Bloggtorka, jag vet. Inspirationen har inte valt att infinna sig samtidigt som internetuppkopplingen behagar fungera. Hursomhelst befann jag mig häromdagen på Gustav III:s antikmuseum på Stockholms slott, ett museum vars främsta skrytobjekt består av hellenistisk skulptur, inhandlad i Rom av ingen mindre än Gustav själv (jodå, han fick pröjsa en hel del).

Den mindre hallen hyser bl.a porträtt av olika kejsarfamiljemedlemmar, även om den som namnat porträtten visst chansat en del. Den större salen var ursprungligen planerad som växthus, fastän Tessins tänkta medelhavsvegetation klimathotades svårt av den nordiska väderleken. De enorma fönstrena ger i alla fall ett bra ljusinsläpp på de nio muserna som tillsammans med Apollon och Minerva hamnar i blickfånget när vi beträder galleriet.

Längst bort i salen ligger Endymion, larger than life,  och sover sin eviga sömn, "skön med lågande hy och slutna ögon". Vår ciceron låter sig tjusas av berättelsen om den gudomliga Selene och den alltför mänsklige Endymion och drar paralleller till Twilight (den omöjliga kärleken mellan Bella och Edward samt att både Edward och Endymions marmorkropp faktiskt glittrar). Skulpturens äkthet är omtvistad och det ryktades att påven lurat på kungen en samtida kopia, men sakkunniga verkar nu överens om att det rör sig om ett romerskt verk, dock med tillägg från 1700-talet.

Vi får se några uppmuntrande exempel på recycling: en familjegravurna återanvänd som fontän, en satyr som omarbetats till Agrippas och Julias son Lucius, som med ett misstänkt lågt hårfäste avslöjar de forna hornen, nu överhöljda av lockar. Också en av muserna verkar ha ett annat förflutet - hennes dansmoves verkar fordom ha varit tänkta som ett stadigt tag i en vattenurna. Och omgiven av de nio muserna ståtar Apollon, vars fejs är slående likt kung Gustavs, den upplyste despotens, eget.

Gustav III:s antikmuseum håller bara öppet under sommarhalvåret; vintertid rekommenderas istället/också Medelhavsmuseet.