På en husvägg i centrala Sarajevo har någon klottrat på svenska: Glöm aldrig Srebrenica! Idag, 11 juli, är det femton år sedan de Mladic-ledda serbiska styrkorna intog staden och de alltför underlägsna holländska FN-trupperna överlät den muslimska befolkningen åt ett ofattbart grymt öde.

Juni 2010. En resa i studiesyfte med kollegerna tar oss till Bosnien. Med basläger i Sarajevo tar vi oss runt i det förtrollande bosniska landskapet. Stundom minerad terräng, stundom turistparadis. Alltid kulhålen i husen.

Österut, mot Srebrenica. Vackra vägar, med gröna kullar och betande får, vilket leder tankarna till en Bollywoodfilm inspelad i Schweiz. Skönheten är emellertid extremt förrädisk, vilket dödskalleförsedda avspärrningar längs vägen gör oss varse. Vår guide tror att det kommer ta runt 50 år innan landminorna är borta. Vi stoppas också på vägen av ordningsmakten, som först talar om vägarbete, men när trafiken väl släpps på, verkar det snarare handla om minröjning. De medresenärer som har bott i trakten menar att allt är båg och att man egentligen vill försvåra framkomligheten i och med uppmärksammandet av att det i år är 15 år sedan massakrerna på över 8000 bosnienmuslimer. Den bosniska landsbygden är som sagt vacker, men det går nästan inte att åka igenom en enda by, där husen inte är sargade av kriget.

När vi några timmar senare når Potocari, platsen utanför Srebrenica som hyser gravfältet och minnesplatsen över de mördade, är det svårt att hålla känslorna stången. Området är groteskt till sitt omfång och listan över offren breder ut sig till obegriplighet. Tysta går vi runt och försöker fatta.

En lokal ciceron tar oss med över vägen, till en tom fabriksbyggnad, där muslimer från området sökte skydd hos FN, en frizon som snart skulle bli skådeplats för organiserandet av de följande massakrerna. Nu är fabriken istället en plats för hågkomst, de kvarvarandes berättelser och minnet av de döda. Man visar oss en dokumentär om de där julidagarna för femton år sedan, om kvinnornas hopp att få återse sina makars och söners benknotor, som kan ha blivit utspridda i olika massgravar, sedan man flyttat runt liken för att försvåra identifiering. Montrar med de mördade männens historier, deras tillhörigheter. En näsduk. Ett fickur...

Staden Srebrenica domineras idag av serber, men många muslimer har valt att  trots allt knyta ihop då och nu, att återvända till platsen där de levt sina liv, men kanske framför allt att stanna nära sina döda. Återvändandet kulminerar under dessa minnesdagar och uppmärksammas världen runt. Försoning verkar dock avlägsen.

Integrationsministern uppmärksammar idag de stora betygsgap som finns mellan inrikes och utrikes födda och menar att det är skolan som inte gör vad den ska, d.v.s att genomföra den skolpolitik som förs. Här ingår att få upp gymnasiebehörigheten, som är särskilt låg hos utlandsfödda. Björklunds medicin heter "svenska svenska svenska" samt integration till varje pris. Då kommer skolan att lyckas, siar JB.

Ylva Johansson, som är oppositionens talesperson i skolfrågor, menar att skolorna inte längre får de extra resurser som krävs för att få upp antalet gymnasiebehöriga och att ett exempel på åtgärder skulle kunna vara undervisning på modersmålet i vissa ämnen (främst kärnämnena svenska, engelska och matematik, som är de ämnen som än så länge ger just gymnasiebehörighet).

Om Björklund baserade sina reformer på forskning i stället för hemmasnickrade teorier, skulle han upptäcka att vi lär oss bäst på vårt modersmål, vilket får mig att heja på Johansson i denna fråga. Och hur viktig integration än är, så har jag svårt att se hur en lärare med en klass på 25-30 elever ska kunna nå fram till dem med språkluckor i t.ex samhällskunskap eller matematik, vilket är ett högst reellt problem i den vardag jag vistas i.

Jag håller givetvis med Björklund om att kunskap i svenska är en viktig förutsättning för integration, men finns det inte en poäng i att det man lär ut ska nå fram till eleven?

En liten och osammanhängande betraktelse rörande normföreställningar

Vem är det nu egentligen som äger språket? Den smått tjatiga frågan väcktes för hundrafemtielfte gången i en diskussionstråd på fejjan, där någon frågade sig om latinets ord för hund, canis, uttalas som [kanis] eller [kannis]. Jag gjorde ett försök att besvara frågan utifrån den blygsamma sakkunskap jag äger samt lånad ethos från Ahlberg och grabbarna. Min poäng var att stavelsen är kort, men då vi i svenskan övergivit de korta stavelserna sedan länge, ersätter med antingen kort vokal plus lång konsonant alt. lång vokal plus kort konsonant.

