En ganska stor folkhop har samlats på bron. En inte alltför atletisk kille i röda speedos klättrar över broräcket, ser ut att förbereda sig mentalt på de 25 meter luft som skiljer honom från floden Neretva. Till sist drar han efter andan och släpper taget om räcket...

Bron vi står på heter Stari Most och har givit namn åt staden Mostar, där vi gör dagens sista stopp. Nu är den gamla osmanska staden en av Herzegovinas största turistmagneter, inte minst tack vare denna smäckra bro, som med sitt enda brospann förenar bosniaker och kroater - symbolik, vars innebörd ställdes på sin spets i november 1993, då bron förstördes av kroaterna. Bosniaker och kroater hade tidigare varit allierade, men frestade av serbernas erbjudande att dela upp Bosnien mellan sig, hade kroaterna nu vänt på kappan (dock ej för sista gången). Broväktarna, de två tornen Helebija och Tara, kunde bara se på när Stari Most dukade under för de kroatiska granatattackerna.

1566 stod bron klar. Brobyggaren Mimar Hajrudin valde att betrakta invigningen från en intilliggande kulle, för att kunna ta till sjappen ifall bron händelsevis skulle braka ihop, precis som testbron i mindre format hade gjort. Brons konstruktion, med ett enda valv, ansågs riskabel, vilket Hajrudin förstås insåg. Istället för bropelare är det brons båda mot varandra stöttande sidor som håller den på plats och för att göra stenen lättare hade man drillat små luftkanaler genom den. Allt som allt hade det tagit 15 år att färdigställa bron. Hajrudin kunde emellertid andas ut - den höll. Åtminstone i några hundra år till.

Under vår bosniska odyssé har vi sett många begravningsplatser, såväl kristna kyrkogårdar som muslimska gravplatser. Här i Mostar pekar vår guide ut en integrerad gravplats. De kristnas grå granit sida vid sida med muslimernas vita marmor. Före kriget beboddes Mostar av lika delar muslimer, kroater och serber och just denna stad hade högst frekvens av blandäktenskap i hela Bosnien-Herzegovina. Återuppbyggnaden av Stari Most innebar inte bara en rekonstruktion av en gammal bro, utan också ett försök till försoning mellan folken. Bron återinvigdes 2004. Få serber har dock återvänt.

På bron kan man höra flera olika språk. Franska turister, svenska gymnasielärare och en laddning italienska seniorer har samlats för att se tilldragelsen. Man hör knappt plasket när mannen plumsar i floden; det är för långt ned. De röda badbyxorna skymtar snart mot Neretvas gröna vatten. Acta est fabula - plaudite!