Vad styr vårt läsande? Eftermiddagens konferens bjöd på livfulla diskussioner om vad som lockar unga att läsa. En kollega berättade att hon i gymnasieåldern såå gärna ville vara en sån som läser Dostojevskij. Hon forcerade sig igenom en kanske litet för svår roman med ett persongalleri som på grund av rysk förkärlek för ologiska smeknamn inte direkt underlättade läsningen. Men hon blev en sån som läser Dostojevskij.

Litteraturen vi väljer när vi är unga blir en del av vår identitet. Du är vad du läser. Eller? Min egen gymnasielektyr bestod till stor del av beatförfattare, somliga av dem tämligen obegripliga för mitt oskuldsfulla sinne, men jag ville ju så gärna vara en sån som läser Kerouac och Ginsberg.

Men ibland kan våra läsvanor också vara en motreaktion, ett upproriskt läsande. När jag gick i nian fick vi göra fördjupningar i olika svenska (manliga) författarskap och vår svensklärare Strandberg varnade oss: "Läs inte de här böckerna!" Antagligen ville han avråda oss från att i allt för unga år läsa romaner vi inte var mogna för. Men varningen hade motsatt effekt på mitt 15-åriga jag, som fick Borås stadsbibliotekarier att titt som tätt masa sig ned i magasinet för att hämta upp diverse gamla utgåvor med den där speciella lukten och jag inledde kärleksförhållanden med Söderberg, Martinson, Strindberg, Lagerkvist... Kanske kan ett "Don't try this at home, kids" vara det som skapar ett sug efter Madame Bovary eller Den unge Werther.

Filosofiläraren E bekräftar under fikastunden i sällskap med Sarah Bernhardt: Under introduktionen till filosofikursen på universitetet påstods kurslitteraturen inte vara "något man läser i badkaret". Var tror ni hon fick sina poäng i filosofi? Just det - i badkaret!

Nedan: tonårsidoler