Flera antagonister i frågan uppenbarade sig omedelbart, hävdande att vi i klassiskt svenskt latinuttal (frågetecken på det, men jag tror jag vet vad de menar) uttalar ordet såsom [kanis], d.v.s lång vokal, för det har vi ju gjort här så länge. Litet medhåll kom emellertid från metrikkunnig översättare som insåg värdet i att försöka efterlikna ett klassiskt (latinskt) uttal.

Ett par kloka kolleger fick lyssna på mitt "problem" och den litet mer erfarna av dem gav exempel från "förr i tiden", då svenskar lärde sig engelska via skriften. Enbart. Då uttalade man som det stod. Står det "knife", så uttalar man [knife]. Om någon som faktiskt hört en engelsktalande påstod att man sade [naif] betraktades denne såsom störd. Nejnej, HÄR säger vi som vi alltid har gjort.

Vi konstaterade efter ett tredje exempel, där Marcus Aurelius figurerade, att vi skapar oss föreställningar om olika företeelser (t.ex. antikens kejsare eller språkriktighet i Rom) utifrån mycket begränsade källor, ofta helt utan källkritik. Efter att ha gjort denna föreställning gemensam med fler personer gäller den.

Antiken är ett sådant allmängods, som alla har sin uppfattning om, oftast via filmen Gladiator (tips: alla filmer som börjar med texten "A.D. 180" är inte automatiskt sanna). I långa tider har man t.ex haft för sig att antikens marmorskapelser var vita, vilket är en efterkonstruktion från renässansen. Även om man i dessa dagar ganska ofta läser artiklar som "chockar" med upplysningen om att antiken var grällt bemålad, är detta ett tydligt exempel på en sådan kunskap som många tror på och som därför har varit "sann". Motbevisen i form av färgfragment kan dock te sig något mer övertygande än eventuella bevis för ett visst uttal under samma era. (Gissningsvis kommer också om några år  "avslöjanden" som kullkastar allt vi vet om kejsar Commodus.)

Hursomhelst, tillbaka till normföreställningarna rörande språket för en liten konklusion: Det är synbarligen upp till var och en att sätta nya normer för uttal, grammatik eller ordbildning. Trots denna vetskap verkar språkbrukarna  vrida och vända sig efter någon som kan korrigera dem. Man verkar liksom vilja att  det finns en gubbe med skägg som sitter och bestämmer allting. Men akademiledamöterna vägrar. Lärosätena vägrar. Fredrik Lindström vägrar. Tidningsredaktionerna vägrar. Irrläror sprider sig genom  självutnämnda profeter.

Ergo: Eftersom svensklärare, sedan språkråd och andra språkriktighetsmänniskor verkar ägna sig endast åt deskriptiv språklära och journalister får korrläsa sina egna texter, är den enda instans som fortfarande ägnar sig åt (påläst) preskriptiv språkriktighet i denna grammatiska anarki, känner jag och mina kloka kolleger att ett stort ansvar vilar på våra pekpinnar.

Vi claimar härmed språket. Nu är det vi som bestämmer att vi tar och skiljer på de och dem ett tag till va, och kom inte här med era presens particip med -s eller särskrivningar! För nu är det vi som har språket och makten och härligheten. Och om någon frågar dig vem det är som egentligen bestämmer över språket, är det enkla svaret: Det är min svensklärare som äger språket.

(Och det är våra normföreställningar som gäller!)

SKL tycker att jag ska vara mer på min arbetsplats om jag vill ha en icke definierad löneökning. Jag kanske ska flytta in...?

Igår var det minsann finbesök på Bäckäng, då språk- och bokveckan inleddes med Jonas Hassen Khemiri på scen i en välfylld aula (fastän tvingade dit under obligatorium tror jag att få elever ångrade sin närvaro). Språk och makt var rubriken och författaren gav exempel från sin egen hatbrevsinbox. Avsändarna bestod till största del av illiterata rasister som inte lärt sig reglerna för dubbelteckning av -m (åk hemm) eller effekterna av ett stilbrott (omedelbums). Det blir ju litet svårt att ta själva budskapet på allvar då, även om de under svärjandet av diverse eder framför sin önskan att låta förstöra skriftställarens alster i en "pappersmaskin".

Övriga uppskattade aktiviteter är bokloppisen, där jag funnit Flygts inbundna Underdog för en tia samt gjort mig kvitt deckare jag fått men aldrig läst.

Mindre hyllad är min språktipspromenad, som hittills lockat fyra (4) deltagare. Antagligen är det bara TV-spel och videovåld som tilltalar ungdomen idag...

