Igar traffade jag Borje och Lena over middag samt romtips och en gnutta skvaller. Det blev en riktigt lyckad afton! Pa fredag syns vi igen pa Caracallas termer. Det ska bli kul att ga dit med ett levande uppslagsverk (atminstone pa antiken)som Borje!I morse tog jag mig till Musei Capitolini, dar de storsta beromdheterna nog ar bronsvarginnan och kolossalstatyn av Konstantin. I souvenirshoppen inhandlde jag darpa en kaffemugg med de tre huvudtyperna av kapital (doriskt, joniskt och korintiskt, for er som saknar prickarna pa kapital) - en riktig nordaccessoir som jag kan stila med pa torsdagsfikat! Sa till sist ett mysterium: Jag har fortfarande inte sett tjejen som flyttade in i var lagenhet i mandags. Hon bor mitt emot mig! Mystiken tatnar...

Asvarmt idag! Men jag har i alla fall kopt nya skor,som forhoppningsvis ska vara litet bekvamare, eller atminstone skava pa andra stallen!Himlen har just blivit morkgra och det blixtrar och dundrar omking oss. Hoppas det gar over snart, sa jag kan ga ut och traffa mina kolleger.Jag borjade dagen pa Villa Giulia, placet dar fordom pave Julius III roade sig med ynglingar, men dar nu hyses etruskisk konst. Utstallningarna var mycket fina, men eftersom jag bara studerat italienska i nagra dagar, saknade jag ofta engelsk oversattning. Intressantast var krukmalningarna med mytiska motiv, t.ex Herakles dodar ett nemeiskt lejon, strider mot stymfaliska faglar etc. En viss Orfeus med sin lyra syntes ocksa som motiv, vilket skulle kunna ge en fingervisning om orfeuskultens spridning vid denna tid.Sadar, nu sporegnar det ocksa!

Som resultat av gardagens strandbesok har jag numera en partiell solbranna pa ryggen emedan det ar svart att na hela ryggpartiet med solkram(det darfor man inte bor aka ensam till stranden). Konstigt nog heter stranden Plinius Beach, Undrar om de vet vilka associationer det medfor for nagon som faktiskt last Plinius (P. dog pa stranden efter Vesuvius utbrott, mojligen till foljd av ett astmaanfall).Idag har jag gjort ett arligt forsok att shoppa. Det italienska modet ar dock aningen for vulgart for min smak och sa har jag alldeles for stora och svullna fotter. Battre att handla kitsch i souvenirshopparna!Imorgon traffar jag Borje och Lena pa middag. Det ska bli kul!

Antligen har jag lyckats finna en dator som har elanslutning, internetanslutning samt normala installningar!

Det ar min fjarde dag har i Rom och det blir bara varmare och varmare for var dag. Ankomsten var sadar - planet blev ett par timmar forsenat i Frankfurt med anledning av aska, blixt och dunder, men nar jag val kom fram till Rom hade regnet upphort.

Efter en dyr taxiresa och litet trubbel vid porten (jag hade ingen aning om vilken porttelefon jag skulle ringa pa och ville helst inte vacka nagon vid halv fyra) stod jag framfor lagenhetsdorren. Pling-plong.... pling-plong (ar det ratt dorr)... pliiing-plong...

Slutligen oppnas dorren och jag har ingen aning om vad jag ska saga eller ens pa vilket sprak, men ett tafatt Hello loser det hela. Den, som det visar sig, ryska tjejen visar mig ett asketiskt inrett rum, dar jag ska hysas de narmaste veckorna. Asketiskt, sager jag, inte spartanskt - det vore att overdriva dess bekvamligheter. Ingen feng shui direkt, lagenergilampa och inga speglar (exempel pa stilgreppet stegring).

Jag sover ca 2 minuter pa den stenharda madrassen och sedan ar det dags for litet sightseeing samt skola.

An sa lange har jag:

Sett Caracallas termer

Vandrat omkring pa Forum

Blivit fotograferad med en romersk soldat (jakligt dyrt, men ratt komiskt)

Varit pa Colosseum

Strosat runt pa Palatinen

Blivit uppraggad av en 65-plussare (tackade forstas nej)

Letat efter ingangen till Diocletianus termer (utan framgang)

Sett romersk portrattkonst och mosaiker

Fatt skoskav

För exakt ett år sedan låg jag på stranden på athenarnas vallfartsö Egina tillsammans med kollegerna (studiebesöken för dagen var redan avklarade). Vi läskade oss med klart vitt vin och vattenmelon. Eftermiddagssol. Ett dopp i saroniska bukten.

