I nyaste numret av Språktidningen berättar Catharina Grünbaum om s-particip, alltså presens particip försedda med ett -s. Eftersom detta var ämnet för min C-uppsats i nordiska språk in spe (den påbörjades 2000 och är ännu oavslutad), är ämnet förstås redan behandlat i denna blogg. Som jag då viktigt påpekade, är fenomenet ett resultat av människans oförmåga att skilja på satsdelarna adverbial (beskriver predikatet) och predikativ (beskriver nominalfraser). På den tiden vi fortfarande hade en levande och intrikat kasusböjning, fanns något som hette adverbiell genitiv, vilken realiserades i adverbial med -s på. Detta -s påfördes även felaktigt vissa predikativ, i synnerhet de som utgjordes av presens particip (gåendes, sjungandes, läsandes etc.).

Grünbaum uppehåller sig mer vid formens nutida användning och konstaterar att det framför allt är ett talspråkligt drag, men att det också är flitigt förekommande i skriftliga källor, dock ofta tillgripet för att efterlikna talspråk i skrift.

Överhuvudtaget har användningen av presens particip ökat i svenskan efter påverkan från engelskans progressiva ing-form och därför är frekvensen av såväl grammatiskt korrekta som inkorrekta particip hög i den anglifierade svenskan.