Ett besök i Blå tornet, Strindbergsmuseet alltså, värmde under fredagseftermiddagen min frusna lekamen och min kulturfrusna själ. Det verkade vara lågsäsong för strindbergsturismen och jag kunde i mina blå skoöverdrag helt allen tassa runt i S:s lägenhet, se hans välstädade skrivbord, idolporträttet av Gustav Vasa i matsalen, den berömda balkongen och så vidare.

Museet har även samlat material om den s.k strindbersfejden till en liten utställning, vilken roade mig. I denna kulturdebatt (egentligen inte mycket intelligentare än den s.k ranelidsfejden/solarieangreppet) låg alla i skottlinjen som på något sätt förargat den lynnige August. Det kunde t.ex vara att man inte gillade realismen eller att man, liksom Sven Hedin, fått litet för mycket uppmärksamhet för en eller annan upptäcktsresa, i synnerhet som hemkomsten av dessa resor drog offentlighetens uppmärksamhet från den egna 60-årsdagen.

Jag låter mig vidare fascineras av en målning vid namn Svartsjukans natt, vilken S målade och förärade sin fästmö Frida Uhl i förlovningspresent. Det sägs ju att Strindberg inte var något vidare bra med tjejer...

Frida ville kanske hellre ha en ring.

Till sist vill jag infoga några ord om följande dikt  (ur Sömngångarnätter på  vakna dagar, 1884) av denne kulturinstituiton, som jag tycker äger än större aktualitet idag, då var och varannan medmänniska på ett eller annat vis lägger sina liv i offentlighetens ljus, eller s.a.s hänger ut sitt hjärta på köttkroken:

Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.

Spotify är installerat. Jag lyssnar på en massa gamla låtar som jag inte visste att jag gillade och en massa gamla låtar som jag redan visste att jag gillade. Gör små spellistor. Söker på någon artist och får upp hela produktionen.

Och det är ju bra och så. Men ändå är det litet som när min syrra samlade på frimärken och hennes välmenande pojkvän gav henne en säck med ett helt kilo frimärken. Frimärkssamlandet var från den dagen inte lika spännande.

2009 - en högst subjektiv summering

Årets läsning: Cora Sandels trilogi om Alberte

Årets film: Coco avant Chanel

Årets reseminne: 3 veckor i Rom. Tack Sigurd och Einar!

Årets poet: Evert Taube

Årets eufori: Körkortet, förstås

Årets fikasnackis: Anna Odell

Årets mest saknade: Latin på Bäckäng

Årets teater: No Tears for Queers. Trodde aldrig jag skulle sluta lipa,

Årets skämskudde: Fröken Lohans samarbete med Ungaro

Årets tjatigaste: Stieg Larsson. Nej, jag har inte läst hans böcker och kommer inte att göra det. Har inte tänkt att se filmerna heller.

Årets mest överskuggade: Willy Kyrklund (av en viss Jackson)

Årets museala besök: Keats & Shelley Memorial vid Spanska trappan

Årets mest otippade i min garderob: Krossad sammet

Årest nyord: Barnfri (är särskilt förtjust i efterleden)

Årets filmiska besvikelse I: Mammut. Trodde den skulle vara bättre.

Årets filmiska besvikelse II: The Informant. Somnade.

Årets litterära missbruk: Björn Söder använder Bullerbyn och Bröderna Lejonhjärta för att peppa efterblivna sverigedemokrater

Årets mest slitna uttryck: Ligga i röret

Årets bråk: Anna Skipper och Anna Anka ser litet olika på tillvaron.

Årets frukt: Jag har lärt mig att äta avokado.

Årets överdosering: Vampyrer

Årets fest: ABBA-fest. Trivselkommitté och 206:ans pysselkillar i kreativ kombo.

Årets plagg: Panamahatt, nu utbytt mot pälsmössa

Årets årtionde: 90-tal

Årets nyårslöfte: Tänka innan man pratar

Inte för att jag gillar skadegörelse eller så, särskilt inte grov sådan, men jag tycker att det är litet kul med den här bocken i Gävle.

Nu är det jul igen!

Är på ett strålande humör, trots uppsatshögar som ligger och väntar. Det goda lynnet sätts i samband med att jag tack vare jullovets inledande fått tre nätter i rad med minst tio timmars sömn.

Katten och jag satt just bland kuddar och filtar i soffan med senaste julklappen till mig själv, Flickvännen av Karolina Ramqvist, (brydde mig inte ens om att slå in den), när den förmodade högen av julkort damp ned på hallmattan. Efter att ha lyft bort katten (vet du hur långa dom kan bli när dom sover?) gick jag med ivriga steg fram till dagens brevskörd och ämnade hämta brevkniven som bara används vid högtidliga tillfällen. Med denna i högsta hugg insåg jag att bland de fyra objekten, endast ETT var ett julkort (tack, Larssons!) medan resten var lönebesked (utan julhälsning eller julbonus för den delen), besked om inledda hyresförhandlingar (läs hyreshöjning) samt vinterupplagan av Classica, som åter livade mitt sinne, då tidskriften kändes extra tjock. Jag spar litet på läsningen av denna, eftersom SvD, min frukostblaska in spe, inte lyckas hitta till Kellgrensgatan särskilt ofta, även om det skett avsevärda förbättringar sedan mitt fyllemejl till prenumerationsavdelningen.