Idag: Betygsättning en masse. Ösregn och deadlines. Inget vin. Inget svalkande dopp, ehuru möjligen ett sardoniskt leende...

Sardonisk: krampaktig, hånfull, bitter: efter lat. sa'rdo eller sardo'nia, namn på en planta, som ansågs åstadkomma en skrattliknande kramp i ansiktsmusklerna. (Wessén: Våra ord. Deras uttal och ursprung. 1932)

Lissabon på vårkanten 

Fadistans blick säger allt:

-Det är inte okej att äta medan jag sjunger!

Långsamt lägger vi ned besticken, liksom avväpnade, medan fado-divan fortsätter att utgjuta sin sorg, längtan och saudade över vår kallnande, inte helt billiga, fiskrätt.

Vi befinner oss i fado-land, Lissabon. Februarikvällens kyla har inga problem att tränga in i lokalen i och med tvärdraget man anordnat, som håller såväl fisken som de enda gästerna (undertecknad plus ressällskap) väl kylda. Det är lågsäsong. Men det är inte bara kyliga blickar och melankoli på denna restaurante típico. Flera av melodierna går i dur och ibland låter det faktiskt litet som Evert Taube på Pampas. Fadistan tinar också upp en smula och vi bjuds sedan på flera olika röster; förutom de två annonserade fadistorna, Ana Vera och Lucinda, vill restaurangens ägare också göra en musikalisk insats, men hamnar snart i en dispyt med gitarristen om hur texten egentligen går. Upprörda röster – alla blandar sig i grälet. Efter litet research (och ett tillfälle för matgästerna att peta i sig lite mat) kan sången återupptas.  

Fado betyder öde

Fadon föddes i de fattiga kvarteren i Bairro Alto och Mouraria och innehåller element från traditionella ballader, folkmusik och slagdängor från tidigt 1800-tal, mixad och smaksatt med afrikanska och arabiska kryddor. Fado betyder öde och texterna dryper av längtan och klagan. Genren blev först känd med den zigenska sångerskan och glädjeflickan Maria Severa. Den svarta sjalen som bärs av alla fadistor, är en hyllning till henne.

Dagens fado är en för borgerliga syften tillrättalagd variant och sjungs på restaurantes típicos över hela stan. Alfamas trånga gator, med tvättlinor spända mellan husen, där gamla damer sitter och pratar med sina burfåglar, utgör emellertid en passande fond för den tonsatta lyriken.

Lissabons branter

Lågsäsong i Lissabon kan innebära kyliga kvällar och stängda restauranger, men fördelarna överväger: litet mindre trängsel och hysteri vid sevärdheterna samt skonsammare klimat vid bestigning av stadens respektingivande branter.

Att det är backigt i Lissabon är ingen överdrift; kanske är det därför man överallt ser kringhängande lokalbefolkning. De hänger på trottoaren utanför butikerna i Baixa, de hänger vid övergångsställen och gathörn. Eller njuter de månne av de pråligt dekorerade husen och torgen? Stan är nämligen full av överdekorerade byggnader: jugendsnirklar, skulpturer och förstås kaklet som täcker hela hus och ger ”Kakelpalatzet” en helt ny innebörd. Kakel i mängder samt kronologisk ordning kan du för övrigt beskåda närmare i Museu do Azulejo.

Stenläggningen på torg och trottoarer är inte mindre imponerande – fantasirika mönster i svart och vitt pryder merparten av ytorna och de svartvita vågorna har givit namn åt det centrala torget Rossio. Alltihop är vackert, men halt, särskilt vid nederbörd! Annan typ av halka kan de allestädes frekventa hundbajskorvarna orsaka. Varning!

Uppförsbackarna övervinns – om apostlahästarna sviker – med hjälp av de förtjusande, gammaldags spårvagnarna, bergbana (ett slags hissystem, där de två rälsbundna vagnarna fungerar som motvikt till varandra) eller hiss. Elevador de Santa Justa, byggd av Eiffels lärjunge, leder dig från Baixa upp till ruinen av Igreja do Carmo, kyrkan vars gotiska valvskelett står som minnesmärke av tsunamin 1755, omskriven av bland andra Voltaire i uppfriskande satiriska Candide.

Kyrklig prakt

Gillar du kyrkor har du hamnat rätt – det katolska Portugal håller sig med rikligt bepyntade katedraler, kloster och kyrkor. Sé Catedral är svår att missa, där den står med sina romanska bågar, som en vaktpost framför Alfamas labyrintiska gränder. Både interiör och exteriör gör sig bäst i det varmare kvällsljuset och byggnaden är vackert ljussatt efter mörkrets inbrott.

