Ett besök i Blå tornet, Strindbergsmuseet alltså, värmde under fredagseftermiddagen min frusna lekamen och min kulturfrusna själ. Det verkade vara lågsäsong för strindbergsturismen och jag kunde i mina blå skoöverdrag helt allen tassa runt i S:s lägenhet, se hans välstädade skrivbord, idolporträttet av Gustav Vasa i matsalen, den berömda balkongen och så vidare.

Museet har även samlat material om den s.k strindbersfejden till en liten utställning, vilken roade mig. I denna kulturdebatt (egentligen inte mycket intelligentare än den s.k ranelidsfejden/solarieangreppet) låg alla i skottlinjen som på något sätt förargat den lynnige August. Det kunde t.ex vara att man inte gillade realismen eller att man, liksom Sven Hedin, fått litet för mycket uppmärksamhet för en eller annan upptäcktsresa, i synnerhet som hemkomsten av dessa resor drog offentlighetens uppmärksamhet från den egna 60-årsdagen.

Jag låter mig vidare fascineras av en målning vid namn Svartsjukans natt, vilken S målade och förärade sin fästmö Frida Uhl i förlovningspresent. Det sägs ju att Strindberg inte var något vidare bra med tjejer...

Frida ville kanske hellre ha en ring.

Till sist vill jag infoga några ord om följande dikt  (ur Sömngångarnätter på  vakna dagar, 1884) av denne kulturinstituiton, som jag tycker äger än större aktualitet idag, då var och varannan medmänniska på ett eller annat vis lägger sina liv i offentlighetens ljus, eller s.a.s hänger ut sitt hjärta på köttkroken:

Vid avenue de Neuilly
där ligger ett slakteri,
och när jag går till staden,
jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret
det lyser av blod så rött,
på vita marmorskivor
där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn
ett hjärta, jag tror av kalv,
som svept i gauffrerat papper
jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar
till gamla Norrbro-Bazarn,
där lysande fönsterraden
beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.