Din frisyr kan vara ett statement, det visste du nog. The Beatles, Marcus Aurelius och alla emos på min skola får tjäna som bevis på det. Men en frisyrhistoria jag tidigare visste föga om, är att du med en kort frilla under förrförra sekelskiftet indirekt sade följande: Jag gillar inte Napoleon.

Det visste konstnären Caspar David Friedrich, aktuell med utställning på Nationalmuseum, som klippte sig i en politisk frisyr. Han var korthårig. Han var revolutionär. 

Revolutionär var på sätt och vis även hans bildkonst, som utmanade det rena avbildandet med orden: "Målaren ska inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han dock inget inom sig bör han även avstå från att måla vad han ser framför sig."

Med detta som credo blir Friedrichs verk fulla av symboler för liv, död, tro och hopp. Romatikens naturbilder är inte bara avbildningar av stenar och granar och månskensnätter, utan innehållsmättade i sina detaljer. Därmed blir det inte enbart konstnären som är skaparen, utan betraktaren är också medskapare till verken i och med sin tolkning.

Om vi som exempel tar bilden nedan (Vinterlandskap, National Gallery, London), så är det inte bara en bild av en kyrka, ett par granar och några stenar, utan alla motiv har sin symboliska innebörd. Granen står för människans starka tro, som i symmetri med kyrktornet nog ska visa på balansen mellan den andliga och den kroppsliga världen. Stenarna symboliserar också en bergfast tro, mot vilken man kan vila sig (och då behöver man kanske inte sina kryckor längre). Kyrktornen anas borta i dimman, liksom den andliga världen, som vi inte kan se klart, men vi vet att den finns därborta (åtminstone trodde sig Caspar veta). Krucifixet talar för sig självt.

Caspar David Friedrich - Den besjälade naturen hänger kvar på museet till 10 januari. Tisdag till fredag kl. 13 ges också introduktion i Hörsalen - mycket lärorikt. Rekommenderas.