Rökstenens runrader har, enligt fredagens SvD Kultur, fått sin musikaliska form av Karin Höghielm, som med bl.a lyra och brasstrio uruppför i Linköping nästa helg. Då blir ju nordistnörden i mig smått nyfiken på språkdräkten - har de lärde äntligen kommit överens om hur man ska tolka stenen och hur man ska uttala alla ljuden?

Min uppspelthet dämpas avsevärt av ett radioinslag, där Höghielm förklarar att hon utgår från stenens betydelse som minnessten och att hon gör en intuitiv tolkning av "textfragmenten". Hm...

Jag tackar filologin och nordistiken för sin noggrannhet och sin saklighet, som jag förstår kan vara litet svår att bibehålla, då rökstenens chiffer gärna sätter fantasin i rörelse. Stenen skall visst vara litet som geni-krysset, fast mycket, mycket svårare och därtill ihopsatt av en klurig jäkel (Varin) för ungefär 1200 år sedan.

På sätt och vis kan jag faktiskt tycka att det är litet trevligt att ha mysterier av detta slag kvar här i världen. Då kan intuitiva poeter och komplottsökande författare som D. Brown finna näring till sina alster. Och hur kul skulle egentligen Rökstenen vara om dess gåta låg i öppen dager? Som att få facit till svåraste sudokut?