Osympatisk. Det skulle man kunna kalla huvudpersonen i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen (Atlas förlag). Strax före Borås Tidnings debutantprisutdelning får jag och en grupp gymnasister träffa författaren i ett prestigelöst möte om skrivande, främlingskap och 10-sekundersregeln.

-Du har 10 sekunder på dig att fånga vårt intresse, säger en av studenterna, sedan går vi vidare till nästa text. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har emellertid lyckats med konststycket att uppehålla deras (och mitt) intresse ända till sista kapitlet. Eleverna menar att det har med hur hon skriver att göra; hennes språk och textens fragmentariska disposition påminner om bloggens, vilket får sin förklaring: Caroline berättar att hon skrev en s.k skunkdagbok och blev uppmärksammad på grund av sitt sätt att skriva och ombads skriva en roman. Ombads! Hon försöker ständigt hitta det ultimata sättet att beskriva saker på, som ska få läsare att se ut ett nytt perspektiv, säger hon och vi nickar och känner igen oss. Någon läser upp ett par exempel på just det. Mer igenkänning och nickande, litet skratt.

Huvudpersonen i Naturen är svår att tycka om; hon föraktar de flesta, hon föraktar dumma människor, hon föraktar människor med foppatofflor, tjocka människor och hon föraktar sig själv. Hon undviker närkontakt, även i situationer där den mest cyniska måste gripa in och låsa upp tvättstugan, så att en förtvivlad mamma kan hämta ut sitt barn som råkat bli inlåst. Istället hänvisar hon kallt till vaktmästaren.

Litet i taget förstår vi varför. Hon bearbetar sorgen över sin bortgångna lillebror, som distanserar henne från resten av världen. Helt renons på naturlig empati  och normala reaktioner försöker hon spela den sörjande enligt de förväntningar som hon gissar att omgivningen har:

-Hur är det, frågade man i telefonen.

-Sorgen går i vågor, förklarade jag och försökte förstå hur de kände sig.

Vågor och vågor. I själva verket blev jag huggen i bröstet och bakfrån. I bakhuvudet som med en hacka. En yxa klöv skallen. Hela tiden nedslagen.

Naturen är hon ovän med, den gröna runt omkring henne såväl som sin egen. Men mot slutet av romanen börjar hon bli vän med båda och läsaren upptäcker mänskliga sidor hos henne. Mänsklig kontakt är inte längre något otänkbart. Kanske inte lyckligt slut, men i alla fall litet lyckligare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...