Ytterligare en studie som motsäger folkpartiets chimärer om andraspråkstalares inlärning: Här en undersökning från SU som visar att ämnesinlärning - i det här fallet matematik - på såväl svenska som modersmålet är gynnsam för inläraren.

Kom igen Björklund - det är på radion!

Frågade latineleverna om de ville se mina semesterbilder och de i kör: "Jaaa!"

En och annan fråga blev till och med ställd. Om Res Gestae, Caracallas termer och Trajanuskolonnen bl.a Det värmer i själen.

Jag har sagt det förut. När ska skolan börja styras av vetenskap i stället för  av Björklund? Björklund har sedan en månad haft ansvaret för all utbildning från förskola till forskning, då man avskaffade högskole- och forskningsministerposten. Lyckat!

I en av landets aktade morgontidningar hängiver jag mig under lördagförmiddagen åt en av mina svagheter - att läsa dödsannonserna. Risken att runan tillägnas någon jag känner är minimal, då det inte är lokalblaskan, men jag gillar att fundera över namntrender, hur gamla människor blir, vilken symbol deras anhöriga väljer att signifiera den döda släktingens levnad etc. Ibland blir jag till och med lite sugen på att fylla i mitt eget Vita arkiv, men jag har fortfarande inte fattat något beslut i frågan Sista vilan.

När jag nu låter blicken svepa över veckans och liemannens skörd sätter jag sånär mitt hälsote i vrång strupe. Ett malplacerat tankstreck är det som stör mitt ordningssinne. Kvinnan, vars dubbla efternamn våldförts på, kan nu knappast vila i frid; i stället för Xson-Yson heter hon nu Xson - Yson.

Tankstrecket är - till skillnad från bindestrecket - ett skiljetecken. Detta skiljetecken kan bl.a användas ungefär som semikolon (vars bruksregler också verkar tämligen oklara för dess många flitiga användare), d.v.s att satsen eller frasen som följer tecknet innebär en förklaring eller ett förtydligande av tidigare nämnda information. Tankstrecket kan också ersätta parentesen med inskjuten information inuti satsen eller markera en paus varpå något oväntat följer.

Kanske är damens andra efternamn en förklaring på det första, kanske är det tänkt att tankstrecket ska förbereda läsaren på oväntad fakta, men mer troligt är att detta skiljetecken också är ett tecken på språkanvändarnas osäkerhet. Hade felet uppträtt i villken annan text som helst, hade jag troligen inte bemödat mig om att beklaga mig offentligen, men i en dödsannons borde kraven på korrekthet och exakthet vara högre av respekt för situationen och de anhöriga.

Läs Heinrich von Kleists novell Markisinnan von O. för att upptäcka litteraturhistoriens mest betydelsefulla tankstreck!

Är romanen ett lämpligt medium för debatt? Detta var frågan under ett fredagsseminarium på Bok- och bibliotek, där Kristofer Lundström sökte svar hos Maria Sveland (mest känd som skapare av Bitterfittan), vars nyutkoman roman Att springa behandlar incest och patriarkala maktstrukturer, och Katarina Wennstam, som författat tre romaner om sexbrott, våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. Jo, det går alldeles utmärkt, vilket kanske inte är en helt överraskande slutsats, då just debatterandet i romanen var en av Brandes "Hovedströmninger i det nittende Aarhundredes Litteratur", en rörelse som knappast har avstannat.

Synen på skönlitteraturen som opinionsbildare, menar både Wennstam och Sveland, är emellertid inte alltid helt uppskattande. Bland journalister smäller reportageboken högre och bland skönlitterära skriftställare anses det fult att ha en agenda med sitt konstverk.

Det sistnämnda håller jag bara delvis med om. I realismens barndom kriteriserades de verklighetsavbildande romanerna för att äga alltför litet konstnärligt värde. Idag åker Anna Odell på däng från självaste kulturministern för att hennes exjobb inte skulle vara konst. Jag tror att det "fula" i konst som driver debatt, kan ligga i att huvudsyftet just är att driva debatt. Inte att skapa konst. Man berättar en berättelse, som griper tag och får läsaren att undra över hur det egentligen står till med vårt Sverige, ett mycket hedervärt syfte, men man har kanske inte gjort något nyskapande för litteraturen. Kanske blir skönlitteratur som aspirerar till Aftonbladets ledarsida ibland även övertydlig i sitt syfte (kommentar från vis kollega). Däremot tror jag att Maria Sveland når en större publik än t.ex Sofia Rapp Johansson, som gör överggreppen till lyrik, en krock som mångdubblar effekten, men som kanske också gör berättelsen mer svårtillgänglig.

Framtidens litteraturhistoriker kommer troligen se de debattdrivande romanförfattarna som något tidstypiskt inom just romankonsten. Men med all heder åt Wennstam och Sveland för det de gör, för det behövs, så är det kanske ändå inte Jättestor Konst.

Fröding tyckte såhär:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Ur Idealism och realism (Nya dikter, 1894)

Skolresa. Klassen, jag och kollegerna bytte Bäckäng och bamba mot Highlands och haggis (pars pro toto). En idog följare av Nugae kanske minns förra årets skoltripp med samma destination och oroar sig eventuellt över den påvra inkvarteringen; vi kunde dock lättade andas ut när vi klev in på det uppgraderade boendet, utan vare sig berusade danskar, könshår, brandlarm eller kallduschar.

