Den första solstrimman landar på min balkong vid ett-tiden. Jag får luta mig litet ut för att bländas av den, men brukar trots höjdskräck (jag bor ju på andra våningen) trycka upp mig mot räcket för att kanske bli litet brun. Medan jag fäller bak ryggstödet går signaturen till Sommar i P1 och jag låter nostalgin föra mig tillbaka till barndomens somrar, där samma melodi blandades med mors slammer i köket. I min radioapparat får jag också det där skräniga, burkiga ljudet, som man knappast uppnår genom att streama via hemmabiohögtalaranläggningen.

Andres Lokko var idag programmets värd och mina förväntningar var höga - han brukar ju faktiskt ha något att säga. Och det hade han också. Jag fick bl.a höra om hur hans modersmål invaderats av anglocismer på syntaktiskt, morfologiskt och lexikalt plan. Inte fonologiskt, i alla fall inte än. Fast så himla mycket mer vet jag inte riktigt om han sade egentligen, eftersom merparten av sändningstiden upptogs av musik. Det kändes litet som ett P3-program, där ämnet kan vara intressant, men där man så fort man närmar sig 10 sekunders prat sätter på en poplåt. Frustration, kom till sak!

Det är därför jag lyssnar på P1. Mycket snack, ingen musik. Programmen handlar om språk, ekonomi, historia, litteratur. Und so weiter. Man låter sakkunniga komma till tals i stället för att låta lyssnarna ringa in och berätta om något pinsamt de har gjort. Under en roadtrip med farsan och syrran försökte vi lyssna på P3, men fick helt enkelt nog av könsord och tryckte in ett kassettband med  typ Flamingokvintetten istället. Ni fattar.

OK, nu kanske jag överdriver något, men min poäng, Andres, är: Litet mer prat och litet mindre musik nästa gång! Tack!

P.S Jag gillar musik. Ibland åtminstone.