Ibland när jag vill få mina elever att må riktigt dåligt, kan jag plocka fram Tysk höst av Stig Dagerman. Dagerman skickades 1946 ut av sin arbetsgivare Expressen för att beskåda och rapportera om ruinläggandet av tyska städer efter det bejublade krigsslutet och resultatet blev det bästa resereportage min kollega B. någonsin läst. Det är svårt att inte instämma.

Ett smakprov från Hamburg som jag tänkte bjuda på imorgon:

Fräulein S. och jag avslutar dagen i en före detta skoltoalett i Altona. Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far, sin hustru och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona.

Redan förra veckan startade den mentala tortyren av eleverna, då jag tvingade dem att se en dokumentär om Harry Martinsons bildspråk (väldigt bra, men litet svår, kanske), och tillät endast utträde ur rummet i händelse av vaccinering, vilket skedde med jämna mellanrum. När jag, i samband med en grundlig genomgång av Mimans symboliska innebörd såsom förebådare av självmordet, tände lysrören i salen, såg stackarna minst sagt svårmodiga ut, vilket jag först förknippade med reaktionerna på vaccineringen. Lika delar vaccinering och Martinson, blev svaret.

Får se vad litet dagermansk ångest kan göra för dem...

En av de mest frekventa frågorna jag som lärare i latin får, är (om man bortser från alla tatueringsförfrågningar) hur man egentligen uttalar sentensen veni, vidi, vici. Osäkerheten ligger i bokstaven c, som de flesta vill uttala som antingen ett s eller som en affrikator (tje-ljud med t-förslag).

-Ingetdera, svarar jag då, eftersom orden brukar läggas i Caesars mun och på den tiden uttalades alla c som svenskans k, dock med den skillnaden att man släppte ut litet mindre luft med sagda konsonant. Skulle däremot Augustinus (mot förmodan) sagt samma sak, kan vi nog anta att palataliseringen, som ljudförändringen kallas, har gjort vissa framryckningar och när vi möter Petrarca är den helt genomförd. Palatum är den hårda gommen och det är tungans närmande mot denna som avses med palatalisering och den sker när tungan har bråttom fram i munnen för att uttala de främre vokalerna. Detta är förklaringen till att italienaren uttalar sitt c hårt i Roberto Cavalli men mjukt i Gucci.

 Romersk vy, lånad från styleforstyle.it

Söndag:

Kliver in i det rökfria rummet som stinker rök

Hittar en död tusenfoting på heltäckningsmattan

Går ut och käkar med kolleger och en elev (kul att du ville följa med, Emil!)

Hittar ett pubeshår på lakanet (inte mitt eget)

Försöker läsa i den otillfredsställande belysningen

Överväger att förflytta läsningen till WC:t, där belysningen är riktigt bra

Försöker ignorera tågen som gnisslar mot spåren

Måndag:

Vrider på duschkranen

Inser att det bara finns kallvatten

Klär på mig utan att ha duschat

Går ned till frukosten med mössa över mitt otvättade hår

Får reda på hur man får varmvatten (tack, Jessica!)

Åker stadsrundtur

Går på museum

Åker mer stadsrundtur

Handlar loss på Willow Tea Room

Tillbaka till Euro Hostel

Gör ett mer framgångsrikt försök med duschningen

Käkar indiska tapas på Red Chilli (mums)

Åter till Euro Hostel

Lyssnar på partajande danskar, troligen under 18, då de vägrar lämna korridoren

Tisdag:

Får reda på att några av eleverna råkat i gängslagsmål under natten

Försöker reda ut fysiska och psykiska men

Tar med några elevspillror till Burns cottage i Alloway

Kollar in den skotska beachen i Air

Äter middag på mysiga Fratelli Sarti

Onsdag:

Heldag på buss till sydligare breddgrader (England)

Besöker Alnwick Castle, även känt som Hogwarts från Harry Potter-filmerna

Vidare mot Hadrianusmuren och Housestead's fort

Trampar i fårspillning (tack gummistövlar!)

Förpestar bussatmosfären under de tre timmar som hemresan tar

Sover ca 4 timmar (jäkla danskar)

Torsdag:

Vaknar megaförkyld

Tar tåget till Edinburgh

Besöker Writers' Museum

Släpar mig runt på Royal Mile och slottet

Köper fåniga souvenirer

Åker tillbaka till Glasgow och intar tapas på Cafe Andaluz

Sover flera timmar trots högljudda danskar

Fredag:

Inser att förkylmingen kan kallas PRAKT-förkylning

Stoppar handbagaget fullt med toapapper

Flyg mot Säve

Äntligen hemma

Utvärdering och konklusioner:

Vädret i Skottland är bättre än dess rykte.

Gummistövlar är bra att ha ändå.

Danskar är fulla.

I Glasgow talar man ett eget språk.

Våra elever är fantasktiska.

Robert Burns, superstar of Scotland