Glasgow visade sig från sin bästa sida och inte heller solen blygdes, undantaget en blöt onsdagförmiddag, då utflyktsmålet Alloway hägrade. Alloway är mest känt för att ha framfött Skottlands mesta superstjärna Robert Burns, som också var huvudanledningen till denna vår utflykt. Vi hade noga förberett oss genom att läsa Tam O'Shanter, men ungdomarna såg skeptiska och morgontrötta ut och jag försökte öka det frivilliga deltagandet genom att locka med solsken och 3D-glasögon (upplevelsecentret i Burns National Heritage Park skulle ge The Tam O'Shanter Experience, en audiovisuell upplevelse av Burns mest episka dikt [so I was told]). Övertalningskampanjen resulterade i att sju vågade livet och följde med på tåget till Ayr för vidare transport till Alloway.

Solskenet lät emellertid vänta på sig och stugan där Burns var född var väl måttligt spännande. Köksträdgård och träsnidade höns tilltalar troligen få tonåringar. Vad med upplevelsecentret då? Jo, det var stängt. Inga 3D-brillor och hyfsat med nederbörd alltså. Men molnen skingrades efter lunch och adepternas svenskfröken försökte ge dem en "experience" genom att genskjuta dem på vägen till Old Kirk, ni vet, där Tam såg häxorna, för att strax därpå imitera desamma  (häxorna) i syfte att skrämma dem (de unga adepterna). Uppdraget slutfördes med viss framgång och vi fick därefter en fin promenad ner till Brig O'Doon, där O'Shanters märr berövades sin svans av en uppretad häxa.

Old Kirk

Utvärderingen av utflykten blev försiktigt positiv: Det var i alla fall ingen som ångrade att de följde med.

Burns som kylskåpspoesi

Bokförrådet i källaren behövde ett fräshare namn och jag samlade in förslag från svensklärarna, som frekventerar lokalen tillsammans med bibliotekarierna och en och annan discipel. Missade visst att tillfråga engelsklärarna, men då uppskattningsvis hälften av mina ämneskolleger besitter denna dubbla ämneskompetens tänkte jag att det nog var lugnt.

Vi fastnade ganska snabbt för "Röda rummet", trots att ingenting i detta fönsterlösa rum påminner om Berns überdekorerade utskänkningslokal, men den litterära referensen bländade oss:

-Om vi målar dörren röd (se där en objektiv predikatsfyllnad), tänkte vi, så kanske...

Beslut fattades och skolans flinka vaktmästare skred strax till verket.

Nu är ju inte Strindberg den enda skriftställare som omskrivit ett rött rum, vilket delar av engelsklärarkollegiet noga påpekade när de hörde om vårt dristiga tilltag. Unga Jane Eyre blev inlåst i the red room, hemsökt av en hädangången släkting. Bestraffning, mörker och spöken, var det något vi ville alludera på?

I ett desperat försök att vända situationen plockade jag fram Moulin Rouge och den mest sårade av kollegerna utlovade, efter denna medhårs bearbetning, cancan vid bokutlåning.

Till min förtjusning har nu dörren nyansen pompejanskt röd, vilket skapar helt andra associationer hos undertecknad.

Och vid närmare eftertanke ligger Inferno, skolans undre regioner, alldeles i närheten - mycket passande. Nästa projekt blir gissningsvis Purgatorio.

En ganska stor folkhop har samlats på bron. En inte alltför atletisk kille i röda speedos klättrar över broräcket, ser ut att förbereda sig mentalt på de 25 meter luft som skiljer honom från floden Neretva. Till sist drar han efter andan och släpper taget om räcket...

Bron vi står på heter Stari Most och har givit namn åt staden Mostar, där vi gör dagens sista stopp. Nu är den gamla osmanska staden en av Herzegovinas största turistmagneter, inte minst tack vare denna smäckra bro, som med sitt enda brospann förenar bosniaker och kroater - symbolik, vars innebörd ställdes på sin spets i november 1993, då bron förstördes av kroaterna. Bosniaker och kroater hade tidigare varit allierade, men frestade av serbernas erbjudande att dela upp Bosnien mellan sig, hade kroaterna nu vänt på kappan (dock ej för sista gången). Broväktarna, de två tornen Helebija och Tara, kunde bara se på när Stari Most dukade under för de kroatiska granatattackerna.

1566 stod bron klar. Brobyggaren Mimar Hajrudin valde att betrakta invigningen från en intilliggande kulle, för att kunna ta till sjappen ifall bron händelsevis skulle braka ihop, precis som testbron i mindre format hade gjort. Brons konstruktion, med ett enda valv, ansågs riskabel, vilket Hajrudin förstås insåg. Istället för bropelare är det brons båda mot varandra stöttande sidor som håller den på plats och för att göra stenen lättare hade man drillat små luftkanaler genom den. Allt som allt hade det tagit 15 år att färdigställa bron. Hajrudin kunde emellertid andas ut - den höll. Åtminstone i några hundra år till.

Under vår bosniska odyssé har vi sett många begravningsplatser, såväl kristna kyrkogårdar som muslimska gravplatser. Här i Mostar pekar vår guide ut en integrerad gravplats. De kristnas grå granit sida vid sida med muslimernas vita marmor. Före kriget beboddes Mostar av lika delar muslimer, kroater och serber och just denna stad hade högst frekvens av blandäktenskap i hela Bosnien-Herzegovina. Återuppbyggnaden av Stari Most innebar inte bara en rekonstruktion av en gammal bro, utan också ett försök till försoning mellan folken. Bron återinvigdes 2004. Få serber har dock återvänt.

På bron kan man höra flera olika språk. Franska turister, svenska gymnasielärare och en laddning italienska seniorer har samlats för att se tilldragelsen. Man hör knappt plasket när mannen plumsar i floden; det är för långt ned. De röda badbyxorna skymtar snart mot Neretvas gröna vatten. Acta est fabula - plaudite!