TV4-nyheterna meddelar att folkpartiet föreslår en obligatorisk medborgarkurs för den som vill ha svenskt medborgarskap. Svenska värderingar ska stå på schemat, exempelvis att det är viktigt att komma i tid om man bor i Sverige. Det tycker jag verkar litet konstigt, eftersom olika svenskar tycker att det är olika viktigt att komma i tid. Undrar just vems värderingar det är tänkt att invandrarna ska lära sig.

Punktlighet var det enda exemplet som togs upp i nyhetsinslaget, men här har jag ytterligare några förslag på lektioner i hur man smälter in bland svenskarna:

Jämställdhet: Här är det jämställt. Män tjänar mer än kvinnor, men det är ju för att kvinnan är vårdande till sin natur och vill ta de sämst betalda jobben.

Kollektivtrafik: Vi åker tillsammans. Men vi pratar inte med varandra.

Miljö: Här i landet handlar vi KRAV-märkt och ekologiskt. Fabrikerna, dom flyttar vi till Kina och Estland.

Grannsämja: Att komma överens med sina svenska grannar är viktigt. Tag därför bort luddet i tvättstugan.

Kurslitteratur från Bokia.se

   Björn Söder (sd) vill bo i Bullerbyn. Med bullbak och kalvar och gärdesgårdar och kärnfamilj och skridskor och lanthandel och höskullar och kanske litet bus med fröken. Det enda som hotar idyllen är en vresig skomakare. I sitt tal inför de s.k landsdagarna visar han förståelse för att helgonförklarade Astrid Lindgrens böcker skildrar ett äldre samhälle. Han uppvisar emellertid ingen större medvetenhet om att Emil i Lönneberga och bullerbyböckerna är fiktiva. Påhittade. Sagor.  

Men Bröderna Lejonhjärta verkar han i alla fall ta för skönlitteratur, då han kallar den "fantasyroman". Desto konstigare blir då liknelsen mellan brödernas kamp mot den onde Tengil med sd:s kamp mot förräderiet i riksdagens korridorer. Efter tal om svek från regering och fackföreningar (Tengil?) samt citat av Rocky Balboa avslutar Söder med litet nationalistiska folkhemstankar från 30-talet.

Valet av barnböcker som referenser indikerar utvecklingsnivån och litteraciteten hos målgruppen som med sina stående ovationer bejublar enfalden. Vad kommer härnäst? Elsa Beskow? Kanske får de färgglada tanterna påhälsning av farbror Brun...

Till sist: När Skorpan ropar åt sin älskade bror att han "ser ljuset", så är det i sitt dödsögonblick, strax innan han övergår i en annan existens. Om sverigedemokraterna, likt Skorpan, ser ljuset, så går det bra för min del. Stoppa Björnligan!

Läs Söders tal här.

Idag är jag litet elak, men ämnar gottgöra vid senare tillfälle.

Carolina Gynning bedriver numera skrivarskola i DN:s hägn. Under rubriken Vardagens dramatik kan du t.ex i ett 18 sekunder långt filmklipp (de första fyra sekunderna är vinjett) höra och se Carolina själv tipsa om att man inte behöver berätta om att man åker till USA, utan att man kan lära sig att beskriva sin vardag.

Vid en snabb titt på Carolinas egen blogg kan jag ge en ännu kortare skrivkurs:

1. Skriv ihop!

2. Var sparsam med dubbel- och trippelteckning av vokaler!

Allom bekant är det väl, att Google ämnar scanna och publicera ALLA böcker på webben. Utan att fråga om lov har de redan publicerat sisådär en 10 miljoner verk. Rätt eller fel var frågan i P1 morgon, där Rick Falkvinge (piratpartiet) tvekade innan han osmidigt undvek frågan och påstod att det är en väldig kulturgärning att tillgängliggöra hela 1900-talets bokskatt, som ligger och vittrar bort. Jag vill minnas att han använde uttrycket vittrar bort minst två gånger.

Rick, vilka böcker är det som vittrar bort?

Är det Proust? Selma Lagerlöf? Dostojekvskij? Kanske Hjalmar Söderberg? Thomas Mann? de Beauvoir?

Rick, jag kan försäkra dig om att 1900-talets litteraturskatt läses och ständigt uppskattas av nya läsare, t.ex intelligenta ungdomar på min skola. Tillgången utgör intet problem. Varför inte göra ett studiebesök på närmsta folklbibliotek i syfte att ansöka om lånekort. Det är gratis!

Jag har aldrig varit i Thailand. Jag kan inte bugga och inte gillar jag öl något vidare. Kollar helst inte på inrednings-TV med Martin Timell, är ganska skeptisk till foppatofflan och tackade nej till klassåterträffen (den här gången). Spyr på operapop.

Däremot har jag besökt Mallorca, solat solarium sedan förpubertal ålder och käkar alltsomoftast en nattburgare på Donkan. Jag tycker att karaoke kan vara rätt kul och såg nästan alla avsnitt av Den rätte för Rosing. Dessutom har jag sistförliden helg synts (och hörts) skråla Livin' on a Prayer på ett så svennigt ställe som Harry's.

Detta är symptomen. Diagnos: Svenne Banan?

På väg till grillfesten (hur svennigt är förresten det på en skala?) i kompisens bil med P3-inställningar (lyssnar annars sällan till musikkanaler) fick jag höra Promoes nedsättande, men i övrigt svängiga låt. Radioshowens diskussion rörde sig sedan mest om vem som egentligen skulle komma att ta låten till sitt hjärta - var det inte snarare Svenne Banan själv som diggade den, utan att fatta dess pejorativa innehåll?

Antagligen är det det absolut värsta som kan inträffa. Bli en svenne utan att veta om det. Bli häcklad och skrattad åt (inte med). Titta på melodischlagerfestival.

