Vi hann inte säga farväl, du och jag, innan jag upptäckte att du var försvunnen. Vårt förhållande har väl varit ganska ojämlikt - jag har varit den som sökt upp dig, men du har alltid stått utanför porten när jag behövt dig som bäst. Ibland har jag velat anförtro mina brev åt någon annan, men vid dagens slut upptäckt att jag sparat dem åt dig. Otacksamt, kan tyckas. Jag har inget försvar.

Vid mitt planerade möte med dig ikväll, upptäckte jag att din väntan utanför min port var slut. Jag irrade omkring i området, men ingenstans fanns du. Då slog det mig: du har blivit ett av många oskyldiga offer för Postens rationaliseringsåtgärder.

Aldrig mer ska jag få öppna din mun med det breda leendet och släppa ned mina räkningar som jag betalar med giro. Aldrig mer ska jag överlämna till dig mina vykort från utlandet som jag frankerat med svenska frimärken, för att min mamma ska få en förnimmelse av Medelhavet eller danska klitter. Aldrig mer...

Jag ångrar att jag inte uppskattat dig mer, kära brevlåda. Vi kanske möts igen, du trogna, i en tillvaro förskonad från pengabaserade beslut. Farväl...

Borås nattliv präglas av en huvudprincip: Bara ett ställe i taget gäller. För närvarande är detta ställe gamla gubbklubben Sands, som numera fått en ansiktslyftning och ett nytt namn som låter som en hälsoyoughurtdryck. Varför inte testa detta, frågade jag och vänninnorna oss under den trevliga förfesten som inkluderade samtal om könsorättvisor och svininfluensavaccinhysteri. Sagt och gjort - kosan styrdes mot sagda klubb, var vi möttes av en massiv kö. Efter ett tag blev kön på ett mystiskt sätt bredare, fastän icke kortare. I stället stod den halva av stans befolkning som kallas viktiga personer i en annan kö med förtur. Trötta på detta fenomen klev vi ur kön och sällskapet splittrades. Jag tillhörde den halva som testade den andra nyöppnade klubben i stan, som i enlighet med ovan nämnda princip var i det närmaste folktom (fyra killar, ett dansgolv och en rökmaskin). Sådär kul.

Jag har nu kommit på ett antal lösningar:

1. Inse att LÄRARE är de viktigaste människorna på jorden. Vi ser ju till att samhällets barn växer upp till goda medborgare och lär dem skillnaden på adverbial och predikativ och sånt; det borde om något ge förtur.

2. Inför kölappssystem på krogen. Funkar det på apoteket, kan det väl funka där med.

3. Åk till Göteborg.

RIP VIP

"Jag tycker det är svårt att dra några jämförelser mellan Ingmar Bergman och Christer Pettersson."

Antikrundans Knut Knutsson reflekterar över Bergmans nedklottrade nattduksbord och Petterssons gamla stövlar samt deras andrahandsvärde i Studio ett igår. 

Man hinner se rätt mycket på TV en torsdagkväll, då man rättar morfologiuppgifter (eller ja, mest tittar på TV, om jag ska vara ärlig). Här är Hannas TV-/morfologikrönika från gårdagen:

Italienskan ett flekterande språk? Hm, håller inte riktigt med... Men varför klipper dom bort allt det roliga från Sex and the City? Hela Samanthas pinsamma indiska accent-situation försvann ju nu! Ska det bli barnvänligt eller? Då kunde man ju visat Bevvan i stället.

Prefix, prefix, bas, suffix, suffix. Bara 23 kvar nu (av 28). Kunde jag inte gjort en rolig uppgift i stället?

Nya avsnitt av The Simpsons! Det var inte en dag för tidigt. Snarare ett och halvt decennium för sent, emedan merparten av tittarna troligen bara var några år gamla när sexans tidigare säsonger skapades och dessa (tittarna) knappast har några djupare kunskaper i amerikansk inrikespolitik från Clinton-eran, vilket stundom krävts för att haja satiren.

Sedan över till Kunskapskanalen (har helt givit upp rättningen nu): Superintressant, ehuru något till åren kommen, dokumentär om Chelsea Hotel - min favvo bland hyresgästerna blir genast den asiatiske performance-artisten som ritar kaniner och tjoar som en tok (Man äger ej snille för det man är galen)!

Kanske bäst att återgå till arbetet... eller vänta, nu ska vi se vad Tina Ahlin hittar på i sitt växthus!

Efter att ha sett Tina "dekorera" blomkrukor med gips, näskaffe och geggamoja är jag något skeptisk, men stannar kvar vid den nu lätt tjutande 20-tummaren (kanske klagar den över den misshandel den utsätts för av programledaren) för att se hur Tina bygger en gunga, som pajar genast hon sätter sig i den. Det är bokstavligen skräp på TV.

Inget annat att göra än att fortsätta med rättningen...

Conclusiones duae:

1. Eftersom språkelever får lära sig att oregelbundna verb är det viktigaste i världen, ser de alla språk såsom i huvudsak flekterande.

2. Ett dåligt TV-program är alltid roligare än att rätta 28 uppgifter i morfologisk analys.

I Hovedströmninger i det 19. aarhundredes literatur (1872-90) pekar Gerorge Brandes ut litteraturens och författarens moraliska uppdrag - att ställa problemen under debatt. Den sociala medvetenheten hos realismens skriftställare hade vuxit, dels i och med urbaniseringes medföljande misär, dels som en protest mot romantikens känslosamma lullull. Som exempel kan åberopas stackars föräldralösa Oliver Twist eller en viss Nora som tröttnat på att vara kuttersmycke.