Jämte dessa pampiga monument över påvlig makt, kan man se att religiositeten genomsyrar staden på ett djupare plan. Lissabons gator heter Rua do crucifixo, Rua da Beneficência och Travessa do corpo santo. Den hugade kan även göra ett bankuttag på Den helige andes bank.

Bairro alto - syndens näste

Mer syndfullt leverne erbjuder stadsdelen Bairro Alto. Historiskt har de backiga gränderna hyst allsköns synd, vilket de än idag gör. Det är inte många steg mellan barerna och gränsen mellan lokal och gata är flytande. Våra extra stora plastmuggar med capirinhas som vår kunnige ciceron (lokal vivör) rekommenderar, tar vi således med över gatan för ett ingående samtal om poesi och utslagna tänder.

Prostitution är sedan 1833 lagligt i Bairro Alto, och vi blir också ofrivilliga och smått chockade ögonvittnen till en tjänst av det orala slaget då vi irrar vilse i nöjeskvarteret.

En bar som åldrats med grace är Pavilhão Chinês, en före detta bordell, vars ägare prytt de många rummen med samlarobjekt i drivor. Dockor, modeller av luftballonger, hattar och andra prylar ger de tidiga 1900-talslokalerna en besynnerlig prägel. Menyn påminner mer om en erotisk roman med illustrationer ur ställets dekadenta förflutna och drinkarna är riktiga artefakter.

Finkultur och fulkultur

Vidlyftigt trakterade blir vi på Casa do Alentejo, som huserar i ett nymoriskt palats på restaurangströget ovanför Rossio. Ett fåtal, mycket prisvärda, rätter serveras och det röda vinet håller hög klass. Restaurangen drivs av Alentejo-föreningen och stämningen känns litet som att vi ramlat in på någons 40-årspartaj. Efter bjudportvinet till vår bica (så kallas en portugisisk espresso) lallar vi, långt efter stängningstid, helnöjda nedför trapporna och tar en taxi till fortsatta nattliga nöjen.

Inte lika genuina, men med annat slags gemyt, är de irländska pubarna, som attraherar östeuropeiska turister, lisbonetas och svenska partypinglor. Hennessy’s är förutsägbart, med John Fogertylåtar och mörkt öl, därtill litet dyrt. Fast jag känner mig ganska hemmastadd, och inom kort finner jag mig själv på scen, uppbackad av enmannabandet, och skrålar The Final Countdown. Den svenska pudelkulturen funkar visst här också och vid återbesöket kvällen därpå möts jag av kindpussar och bjudvin – tydligen har mitt framträdande gjort någon form av intryck.Tips: Kolla också in bartendern – en kopia av Robbie Williams!

Belém – byggnadskonst och bakelser

Ett praktexempel på den för Portugal typiska emanuelstilen (uppkallad efter Manuel I, kung 1491-1521) är Mosteiro dos Jerónimos. Klostret ligger i Belém och nås lätt med t.ex spårvagn 15. Utsmyckningen på fasad och portal är inte direkt sparsmakad och letar du, kan du finna avbildningar av Henrik Sjöfararen eller den heliga Hieronymus med det missförstådda lejonet (stackarn hade ju bara fått en tagg i foten och var egentligen inte alls aggressiv). Klostret bekostades av ett slags lyxskatt på importvaror från upptäcktsfärderna och den påkostade arkitekturen minner om nationens storhetstid.

På konditoriet Antiga Confeitaria de Belém skapades bakverket pastéis de Belém, som säljs på alla pastelarias i Lissabon, då under namnet pastéis de nata. Här finner du dock originalet. Tarteletten smakar ungefär som ett wienerbröd med vaniljkräm, fast godare och med doft av kanel, och man trycker lätt i sig minst en om dagen.

Från Belém kan du gärna ta strandpromenaden en bit inåt stan. Utmed Tejos strand kan du se Torre de Belém, även det i emanuelstil (och med Europas tidigast avbildade noshörning). Vidare passerar du Upptäckarmonumentet, där du kan roa dig med att identifiera celebra sjöfarare. På andra sidan floden höjer sig Cristo Rei, en kopia av den berömda jesusstatyn i Rio och 24 juli-bron dominerar vyn från promenaden, där man kan gå ända fram till nöjeskvarteren i Docas.

Kungligt sommarnöje i Sintra

Stadslivet med alla dess lockelser byter vi för en dag ut mot frisk bergsluft i Sintra, där vi också möter våren. Omgivningarna kryllar av slott och parker och vi sätter av uppåt, mot bergstoppen och Palácio da Pena.

