Från Plaça del Rei kliver vi in på Conjunt Monumental, Barcelonas historiska museum, slänger upp pengarna på disken, får våra biljetter och viftar med dem framför diverse museianställda, men ingen tycks bry sig särskilt. Efter ytterligare kringirrande når vi vårt mål: hissen. Tidsmaskinen.

Som varje tidsmaskin värd namnet äger denna hiss ett räkneverk och vi färdas från år 2010 till andra århundrdet efter Kristi födelse. Eller några meter ned under asfalten.

Enligt Topp 10 Barcelona, en pålitlig källa, grundades staden på 200-talet f.Kr av Hamilkar Barkas, pappa till antikens superkändis Hannibal Barkas. 218 intog romarna staden och därför kan jag idka ruinskådning även på detta resmål. Till min stora besvikelse och frustration får jag inte fotografera - störtlöjligt - men vi fållas runt i ett merkantilt kvarter med ett tvätteri/färgeri, en vinfabrik samt en fabrik där man framställde garum, ett slags fisksås som framställdes av fiskrens, vinäger och kryddor som man lät jäsa i sommarvärmen (romarnas motsvarighet till surströmming).

Kristendomen har också lämnat sina spår, men vi snabbspolar genom dessa lämningar och tar oss upp till gatuplan och modern tid igen. Nu hägrar Sitges och karnevalen!

Basistens hand är helt suddig, som han rasar fram över kontrabasens strängar. En tjock rökväv bryts ibland igenom av svettdoften från mannen framför. Håret som klibbar i nacken. Bandet spelar en skön blandning av jazz, gypsy-toner, swing och tango och publiken på Harlem jazz club verkar fullständigt överens om att detta är Stället där man vill fira en lördagkväll i Barcelona. 

På dansgolvet trängs jag senare med rastaskägg, flappers och coola katter till något som mest liknar gamla disneyfilmshittar. Trots att jag är den enda som klätt sig som en rollkaraktär från Dynastin, lyckas jag smälta in hyfsat bra - jag vevar frenetiskt med olika kroppsdelar och stänker litet med min cuba libre samtidigt som jag försöker hålla koll på handväskan. Dansglädjen pågår natten lång, ända till sextiden, då personalen föreslår att vi går hem.

Summering: Det var längesen jag hade såhär kul:

Ibland när jag vill få mina elever att må riktigt dåligt, kan jag plocka fram Tysk höst av Stig Dagerman. Dagerman skickades 1946 ut av sin arbetsgivare Expressen för att beskåda och rapportera om ruinläggandet av tyska städer efter det bejublade krigsslutet och resultatet blev det bästa resereportage min kollega B. någonsin läst. Det är svårt att inte instämma.

Ett smakprov från Hamburg som jag tänkte bjuda på imorgon:

Fräulein S. och jag avslutar dagen i en före detta skoltoalett i Altona. Skolan är sönderslagen, men i skolans toalett bor en sudettysk familj med tre barn. Mannen letar järntråd i ruinerna och lever på att sälja prydnadssaker som han själv tillverkar av tråden. Det ser häpnadsväckande prydligt ut i denna pissoar och mannen är rörande glad över att äntligen ha fått ett eget hem, och han berättar utan hycklad medkänsla vilken glädje han kände när han äntligen lyckades övertala hyresgästen som bodde här före honom att flytta. På den tiden var pissoaren ännu pissoar, och företrädaren gav upp sedan han med korta mellanrum förlorat sin mor, sin far, sin hustru och sin dotter i lungsot i skoltoaletten i Altona.

Redan förra veckan startade den mentala tortyren av eleverna, då jag tvingade dem att se en dokumentär om Harry Martinsons bildspråk (väldigt bra, men litet svår, kanske), och tillät endast utträde ur rummet i händelse av vaccinering, vilket skedde med jämna mellanrum. När jag, i samband med en grundlig genomgång av Mimans symboliska innebörd såsom förebådare av självmordet, tände lysrören i salen, såg stackarna minst sagt svårmodiga ut, vilket jag först förknippade med reaktionerna på vaccineringen. Lika delar vaccinering och Martinson, blev svaret.

Får se vad litet dagermansk ångest kan göra för dem...

Trött på Anka riktar jag uppmärksamheten mot en annan pippi - Måsen, som imorgon har premiär på Stockholms Stadsteater. Jag gillar det realistiska dramat som det kan se ut på strindbergska, ibsenska eller tjechovska och jag gillar erans strävan att skildra och belysa samtiden och dess trätoämnen. Jag gillar också en tidsenlig kostymering, vilket det ser ut som om jag kan få avnjuta när jag själv bänkar mig framför Klarascenen nästa tisdag. Man kan ju bli lätt övermätt på det sceniska upphottandet av klassiker som verkar favoriseras av många scener. Könsbyten i Hamlet, Peer Gynt i lederhosen och miljonsvenska i Pygmalion är några exempel. Ofta är det effektfullt, och omarbetningarna är väl egentligen just ett tecken på det jag gillar med realismen - man sätter samtidens frågor under debatt - men ibland vill man bara ha litet vanlig Shakespeare. Utan pridegala.

Söndag:

Kliver in i det rökfria rummet som stinker rök

Hittar en död tusenfoting på heltäckningsmattan

Går ut och käkar med kolleger och en elev (kul att du ville följa med, Emil!)

Hittar ett pubeshår på lakanet (inte mitt eget)

Försöker läsa i den otillfredsställande belysningen

Överväger att förflytta läsningen till WC:t, där belysningen är riktigt bra

Försöker ignorera tågen som gnisslar mot spåren

Måndag:

Vrider på duschkranen

Inser att det bara finns kallvatten

Klär på mig utan att ha duschat

Går ned till frukosten med mössa över mitt otvättade hår

Får reda på hur man får varmvatten (tack, Jessica!)

