Är romanen ett lämpligt medium för debatt? Detta var frågan under ett fredagsseminarium på Bok- och bibliotek, där Kristofer Lundström sökte svar hos Maria Sveland (mest känd som skapare av Bitterfittan), vars nyutkoman roman Att springa behandlar incest och patriarkala maktstrukturer, och Katarina Wennstam, som författat tre romaner om sexbrott, våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. Jo, det går alldeles utmärkt, vilket kanske inte är en helt överraskande slutsats, då just debatterandet i romanen var en av Brandes "Hovedströmninger i det nittende Aarhundredes Litteratur", en rörelse som knappast har avstannat.

Synen på skönlitteraturen som opinionsbildare, menar både Wennstam och Sveland, är emellertid inte alltid helt uppskattande. Bland journalister smäller reportageboken högre och bland skönlitterära skriftställare anses det fult att ha en agenda med sitt konstverk.

Det sistnämnda håller jag bara delvis med om. I realismens barndom kriteriserades de verklighetsavbildande romanerna för att äga alltför litet konstnärligt värde. Idag åker Anna Odell på däng från självaste kulturministern för att hennes exjobb inte skulle vara konst. Jag tror att det "fula" i konst som driver debatt, kan ligga i att huvudsyftet just är att driva debatt. Inte att skapa konst. Man berättar en berättelse, som griper tag och får läsaren att undra över hur det egentligen står till med vårt Sverige, ett mycket hedervärt syfte, men man har kanske inte gjort något nyskapande för litteraturen. Kanske blir skönlitteratur som aspirerar till Aftonbladets ledarsida ibland även övertydlig i sitt syfte (kommentar från vis kollega). Däremot tror jag att Maria Sveland når en större publik än t.ex Sofia Rapp Johansson, som gör överggreppen till lyrik, en krock som mångdubblar effekten, men som kanske också gör berättelsen mer svårtillgänglig.

Framtidens litteraturhistoriker kommer troligen se de debattdrivande romanförfattarna som något tidstypiskt inom just romankonsten. Men med all heder åt Wennstam och Sveland för det de gör, för det behövs, så är det kanske ändå inte Jättestor Konst.

Fröding tyckte såhär:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Ur Idealism och realism (Nya dikter, 1894)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...