Citerad, diskuterad, travesterad - med mer än hundra år på nacken förnyar den gång på gång sin aktualitet och sin klassikerstatus. Det är Hjalmar Söderbergs Doktor Glas jag talar om, som just kommit ut på Bonnier Pocket.

Romanen handlar om doktor Tyko Gabriel Glas, som under rötmånadens inflytande låter beslutet växa fram att ta livet av pastor Gregorius, vars blotta uppenbarelse får den stillsamme läkaren att vilja misshandla honom med sin käpp. Gregorius, som närmar sig de sextio, är sitt frånstötande yttre till trots gift med en ung kvinna som bedrar maken med en yngre och stiligare (och opålitligare)streber. Både doktorn och läsaren (åtminstone den nutida) lyckas emellertid behålla sympatierna för den unga hustrun, vars make plågar henne om de äktenskapliga plikterna.

Glas äcklas över människans kroppsliga drifter och har själv aldrig "varit en flicka när" och då fru Gregorius yppar sina bekymmer för Glas, som på sätt och vis blir hennes förtrogne, blir han också hennes medbrottsling i och med att han med ett påhittat hjärtproblem ordinerar makarna skilda sovrum samt skickar hennes make på badsejour. Fast doktorn kan heller inte värja sig för de egna allt starkare känslorna för doktorinnan, vilka tillsammans med ett fåfängt hopp om gemensam kärlekslycka, piskar fram beslutet att förgifta pastorn. Allt detta under inflytande av pliktkänsla, lag och etik i strid med varandra.

Förutom det problematiska förhållandet till det andra könet, verkar vår huvudperson också ha svårt för andra mänskliga kontakter och som läsare får jag för mig att det finns ett slags osynlig barriär mellan Glas och hans medmänniskor. En distans, som kanske underlättar genomförandet av mordet. Men han lockas också av ett uppvaknande från denna sin tillvaro; ett av romanens mest slitna citat handlar ju om en horror vacui, en rädsla för brist på mänsklig kontakt:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Romanen är också älskad för sin miljöskildring; flanörlitteraturen kulminerar under Söderbergs sekelskiftespromenader i ett borgerligt Stockholm, staden som genom doktor Glas synintryck skickar små vykort till läsaren från en stad vi fortfarande känner igen, men som genomgått stor förvandling.

Men det är säkerligen framför allt  med de djupt filosofiska diskussionerna om konsten, lyckan och livet som Hjalmar Söderberg lyckats fånga och engagera läsare under ett helt sekel.

 

Minerva

17 januari 2010 19:52

Det är därför jag anser att Hjalmar Söderberg är det svenska språkets främsta författare. Han blir aldrig omodern.

http://minerva.bloggsida.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

      Nu faller dagg och nu stiger sol. Kan du höra?   Jag sitter på stenen intill din grav, håller en blomma i handen. Den ska jag lägga i gräset rakt över platsen där vi grävde ned din aska, precis innan marken frös. Kan du känna hur ja...

      Göteborgs Universitets humanistiska fakultet har beslutat att upphöra med sin grundutbildning i italienska från och med våren 2013. Italienskan inrättar sig således i den långa raden av språk som nyligen lagts ned, nämligen bosniska, kroa...

Tehataren tycker att man ska skilja på innan och före och ger i vädjande ton, utan invektiv, goda skrivråd om hur man kan tänka för att kunna använda de båda orden korrekt. För att göra det hela lite mer teoretiskt, tycker jag att vi tar en titt på g...

Lisa Magnusson häpnar i ett blogginlägg över sin egen generaliserande analys av Håkan Juholts problematik - att han är en gubbe med mustasch. Egentligen är det en briljant analys, men kräver kanske lite nyansering. Hon menar i sitt följande resoneman...

Vid studieresan till Island 14-20 juni deltog undertecknad med kolleger vid en föreläsning om språkvård med Ari Páll Kristinsson från Árni Magnusson-institutet. Föredraget hölls på Háskóli Íslands och vi hade nästlat oss i bland studenter från hela N...