Har just avslutat läsningen av Lars Westmans Fenicier (detta folkslag går även under namnen karthager eller puner). Visst hade jag litet koll på detta folk tidigare, bl.a från uppsatsskrivningen i latin, då jag valde att fördjupa mig i drottning Didos och Aeneas relation ur ett politiskt perspektiv. Romarna gillade som bekant inte detta folk och de var säkerligen inte de enda vid Medelhavets stränder som inte litade på karthagerna, krämarna. "Punica fides" (karthagisk trohet) blev ett begrepp som i den romerska världen fick stå för svek och förräderi.

Westman ger sig ut på jakt efter fenicierna och besöker platser där deras kolonier ligger begravda under lager på lager av kulturer och upptäcker att deras dåliga rykte fortfarande är i omlopp, möjligen med undantag för Hannibal, den store frihetskämpen. Han tar läsaren med på resor till Syrien och Libanon, till Ibiza och Kartago, till Benidorm och Cadiz. Källorna är många: arkeologiska utgrävningar, museer, fiskare på spanska atlantkusten, en libanesisk professor i arkeologi.

Boken är närmast uppbyggd som en reportagebok, där historiska fakta blandas med samtal och reflektioner och Westman rör sig snabbt mellan århundradena, varför det kan vara litet klurigt att utan förkunskap hänga med i feniciernas resor, även om återblickarna är många. Vi får också ta del av mindre vedertagna tankesprång av heyerdahlska mått, där fenicierna reser till Nordamerika och Bohuslän.

Det är trevlig läsning, vilket inte minst språket bidrar till, vardaglig ton, men med uppfinningsrikedom och formuleringsglädje. Helt tillfredsställd blir jag dock inte, utan lämnas med en hunger efter mer kunskap om fenicierna.