Osympatisk. Det skulle man kunna kalla huvudpersonen i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen (Atlas förlag). Strax före Borås Tidnings debutantprisutdelning får jag och en grupp gymnasister träffa författaren i ett prestigelöst möte om skrivande, främlingskap och 10-sekundersregeln.

-Du har 10 sekunder på dig att fånga vårt intresse, säger en av studenterna, sedan går vi vidare till nästa text. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har emellertid lyckats med konststycket att uppehålla deras (och mitt) intresse ända till sista kapitlet. Eleverna menar att det har med hur hon skriver att göra; hennes språk och textens fragmentariska disposition påminner om bloggens, vilket får sin förklaring: Caroline berättar att hon skrev en s.k skunkdagbok och blev uppmärksammad på grund av sitt sätt att skriva och ombads skriva en roman. Ombads! Hon försöker ständigt hitta det ultimata sättet att beskriva saker på, som ska få läsare att se ut ett nytt perspektiv, säger hon och vi nickar och känner igen oss. Någon läser upp ett par exempel på just det. Mer igenkänning och nickande, litet skratt.

Huvudpersonen i Naturen är svår att tycka om; hon föraktar de flesta, hon föraktar dumma människor, hon föraktar människor med foppatofflor, tjocka människor och hon föraktar sig själv. Hon undviker närkontakt, även i situationer där den mest cyniska måste gripa in och låsa upp tvättstugan, så att en förtvivlad mamma kan hämta ut sitt barn som råkat bli inlåst. Istället hänvisar hon kallt till vaktmästaren.

Litet i taget förstår vi varför. Hon bearbetar sorgen över sin bortgångna lillebror, som distanserar henne från resten av världen. Helt renons på naturlig empati  och normala reaktioner försöker hon spela den sörjande enligt de förväntningar som hon gissar att omgivningen har:

-Hur är det, frågade man i telefonen.

-Sorgen går i vågor, förklarade jag och försökte förstå hur de kände sig.

Vågor och vågor. I själva verket blev jag huggen i bröstet och bakfrån. I bakhuvudet som med en hacka. En yxa klöv skallen. Hela tiden nedslagen.

Naturen är hon ovän med, den gröna runt omkring henne såväl som sin egen. Men mot slutet av romanen börjar hon bli vän med båda och läsaren upptäcker mänskliga sidor hos henne. Mänsklig kontakt är inte längre något otänkbart. Kanske inte lyckligt slut, men i alla fall litet lyckligare.