tjäna som en mer kvalitativ övergång mellan ungdomsbok och vuxenbok än chiclit, Pojken som kallades Det och annan "skräplitteratur" (sic). En annan intressant fråga som väcktes var huruvida det verkligen var av nöd att skilja på vuxen- och ungdomsroman, varpå det gavs exempel på ett bibliotek som placerade romanerna i bokstavsordning efter författare - målgrupp oaktat. Följden hade blivit en ny kategori - arga vuxna, som kom tillbaka med sin ungdomsbok oläst, då de icke kunnat identifiera sig med målgruppen 11-15 år. Positiva effekter av försöket fick vi inte höra om denna gång. Min egen relation till ungdomboken är den som Per Nilsson exemplifierar: lärare som i tjänsten läser boken och kanske njuter lite i smyg.

Borås Tidnings debutantpris gör skillnad, konstaterade Sara Mannheimer och Daniel Sjölin i samtal med blaskans tidigare kulturchef Stefan Eklund, förläggare Svante Weiler och Ingrid Elam. Ett samtal om skrivandets mörker och ljus och vad man kan få för etthundratusen spänn - arbetsro eller en begagnad SAAB.

Jag trodde aldrig att Guillermo Arriaga skulle få en syl i vädret, men efter Jannike Åhlunds lilla inledning och författarens egna kommentarer är jag ödesbestämd att läsa hans roman En svag doft av död, inspirerad av grekisk tragedi och en död kvinnokropp på gatan i Bogotà.

Annan kuriosa:

Daniel Sjölin tror inte att han är ball. Han har en ögoninfektion, därav brillorna.

Snyggast på mässan är bedårande Paolo Giardano som skrivit Primtalens ensamhet. Jag (lyckliga) fick den signerad.

Näst snyggast var Sigge Eklund, som av kollegan C sågs DJ-battla med sig själv.

Tomas Tengby och John Ajvide Lindqvist är visst litet lika. Trodde det skulle handla om vampyrer, men det blev kokbok...

Allom bekant är det väl, att Google ämnar scanna och publicera ALLA böcker på webben. Utan att fråga om lov har de redan publicerat sisådär en 10 miljoner verk. Rätt eller fel var frågan i P1 morgon, där Rick Falkvinge (piratpartiet) tvekade innan han osmidigt undvek frågan och påstod att det är en väldig kulturgärning att tillgängliggöra hela 1900-talets bokskatt, som ligger och vittrar bort. Jag vill minnas att han använde uttrycket vittrar bort minst två gånger.

Rick, vilka böcker är det som vittrar bort?

Är det Proust? Selma Lagerlöf? Dostojekvskij? Kanske Hjalmar Söderberg? Thomas Mann? de Beauvoir?

Rick, jag kan försäkra dig om att 1900-talets litteraturskatt läses och ständigt uppskattas av nya läsare, t.ex intelligenta ungdomar på min skola. Tillgången utgör intet problem. Varför inte göra ett studiebesök på närmsta folklbibliotek i syfte att ansöka om lånekort. Det är gratis!

I dagens SvD skriver Magnus Persson om den vittomtalade och under pseudonym skrivna deckaren Hypnotisören och om den hysteri kring författarens identitet som brutit ut, mestadels till följd av förlagets skickliga marknadsföring. Må så vara, men att allmänheten lockas av ett hemligt namn skulle ju kunna tyda på ett slags önskan om att slippa blödande självbiografier och kriminalromaner byggda på mer eller mindre verkliga händelser. En motreaktion på Pojken som kallades det.

Å andra sidan, förlagets uppförstoring av den mystiska skriftställaren och det faktum att publiken faktiskt nappar på detta bete, visar kanske snarare vår sensationslystenhet - vi vill så gärna ha reda på vem som skrev boken, så att eventuella autentiska drag kan utredas.

Förr i världen kunde pseudonymer användas när författaren klargjorde sin ståndpunkt i en känslig fråga eller tog upp problem till debatt eller helt enkelt bara var kvinna. Är detta syfte förlegat? Har pseusonymen reducerats till en markadsföringsploj?

Jag antar att vi inte får veta det förrän Keplers sanna jag finns på Expressens löp.