Vi hann inte säga farväl, du och jag, innan jag upptäckte att du var försvunnen. Vårt förhållande har väl varit ganska ojämlikt - jag har varit den som sökt upp dig, men du har alltid stått utanför porten när jag behövt dig som bäst. Ibland har jag velat anförtro mina brev åt någon annan, men vid dagens slut upptäckt att jag sparat dem åt dig. Otacksamt, kan tyckas. Jag har inget försvar.

Vid mitt planerade möte med dig ikväll, upptäckte jag att din väntan utanför min port var slut. Jag irrade omkring i området, men ingenstans fanns du. Då slog det mig: du har blivit ett av många oskyldiga offer för Postens rationaliseringsåtgärder.

Aldrig mer ska jag få öppna din mun med det breda leendet och släppa ned mina räkningar som jag betalar med giro. Aldrig mer ska jag överlämna till dig mina vykort från utlandet som jag frankerat med svenska frimärken, för att min mamma ska få en förnimmelse av Medelhavet eller danska klitter. Aldrig mer...

Jag ångrar att jag inte uppskattat dig mer, kära brevlåda. Vi kanske möts igen, du trogna, i en tillvaro förskonad från pengabaserade beslut. Farväl...