Åker stadsrundtur

Går på museum

Åker mer stadsrundtur

Handlar loss på Willow Tea Room

Tillbaka till Euro Hostel

Gör ett mer framgångsrikt försök med duschningen

Käkar indiska tapas på Red Chilli (mums)

Åter till Euro Hostel

Lyssnar på partajande danskar, troligen under 18, då de vägrar lämna korridoren

Tisdag:

Får reda på att några av eleverna råkat i gängslagsmål under natten

Försöker reda ut fysiska och psykiska men

Tar med några elevspillror till Burns cottage i Alloway

Kollar in den skotska beachen i Air

Äter middag på mysiga Fratelli Sarti

Onsdag:

Heldag på buss till sydligare breddgrader (England)

Besöker Alnwick Castle, även känt som Hogwarts från Harry Potter-filmerna

Vidare mot Hadrianusmuren och Housestead's fort

Trampar i fårspillning (tack gummistövlar!)

Förpestar bussatmosfären under de tre timmar som hemresan tar

Sover ca 4 timmar (jäkla danskar)

Torsdag:

Vaknar megaförkyld

Tar tåget till Edinburgh

Besöker Writers' Museum

Släpar mig runt på Royal Mile och slottet

Köper fåniga souvenirer

Åker tillbaka till Glasgow och intar tapas på Cafe Andaluz

Sover flera timmar trots högljudda danskar

Fredag:

Inser att förkylmingen kan kallas PRAKT-förkylning

Stoppar handbagaget fullt med toapapper

Flyg mot Säve

Äntligen hemma

Utvärdering och konklusioner:

Vädret i Skottland är bättre än dess rykte.

Gummistövlar är bra att ha ändå.

Danskar är fulla.

I Glasgow talar man ett eget språk.

Våra elever är fantasktiska.

Robert Burns, superstar of Scotland

-Båten är lagom stor! svarar resebyråns representant på klingande skandinaviska, när jag hör mig för inne på kontoret i Parga. Kom tidigt, så du får en bra plats!

Lagom stor. Jojo.

En trekvart före avgång morgonen därpå äntrar jag Captain Hook. Det är fler som är tidiga och min utsikt från sittplatsen förvandlas snart till ett virrvarr av ben och flipflops. Väntan blir olidlig i värmen och jag halkar omkring på galonsätet för att finna en eventuell vindpust, fastän förgäves.

Äntligen glider båten ut! Med litet vind här i fören kommer det nog att bli en riktigt behaglig tur.

Ungefär två minuter senare känner jag att båten är precis lagom stor - för att man ska känna av sjön. Min rofyllda färd över till öarna Antipaxos och Paxos kommer att bli en kamp mellan mig och sjön - om min frukost.  Jag stirrar intensivt mot horisonten för att finna en fast punkt och håller mig i sätet tills knogarna vitnar. Scener från Mobergs Utvandrarna flimrar förbi i mitt ögas inre spelfält.

Bredvid mig på galonet sitter en gråblek kretensiska. Hennes omtänksamma pojkvän talar uppmuntrande till henne, men hon svarar inte längre på tilltal. Längre bort hör jag en svensk kille i all välmening föreslå för sin dam att ställa sig upp - det skulle säkert hjälpa!

Idiotjävel, tänker jag (som tur är) tyst. Fattar du inte att hon är helt skakis i benen (det är jag) och inte KAN stå upp?!!

Tjejen från Kreta rusar plötsligt upp mot relingen. Besättningen börjar dela ut påsar (gratis!), påsar som fylls med oroväckande hastighet. Vi på nedre sätet råkar i omedelbar fara att träffas av dinglande plastpåsar med obeskrivligt innehåll, då folk till höger och vänster försöker nå papperskorgen under sjögången. Utvandrarna...

Jag ser en enda framtid för mig nu: jag får debarkera på Paxos och bosätta mig där för evigt. Alla andra alternativ är otänkbara. Jag börjar fundera på vad jag kan arbeta med här och hur fort jag kan lära mig grekiska...

Lä till slut. Det värsta är över. Vi backar in i en fantastiskt vacker badvik med krivit sand och turkosblått vatten, där det är meningen att vi ska svalka vår lekamen. Med näppe bär mig benen utmed relingen, nedför badstegen (jag ser troligen ut som 85 på gångstilen). Väl i vattnet känns sjösjukan väck. Jag fick behålla mitt maginnehåll och har vunnit slaget.

Emedan Dilits datorer voro få till antalet samt av usel kapacitet, har jag undvikit att lägga upp bilder från Urbs. Här kommer några höjdpunkter i efterhand:

Besokte idag Museo della Civilta Romana - dar fanns det en hel del kul, bl.a en modell av Rom som det mojligen sag ut under Konstantins tid! Litet skojiga musikinstrument fick jag ocksa se.Museet var inrymt i en av Mussolinis EUR-byggnader, en grotesk sak av cyklopiska matt, ehuru intressant att beskada.Igar gick jag upp riktigt tidigt for att ta en promenad pa Via Appia Antica, en vag fran 300-talet, byggd under Appius Claudius Caecus (han blev blind pa gamla dar). Man fick trava pa ganska langt innan den gamla stenlaggningen syntes, men det var definitivt vart det! Och temperaturen var gudomligt sval vid den arla timman!I lagenheten ar det fullt nu; sex personer tavlar till duschen (utom den mystiska tjejen som gar upp langt fore alla andra). Tur jag har eftermiddagslektioner i alla fall!