Samhällets brister sattes under lupp i konsten; ändock klipptes icke tråden till traditionen för de konstnärliga uttrycksformerna. För litteraturens del epik, lyrik, dramatik.

Anna Odells offentliga ifrågasättande av psykvården kan knappast ha undgått många. Publikrekord på Konstfacks vårutställning vittnar om Odells förmåga att påkalla uppmärksamhet, vilken förmåga likställs med normbrytande enligt Stefan Eklund på SvD. Detta normbrytande har bevisats effektivt av t.ex. Pål Hollender och apan Ola. Till yttermera visso har alla, inklusive Odell, lyckats starta konstruktiva samhälls-/konstdebatter. Men vad jag, och tydligen fler med mig, frågar oss är: Vart tog konsten vägen?

Stig Larssons (utan e) citat får avrunda inlägget:

I Dan Wolgers utställning med defekta leksaker uppfattar jag att det finns vad vi skulle kunna kalla konstnärlig kraft. Däremot har jag svårt att känna det i dennes dokumentation av sin stöld av en soffa på Liljevalchs. Och det beror såklart inte på att jag har blivit provocerad av hans tilltag. Att demonstrera konstens institutionella gränser har på sin höjd ett sociologiskt intresse.

(Axess nr 3:2009)

Kärt hus har många namn. Toa, huset, WC, damernas/herrarnas, dass och tjotta är några exempel på vår varierande vokabulär för ett av de få tabuområden vi fortfarande har kvar. (Det ack så väldokumenterande sexet hör väl knappast dit längre.) För att inte tala om våra fantasirika eufemismer för vad vi uträttar på denna privata plats!

Bland detta språkbruk har jag lyckats urskilja två huvudgrenar - den pryda, som besöker damernas eller pudrar näsan, och den skämtsamma, som slår en drill eller lägger en kabel. Båda typer har emellertid det gemensamt att de använder ersättningsord för att undvika detta tabu. En större skillnad är dock att den pryda ogärna delar med sig av erfarenheter från nämnda ställe, medan skojaren gärna underhåller sin omgivning med historier om semestermage i öknen eller hur han (för det är oftast en han) fick upp sin nya Nokia E75 sedan han tappat den i holken. 

Toan har hamnat i hetluften. I höstas uppmärksammades den av finkulturella institutioner som Moderna och Bonniers konsthall. Det skrivs böcker om offentliga toaletter och det görs undersökningar om européernas toalettvanor. Jag läser På stans toaguide i Stockholms krogvärld om arktitektoniskt nyskapande (dubbeltoan på Rolfs kök) och konstnärliga uttryck (Teatergrillens färgglada holk) och hör min inre Carrie Bradshaw-röst viska: I couldn’t help but wonder – Är WC:t på väg in i finrummet? 

Privatiseringen av det offentliga rummet är redan långt framskriden, vilket inte minst syns i televisionen. Vardagsrumssoffan står sedan länge i nyhetsstudion, Carina Berg flyttar in hos Lill-Babs och känd och okänd blottlägger sitt tröstätande för Anna Skipper och hela TV 3:s tittarkrets. Ungefär samma kändisar drar homofobiska skämt om sitt eget sexliv hos Fråga Olle. Men vad händer när vi tröttnar på detta, vilket många av oss förvisso redan gjort? 

Kommer vi att lyfta på locket till ett av våra sista tabun?

Kommer vi att låta förlåten falla till vårt allra hemligaste rum?

Är metaforerna fortfarande metaforer? 

Låt oss ta en titt bakom kröken! 

Vad gör vi egentligen på toa? Förutom den uppenbara 1:an och den litet mer påtagligt uppenbara 2:an kan man konstatera att vi flyttat in allt fler aktiviteter på WC. Vi läser romaner, löser korsord och pratar i telefon! Våra mobila vanor har gjort våra telefoner till verkliga bakteriehärdar, då vi tar med dem in på tjotta! 

I framtiden kommer vi att se rubriker som ”Liza Marklund listar bästa WC-lektyren”. Markoolio kommer att skriva en låt om bajskorvar (eller har han redan gjort det?). Hemma-hos-intervjuaren följer med in på toa (Marie Picasso ser fundersam ut, tar toapapper för tredje gången och börjar sedan berätta om sitt senaste förhållande). Twitterkungen Virtanen kommer att rapportera direkt från hemlighuset: 10.05: Bakismage. Kan också bero på kebabtallriken… 

Nu kan man ju fråga sig huruvida vi verkligen eftertraktar en dylik framtid, men min gissning är att så länge Kanal 5 kan tjäna pengar på det, så kommer de att försöka. Vespasianus, som under 70-talet ville beskatta Roms offentliga bekvämlighetsinrättningar blev också kritiserad, men genmälde med orden:  

Pecunia non olet – pengar luktar inte.

Nedan: Offentlig toalett på romerska torget i Athen, namngiven efter Vespasianus själv

Tjoho!

Nu har jag äntligen bokat resa till Rom! Tre svettiga veckor med italienska och ruiner i mängder! Nu är bara frågan vart jag jag ska göra av katten under tiden...

Nedan: Feles domestica

Idag trodde jag att jag såg krokus, men det var bara en systempåse...