Är romanen ett lämpligt medium för debatt? Detta var frågan under ett fredagsseminarium på Bok- och bibliotek, där Kristofer Lundström sökte svar hos Maria Sveland (mest känd som skapare av Bitterfittan), vars nyutkoman roman Att springa behandlar incest och patriarkala maktstrukturer, och Katarina Wennstam, som författat tre romaner om sexbrott, våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. Jo, det går alldeles utmärkt, vilket kanske inte är en helt överraskande slutsats, då just debatterandet i romanen var en av Brandes "Hovedströmninger i det nittende Aarhundredes Litteratur", en rörelse som knappast har avstannat.

Synen på skönlitteraturen som opinionsbildare, menar både Wennstam och Sveland, är emellertid inte alltid helt uppskattande. Bland journalister smäller reportageboken högre och bland skönlitterära skriftställare anses det fult att ha en agenda med sitt konstverk.

Det sistnämnda håller jag bara delvis med om. I realismens barndom kriteriserades de verklighetsavbildande romanerna för att äga alltför litet konstnärligt värde. Idag åker Anna Odell på däng från självaste kulturministern för att hennes exjobb inte skulle vara konst. Jag tror att det "fula" i konst som driver debatt, kan ligga i att huvudsyftet just är att driva debatt. Inte att skapa konst. Man berättar en berättelse, som griper tag och får läsaren att undra över hur det egentligen står till med vårt Sverige, ett mycket hedervärt syfte, men man har kanske inte gjort något nyskapande för litteraturen. Kanske blir skönlitteratur som aspirerar till Aftonbladets ledarsida ibland även övertydlig i sitt syfte (kommentar från vis kollega). Däremot tror jag att Maria Sveland når en större publik än t.ex Sofia Rapp Johansson, som gör överggreppen till lyrik, en krock som mångdubblar effekten, men som kanske också gör berättelsen mer svårtillgänglig.

Framtidens litteraturhistoriker kommer troligen se de debattdrivande romanförfattarna som något tidstypiskt inom just romankonsten. Men med all heder åt Wennstam och Sveland för det de gör, för det behövs, så är det kanske ändå inte Jättestor Konst.

Fröding tyckte såhär:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Ur Idealism och realism (Nya dikter, 1894)