Nu visar slottet upp Victorias och Daniels bröllopspresenter. De fick bland mycket annat oanvändbart:

tre dalahästar

hemstickade sockar till barnet ingen frågat om de vill ha eller som ingen vet om de ens kan få

åtminstone tre tavlor föreställande dem själva i korsstygn

en piassavakvast

virkad frukt

en kylskåpsmagnet med mumintrollet på

en oändlig mängd teckningar från barn helt utan talang

en brödrost - vem kom på den idén?

femtielva virkade grytlappar

Ser ut som om prinsessparet får inrätta ett skämsrum på  Haga, där Daniel kan ha sina Lasse Åberg-tavlor också. Alltså, att folk inte bara kan hålla sig till önskelistan!

Apropå Jimmie "jag ångrar ingenting" Åkessons utstörtande ur storkyrkan tidigare idag, så kan man fråga sig:

Verkligen?

Ingenting?

Inte ens knätofsarna?

Stod i bokhandeln och letade efter den japanske författaren Haruki Murakami. Eller rättare sagt, jag fick för mig att hans förnamn var hans efternamn och sökte på H. Fast mindre framgångsrikt, eftersom jag hade fått för mig att han hette Harakiri.

Vi pratade om Harry Martinson på lunchen idag.

Fejl.

Det blev till att handla litet kläder nu när lönen trillat in. Resultatet: en underbar, slirvig blus med blomster på och en klänning som jag dealade till mig ett bra pris på. Samt löpartights.

Många frågor nu: Vad väger en sol? Hur mycket väger en miljard solar? Vad är ett svart hål och hur vet man vad ett svart hål väger? Varför kan inte journalisten förklara hur det svarta hålet hänger ihop med röntgenstrålarna? Var ligger SDSS DR7-galaxen? Vad är en blå supernova typ 2 och till slut: Varför kallar man det svarta hålet för CXO J122518.6+144545? Vore det inte lättare med något i stil med "Ragnar", som en vanlig orkan eller så?

Eller är det bara jag?

Eftersom tjejmagasinen verkar tro att jag helst ägnar min vakna tid åt att massera celluliter och att tillverka egna fruktmasker, testar jag tidningen Café. Gratis, förstås. Förväntningarna var ganska låga, men där tjejtidningen i det närmaste fördummar sina läsare, fick jag för mig att killtidningen skulle vara litet rappare och roligare och att skribenterna skulle utgå från att läsaren faktiskt äger humor och kanske litet distans till föreställningarna om det egna könet. Från omslaget blickar en uppsexad Robin Söderling med Monalisaleende mot mig, men om det är humor kan jag inte lista ut. Inte än.

Några sidor in i magasinet kommer boktipset: fem böcker varje man måste läsa. Tydligen ingår bara manliga författare i den manliga kanon. Orwell, Solzjenitsyn, Dostojevskij. Inga kvinns. Det framgår allt tydligare att tidningen är en tidning för män, av män och om män. Men där misstar jag mig grovt! Två av reportagen är faktiskt intervjuer med en kvinnlig fotomodell respektive en sångerska. Sångerskan trycker ihop sina bröst, putar med läpparna och sängkammarblicken är uppenbar. Bilderna upptar ungefär 80% av reportaget. Så nej, Café handlar inte bara om män.

Jag bläddrar vidare och finner ett reportage om burksamlaren Degerman, av vars sysselsättning vi inte ska låta oss bedra - han var nämligen mångmiljonär. Tydligen gillar killar stories om excentriska kufar som denna. Excentriska kvinnor i tjejblaskan däremot är inte fullt så jordnära. På sin höjd kan jag i ELLE läsa om Peggy Guggenheims solbrillor eller Bea Szenfelds klänningar av papper eller makaroner.

Vidare bjuder Färjan-Håkan på grabbiga fyllehistorier, mest andras sådana, och vi får följa med Rick Falkvinge på turné (här är det litet mer text och litet mindre sexiga bilder). Inte så mycket humor dock.

Jonas Crambys ironiska betraktelse över det egna könets fåfänga gör emellertid Café värd att ägna en stund och jag önskar att sinnelaget kunde smitta av sig litet på kollegan och modechefen Lindström, som utan krusiduller (och humor) väljer vilka kläder som åker på och vilka som åker av (instämmer för övrigt angående leggings för män).

Mest garvar jag åt modereportaget Kung av sand, där manlig modell i fyra nyanser av beige tumlar runt i kaki och sydafrikanska sanddyner. Nej, det är inte sexigt. Det är mer Tinin och dupontarna i öknen. Ett annat modetips är att styla skinnpaj med WCT-byxa. Allvarligt.

Benträningsguiden tvingar mig till insikten att kortbyxmardrömmen även drabbat männen och jag gläds lätt åt att det ojas även i herrarnas provrum. I alla fall något som är jämlikt!

Jag tvingas, efter läsning av reportaget om Sports Illustrated (Bikinibibeln), konstatera att killtidningen är minst lika förutsägbar och humorbefriad som dess kvinnliga motsvarigheter. Dock har de gemensamt att båda låter behandla kvinnan som en på- eller avklädningsdocka utan många andra talanger än att pluta och flirta och köpa handväskor. Tur att jag inte har betalat för smörjan!

Nu har dom hittat den. Båten. Noas ark. Enligt Yeung Wing-cheung, dokumentärfilmare, tror man att det är 99,9 procent säkert att det är just den båten.

Okej, vi säger så...

Vi överraskade gårdagskvällen med att besöka en sportbar. I detta storbildsparadis visades denna afton en match mellan de spanska storlagen Madrid och Barcelona, den s.k klassikern eller "el clasico", gissningsvis det enda spanska uttryck, förutom möjligen "cerveza", lejonparten av besökarna känner till. (Mer om min egen okunnighet nedan!) Nu råkar det ju vara så att en svensk kille spelar i det ena laget, vilket omöjliggör ett stöd för det andra laget. Mitt första misstag var att högt fråga vilka som var vilka. Vilka är dom vita och vilka är dom randiga? Jag kände föraktet från barcasupportern bredvid.

Initialt fascinerades vi (tre tjejer) av två ting: mängden män samt mängden TV-skärmar. Kanske är det så att frekvensen av de tidigare är avhängig av frekvensen av de senare. Alltså:

-Hur får vi hit stans alla män?

-Jo, vi sätter upp 25 olika TV-skärmar och visar sport på alla.

Min fantasi skenar genast iväg med mig och jag föreställer mig den kvinnliga motsvarigheten till sportbaren - en chick flick-bar, där Dirty Dancing och Pretty Woman visas ur 25 vinklar. I stället för fatöl serveras cosmopolitan och rosé.

Hursomhelst. Vi hjälptes åt att reda ut vilka som var vilka (dom randiga är Barcelona och dom vita är Madrid) och lista ut hur offside-regeln tillämpas samt när vi sist såg en match tillsammans och vad vi hade på oss då. Till sist glömde vi liksom bort att titta, men de ölstinna ropen gjorde det lätt att hänga med ändå! Vi gick i halvlek. Men det var goda mojitos!