I en av landets aktade morgontidningar hängiver jag mig under lördagförmiddagen åt en av mina svagheter - att läsa dödsannonserna. Risken att runan tillägnas någon jag känner är minimal, då det inte är lokalblaskan, men jag gillar att fundera över namntrender, hur gamla människor blir, vilken symbol deras anhöriga väljer att signifiera den döda släktingens levnad etc. Ibland blir jag till och med lite sugen på att fylla i mitt eget Vita arkiv, men jag har fortfarande inte fattat något beslut i frågan Sista vilan.

När jag nu låter blicken svepa över veckans och liemannens skörd sätter jag sånär mitt hälsote i vrång strupe. Ett malplacerat tankstreck är det som stör mitt ordningssinne. Kvinnan, vars dubbla efternamn våldförts på, kan nu knappast vila i frid; i stället för Xson-Yson heter hon nu Xson - Yson.

Tankstrecket är - till skillnad från bindestrecket - ett skiljetecken. Detta skiljetecken kan bl.a användas ungefär som semikolon (vars bruksregler också verkar tämligen oklara för dess många flitiga användare), d.v.s att satsen eller frasen som följer tecknet innebär en förklaring eller ett förtydligande av tidigare nämnda information. Tankstrecket kan också ersätta parentesen med inskjuten information inuti satsen eller markera en paus varpå något oväntat följer.

Kanske är damens andra efternamn en förklaring på det första, kanske är det tänkt att tankstrecket ska förbereda läsaren på oväntad fakta, men mer troligt är att detta skiljetecken också är ett tecken på språkanvändarnas osäkerhet. Hade felet uppträtt i villken annan text som helst, hade jag troligen inte bemödat mig om att beklaga mig offentligen, men i en dödsannons borde kraven på korrekthet och exakthet vara högre av respekt för situationen och de anhöriga.

Läs Heinrich von Kleists novell Markisinnan von O. för att upptäcka litteraturhistoriens mest betydelsefulla tankstreck!