Ramlade på en liten stilistisk pärla, som jag inte vill undanhålla min minimala läsekrets. En julklapp från apan och mig - God helg!

Och som uppföljning på förra inlägget, vill jag bara säga (blunda nu, om du inte öppnat chefens julklapp än) att det blev en termos. Eller en "designtermos", skulle man kunna säga. TV-kanna, hade morfar sagt!

Det blev ju inte så strukturerat det här, men det gör inget, som min vän O. skulle ha sagt.

Stackars flickor som skriver i sina bloggar om hur jobbigt det är att äta och lägger upp bilder på sig själva och smalsmalsmala modeller med revben och vassa nyckelben. Stackars flickor som räknar kalorier vid frukost som består av ungefär en äggvita. På lunch och middag är det blankt. Tomt i magen känns bra, målet är 40 kilo,för då kan man visa sig på stranden. Långpromenad och långträning, äta några havregryn med kalorier som räcker för att orka köpa lax. Lax är inte fisk, om du trodde det, utan förkortning för laxermedel. Tjockångest vid 47 kilo. Stackars flickor i kommentarfältet som peppar och uppmuntrar: "Bra, vad duktig du är som klarar av att fasta! Fortsätt att kämpa!" Stackars flickor som tappar håret och tappar mensen. Rakblad. Kan inte dricka den läsken längre, för jag drack den när jag hetsade. Om jag vore smal. Glass är bra, lättast att spy upp. Äckliga, äckliga jag.

Trivselvikt är en myt - det fattar jag, men jag önskar att det vore annorlunda.

Jubileet av murens fall har nu uppmärksammats också i Borås. Tre kolleger och jag tyckte att det var viktigt att skåla i sekt, vilket visade sig stört omöjligt att beställa på en bar, varför vi således fick hålla till godo med chilenska bubblor.

Redan i lördags startade firandet för min del, då jag försökte förgylla förfesten med tysk musik, men efter Nenas ballongfest och litet Toten Hosen stod det still ett tag, tills vi kom på självklara I've been looking for freedom med David Hasselhoff, vilken han framför vid Brandenburger Tor på nyårsafton 1989 iförd blinkande jacka samt pianohalsduk. Väldigt -89.

Aftonen kulminerade sedermera med Scorpions Wind of Change som tillkom 1991, efter ytterligare en kommunistdiktaturs nederlag, under en era då det fortfarande var OK att vissla i refrängen på poplåtar. Väldigt -91.

SvD:s söndagsupplaga bjöd, efter välbehövlig skönhetssömn, på berlinfrosseri med bl.a Jonas Hassen Khemiris intervju med Berlin. Väldigt Khemiri.

The Hoff (det var bättre förr)

Din frisyr kan vara ett statement, det visste du nog. The Beatles, Marcus Aurelius och alla emos på min skola får tjäna som bevis på det. Men en frisyrhistoria jag tidigare visste föga om, är att du med en kort frilla under förrförra sekelskiftet indirekt sade följande: Jag gillar inte Napoleon.

Det visste konstnären Caspar David Friedrich, aktuell med utställning på Nationalmuseum, som klippte sig i en politisk frisyr. Han var korthårig. Han var revolutionär. 

Revolutionär var på sätt och vis även hans bildkonst, som utmanade det rena avbildandet med orden: "Målaren ska inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstå från att måla vad han ser framför sig."

Med detta som credo blir Friedrichs verk fulla av symboler för liv, död, tro och hopp. Romatikens naturbilder är inte bara avbildningar av stenar och granar och månskensnätter, utan innehållsmättade i sina detaljer. Därmed blir det inte enbart konstnären som är skaparen, utan betraktaren är också medskapare till verken i och med sin tolkning.

Om vi som exempel tar bilden nedan (Vinterlandskap, National Gallery, London), så är det inte bara en bild av en kyrka, ett par granar och några stenar, utan alla motiv har sin symboliska innebörd. Granen står för människans starka tro, som i symmetri med kyrktornet nog ska visa på balansen mellan den andliga och den kroppsliga världen. Stenarna symboliserar också en bergfast tro, mot vilken man kan vila sig (och då behöver man kanske inte sina kryckor längre). Kyrktornen anas borta i dimman, liksom den andliga världen, som vi inte kan se klart, men vi vet att den finns därborta (åtminstone trodde sig Caspar veta). Krucifixet talar för sig självt.

Caspar David Friedrich - Den besjälade naturen hänger kvar på museet till 10 januari. Tisdag till fredag kl. 13 ges också introduktion i Hörsalen - mycket lärorikt. Rekommenderas.