Trött på Anka riktar jag uppmärksamheten mot en annan pippi - Måsen, som imorgon har premiär på Stockholms Stadsteater. Jag gillar det realistiska dramat som det kan se ut på strindbergska, ibsenska eller tjechovska och jag gillar erans strävan att skildra och belysa samtiden och dess trätoämnen. Jag gillar också en tidsenlig kostymering, vilket det ser ut som om jag kan få avnjuta när jag själv bänkar mig framför Klarascenen nästa tisdag. Man kan ju bli lätt övermätt på det sceniska upphottandet av klassiker som verkar favoriseras av många scener. Könsbyten i Hamlet, Peer Gynt i lederhosen och miljonsvenska i Pygmalion är några exempel. Ofta är det effektfullt, och omarbetningarna är väl egentligen just ett tecken på det jag gillar med realismen - man sätter samtidens frågor under debatt - men ibland vill man bara ha litet vanlig Shakespeare. Utan pridegala.