Under ett valv av grönska slingrar sig bergsvägen uppåt mot slottet, passerar det gamla moriska fortet och låter oss skymta en storslagen utsikt genom grenverket. Vandringen är aptitframkallande och hungern frammanar fantasier om en rejäl lunch i slottets restaurang. Väl framme känner vi oss lika snopna som Peter Wahlbeck i Ullared – restaurangen är stängd. Det enda ätliga vi kan komma över är ett russinbröd som sväljs ned med en espresso.

Palácio da Pena, ett sagopalats i pastellfärger, byggdes under 1800-talets romantiska period och är en skön mix av olika stilar och olika tider. Sedan medeltiden har här legat ett munkkloster, som dock ansattes hårt av jordbävningen under 1700-talet och sedermera köptes upp av Ferdinand II. Kapellet i slottet är en kvarstod från dessa munkars asketiska leverne. Moriska inslag finns t.ex i form av en minaret och grekisk mytologi förkroppsligad av Triton samt några märkligt placerade krokodilhuvuden finns också insprängda i arkitekturen.

Parken som omger palatset är också värd att se närmare på. De anlagda stigarna leder runt turisterna bland smultronställen i den branta terrängen. Ferdinand lät också plantera en mängd exotiska träd, men vi är alltför utmattade för att göra dem närmare bekantskap – det går inte att leva på luft, hur frisk den än må vara.

Lissabonvistelsen slutar med ett besök på akropolen Castelo de São Jorge, där restaurangen förstås är stängd. Vår vanliga tur! Eftermiddagssolen glittrar i Tejo och i husen nedanför. Det är vackert - det är vår.  

Adresser:

Antiga Confeitaria de Belém

Rua de Belém 84-92

Casa do Alentejo

Rua das Portas de Santo Antão 58, 1 tr.

Coração de Alfama (rest. típico)

Travessa Terreiro di Trigo 8

Hennessy’s Irish Pub

Rua Cais do Sodré 32-38

Pavilhão Chinês

Rua Dom Pedro V 89             

Framför mig ligger en grön, inplastad meny, stulen i Mykene, skriven på svenska (eller maskinöversatt till svenska). Man kan beställa de märkligaste ting. "Avsluta menyn" kostar t.ex 17,90. Bland vinerna finner man "Retsina sörja traditionell wine för arom". Det kostar 10 euro. Restauranten erbjuder även "Refreshments, andar och öl", såsom "bevattna med gasar". Hmm...

Troligen är det engelska direktöversättningar som ställer till det. Complete kan ju vara både verb och adjektiv, liksom "water" kan vara substantiv och verb. "Sörjan" begriper jag mig inte på, men "andarna" är ju ganska lätt.

Efter måltiden kanske man vill ha kaffe - kanske kan en Traditionell grek kaffe, närmare bestämt en "Förkylning skakat kaffe som fylls upp med is" passa bra?

Efter den skrattatacken fick vi åtminstone upp aptiten, och övervägde att beställa in en "Benämning av beskärningen av highqualityen". ??!

Helgens nöjesresa till Stockholm  med Jo blev riktigt lyckad. Mitt resesällskap inledde med att avslöja att hon glömt både vad hotellet hette och var det låg någonstans och papprena, ja dom låg visst hemma. Gemensamt kom vi ihåg adressen på ett  ungefär och gick lite på måfå tills vi inte alls visste var vi var, men guidades fram och tillbaka av lokalbefolkningen. Mest tillbaka, tydligen, för dagen därpå upptäckte vi att hotellet låg på baksidan av terminalen var vi ankommit.

De kulturella inslagen voro tvåfaldiga: Vi kollade in Tolouse-Lautrecs alster på Nationalmuseum (ont i fötterna) och vandrade vidare mot Moderna (mer ont). Där nöjde vi oss med att avnjuta en latte i fiket och besöka museishoppen. Det gäller att plocka russinen ur kakan!

Resans huvudsyfte var dock kommersiellt; resultatet blev bl.a rosaglittriga pompoms (ja det finns ett användningsområde), paljettbeströdd handväska, Falcon Crest-inspirerad partyklänning (perfekt till studenternas vårbal) och naturligtvis den obligatoriska fulklappen till Anna, som varit kattvakt. Fulklappen bestod denna gång av en silverfärgad prydnadssnäcka (hu!) och mottogs med skeptisk blick.

På kvällen vadderade Jo sina ömmande fötter med bomullsrondeller, vilka vant fixerades med hjälp av nylonstrumpor. Inte för att vi skulle ut och dansa eller så - vi var i säng före tolv, så vi kunde anpassa oss efter butikernas öppettider.

Berusade av materiell lycka for vi på söndagen hem till lilla Borås igen.