Alla snackar om Mad men-effekten. Serien har haft ett minst sagt övertygande genomslag i modemagasinens stilguide som hyllar den fylliga kvinnan, förkroppsligad av Joan, Peggy och sekreterarkollegerna på Sterlings och Coopers kontor. I höst förväntas moderna tjejer ikläda sig the "new" look som bejakar deras yppiga barm och deras kurviga bakdel. (Fast låt mig bara säga att så länge det är en trend, som i vår byts ut mot anorexia chic, så har ingenting uppnåtts.)

Än så länge har dock ganska få haft något vettigt att säga om seriens innehåll, d.v.s själva dramatiken. Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver i artikeln Såsom i Norden (Expressen kultur) om Mad mens släktskap med O'Neill, Ibsen och Bergman. Relationerna karaktärerna emellan gestaltas oftare genom handlingar och tystnader (show, don't tell) än genom repliker, vilket medger en viss intelligens hos tittaren och tillåter njutning för oss som tröttnat på snabba amerikanska kriminalserier som berättar allt på en gång. Så här var det åtminstone i de två första säsongerna av Mad men, som jag helt enkelt inte kunde få nog av. Tredje omgången uppfattade jag emellertid som mer pratig. Pladdrig kanske är en överdrift, men isberget under t.ex Peggys "Of course" börjar skymta.

Ringskog Ferrada-Noli:

Det som Elle, lifestylebilagor och rodeobloggare kallar hemmafrutrend - 40-talsuttryck, muffinsglasyrer och allmänt kakbak i klänning - kallar resten av världen backlash. Det finns inget modernt i det. Att ta den eminenta berättarkonsten i Mad men som gisslan och ha som bevis för att det är bra med riktiga män och kvinnor är bara sorgligt. Mad men är inte könsrollsromantisk. Betty Drapers midja, Joans byst och Dons skjortlådor är snarare symtom på en krånglig tid.

Nu hoppas jag på en fjärde säsong med mer kvalitetsdrama, så att serien inte slutar som ett dokument över 60-talsrealia.