Ärligt - det här är det ängsligaste jag har hört.

Vem är så upptagen av att hålla sig på rätt sida gränsen, vem är så upptagen av att peka och skratta, vem är så upptagen av att göra ett rastaskägg av sitt eget navelludd, att han glömmer bort att ha kul?

Inte är det Svenne Banan.

Svenne Banan har kul. Han sjunger singstar på 30-årspartajet i den hyrda sportstugan. Han går på sin högstadieåterträff och pratar med alla. Han kollar på allsvensk fotboll och gör det med inlevelse. Till helgen lägger han sin laxkotlett på engångsgrillen och häller upp ett glas chardonnay ur pappförpackningen. Kanske sjunger han en snapsvisa alla redan har hört, kanske med en litet sexistisk ordvits. Kanske, men bara kanske, trycker han på Promoes låt och trallar med, utan att veta att det är honom den handlar om. Men han har kul, om än oreflekterat.

Vem vill vara ängslig, elak och spefull? Inte jag. Jag ska bli en schlagerbanan. Med lådvin på fredag.

I jakt på aktuella kröniketexter stötte jag av en slump på en referens till den s.k humorsiten 1000 apor. Det visade sig vara relativt enkelt att hålla sig för skratt, då humorn består av dels uppdiktade elakheter dels fiktiva intervjuer med kändisar som parodierar sig själva på ett sorgligt vis. Inte en enda gång lyckades jag skratta, trots att jag vanligen uppskattar såväl ironi som parodi.

Det som mest frapperade var den uppblåsta uppmärksamheten inslagen fått - långa kolumner av kommentarer, vars upphovsmän tydligen vikt sig tredubbelt av skratt åt att en av sitens medarbetare kallat en robinsondeltagare bög och en annan för avliden i tsunamin. Ha ha! Eller...?

Paul Grice's konversationsregler dök osökt upp i mitt medvetande. Dessa går ut på att man ska tala sanning, bara säga det som är nödvändigt och relevant samt att säga det på begripligt sätt. Den regel, som jag tror ap-sitens skapare bryter mot, är den om nödvändigheten. Om man måste kalla en demokrati för en demokrati, så är det nog något lurt bakom. Och om man måste kalla en humorsite för en humorsite, så är den kanske inte heller så kul.

Det händer att jag läser en eller annan modetidning och ibland slår det mig hur vansinniga endel trender är:

Shorts/hotpants:

Oftast ser det helt okej ut när du står upp. Vid sittande ställning måste du kontrollera dina benrörelser, så att låren inte flyter ut och antar en barbapappa-liknande form. Är det varmt, vilket det ofta är när man bär shorts, får du akta dig så att du inte klibbar fast vid alt. halkar av stolen. Om du (lyckliga) inte har några celluliter, kan jag garantera att du från ögonblicket du reser dig upp och någon timma framåt frå prova på hur det känns (inte kul).

Stilettklack:

Slitaget på den minimala ytan kräver stora omkostnader i form av omklackning, om du inte går som tillverkarna rekommenderar; i en skokartong fann jag en bipacksedel, var man uppmanade bäraren av skorna att sätta ned tån först och hälen lite lätt efteråt. Vem kan gå så? Tråkigt nog tog bipacksedeln inte upp de vanligaste biverkningarna.

Low waist:

Tack och lov får vi ha hög midja ett tag till! Vill jag visa cracken för alla så fort jag sätter mig ned? Svar: nej!

Hatt:

Flera modetidningar rekommenderar hatt och jag gillar verkligen huvudbonader. Fast jag kan inte hjälpa att jag känner mig en aning utklädd och om jag bär hatt en lördagkväll blir jag osvikligen utsatt för mina medmänniskors lustiga kommentarer. Många tror också att det är okej att lyfta på hatten utan att fråga samt prova den. (Samma sak gäller peruker.)

Skinnbyxan:

Jo, den är tyvärr på väg tillbaka! Den som funderar på att inhandla dylikt plagg vill jag påminna om avsnittet i Vänner, där Ross lilla skinnbyx-missöde utgör ett avskräckande exempel.

Pennkjol:

Snyggt, men inte snabbt. Iförd detta plagg kan du endast ta ett steg i taget uppför trappan.

Peep-toe:

Också jättefint, men det finns både effektivare och skonsammare sätt att amputera stortån.

Kuvertväskan:

Rouge, plånka, läppbalsam, nyckelknippa, telefon, tuggummi, läppstift, paraply - vart ska jag stoppa alla nödvändigheter? Det brukar sluta med att jag får ta med en extra plastpåse som jag har alla viktiga grejer i.

Medger dock att jag mer än gärna utstår dessa smärre obehagligheter bara för att få känna mig lite fin (gäller emellertid inte skinnbyxan).

Efter helgens stora begivenhet (melodifestivalen) kan vi nu utse vinnarna i det riktigt tunga kategorierna:

Snyggast klänning: Kvinnliga programledarens första klänning (den svarta)

Fulaste frisyren: Bulgariske trumslagarpojkens permanentade 80-talshockeyfrilla

Fulast outfit: Inte, som man kanske skulle kunna tro, Ukrainas julgranspynt, utan baltiska il divo-numrets slitna jeans, frack och hög hatt. Vem har stylat dem?  Jan Johansen?

Töntigaste dansen: Med viss konkurrens från Greklands pojkpopdansare utsågs Storbritanniens flygplansdans till det pinsammaste dansnumret.

Kille man inte vill ligga med: Moldaviens långhåriga dansare eller Armeniens flöjtspelare.

Underligaste scenpynt: Armeniens träd med toapapper i.

Stort tack till Anna, Jo och Madde för franröstandet!