På en husvägg i centrala Sarajevo har någon klottrat på svenska: Glöm aldrig Srebrenica! Idag, 11 juli, är det femton år sedan de Mladic-ledda serbiska styrkorna intog staden och de alltför underlägsna holländska FN-trupperna överlät den muslimska befolkningen åt ett ofattbart grymt öde.

Juni 2010. En resa i studiesyfte med kollegerna tar oss till Bosnien. Med basläger i Sarajevo tar vi oss runt i det förtrollande bosniska landskapet. Stundom minerad terräng, stundom turistparadis. Alltid kulhålen i husen.

Österut, mot Srebrenica. Vackra vägar, med gröna kullar och betande får, vilket leder tankarna till en Bollywoodfilm inspelad i Schweiz. Skönheten är emellertid extremt förrädisk, vilket dödskalleförsedda avspärrningar längs vägen gör oss varse. Vår guide tror att det kommer ta runt 50 år innan landminorna är borta. Vi stoppas också på vägen av ordningsmakten, som först talar om vägarbete, men när trafiken väl släpps på, verkar det snarare handla om minröjning. De medresenärer som har bott i trakten menar att allt är båg och att man egentligen vill försvåra framkomligheten i och med uppmärksammandet av att det i år är 15 år sedan massakrerna på över 8000 bosnienmuslimer. Den bosniska landsbygden är som sagt vacker, men det går nästan inte att åka igenom en enda by, där husen inte är sargade av kriget.

När vi några timmar senare når Potocari, platsen utanför Srebrenica som hyser gravfältet och minnesplatsen över de mördade, är det svårt att hålla känslorna stången. Området är groteskt till sitt omfång och listan över offren breder ut sig till obegriplighet. Tysta går vi runt och försöker fatta.

En lokal ciceron tar oss med över vägen, till en tom fabriksbyggnad, där muslimer från området sökte skydd hos FN, en frizon som snart skulle bli skådeplats för organiserandet av de följande massakrerna. Nu är fabriken istället en plats för hågkomst, de kvarvarandes berättelser och minnet av de döda. Man visar oss en dokumentär om de där julidagarna för femton år sedan, om kvinnornas hopp att få återse sina makars och söners benknotor, som kan ha blivit utspridda i olika massgravar, sedan man flyttat runt liken för att försvåra identifiering. Montrar med de mördade männens historier, deras tillhörigheter. En näsduk. Ett fickur...

Staden Srebrenica domineras idag av serber, men många muslimer har valt att  trots allt knyta ihop då och nu, att återvända till platsen där de levt sina liv, men kanske framför allt att stanna nära sina döda. Återvändandet kulminerar under dessa minnesdagar och uppmärksammas världen runt. Försoning verkar dock avlägsen.

 

Cecilia

26 juli 2010 17:12

Välskriven och utmärkt resebetraktelse! Man både önskar åka tillbaka och inte.

http://ceciliasinredning.blogspot.com

 

Nugae

27 juli 2010 00:17

Tack Cecilia! Ja, det var verkligen en jobbig upplevelse, men ingenting man önskar var ogjort!

http://www.hannanordlander.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...